Rachel Avraham är född i Washington DC och har bott i Israel sedan 2009. Hon har en kandidatexamen i Regering och Politik från University of Maryland. Avraham utvecklade sin masteruppsats i mellanösternstudier från Ben Gurionuniversitetet till en bok med titeln Women and Jihad. Hon är senioranalytiker inom medieforskning vid Center for Near East Policy Research och korrespondent vid Israel Resource News Agency.

"Den första kvinnliga palestinska självmordsbombaren var Wafa Idris som sprängde sig själv i luften i Jerusalem år 2002 under Andra Intifadan. Hon dödade en gammal man och skadade 100. Dessförinnan har flera palestinska kvinnor varit engagerade i antiisraelisk terrorism. Leila Khaled var medlem i ett team som kapade ett flygplan år 1969. Dalal Mughrabi var en av de terrorister som orsakade kustvägsmassakern år 1978 som dödade 38 civila israeler inklusive 13 barn.

"Efter Andra Intifadan år 2006 inträffade två ytterligare kvinnliga självmordsbombningar. Dessa upphörde när självmordsbombningarna avtog överlag. Därefter valde palestinierna andra taktiker för att strida mot Israel."

Rachel Avraham.

"I den palestinska och muslimska kulturen generellt sett anses kvinnor vara de som för nytt liv med sig i världen. De ska vara fruar och mödrar, inte krigare. Enligt den islamistiska världssynen ska kvinnor stötta jihadister genom att uppfostra barnen så att de utkämpar heligt krig och ta hand om hemmet medan männen krigar. Enligt Hamas är det tydligt att kvinnors plats är i hemmet och kring barnen, och att de inte ska engagera sig i "maskulin" stridsaktivitet eller självmordsbombningar.

"Trots detta har islamistiska terrorgrupper börjat anta kvinnliga självmordsbombare, framför allt för att de förstår att kvinnor har hjälpt dem kringgå vissa strategiska hinder. På grund av detta antogs Hamas Reem Riyashi, mor till två små barn, som självmordsbombare. Detta beslut var mycket kontroversiellt i arabvärlden. Majoriteten av de kvinnliga självmordsbombarna var dock ensamstående.

"Under Andra Intifadan orsakade de åtta palestinska självmordsbombarna många dödsfall och skador. År 2003 sprängde juridikstudenten Hanadi Jaradat sig själv i luften på den delvis arabägda restaurangen Maxim i Haifa. Tjugo civila besökare – varav fyra barn – dödades och 51 skadades. Säkerhetsvakten, en israelisk arab, dödades i attacken. 3 andra arabiska restaurangarbetare dödades också. Jaradat fick mycket positiv publicitet på grund av att Israel hade dödat hennes bror och fästman, båda islamistiska jihadmedlemmar. I det populära amerikanska tv-programmet Nightline hävdade den palestinska kvinnan att hon var ett större offer än människorna hon hade mördat.

"Studier har visat att palestinska självmordsbombare får åtta gånger mer publicitet än deras manliga motsvarigheter. Dessutom är denna publicitet generellt sett mer positiv än när självmordbombaren är en man. De västerländska medierna gör ofta de israeliska offren, inklusive barn, till skurkar.

"Motivationerna för de palestinska kvinnliga självmordsbombarna under Andra Intifadan varierade och berodde ofta på en blandning av faktorer. Fem av de åtta självmordbombarna hade nationalistiska åsikter. Andra palestinska kvinnor bestämde sig för att bli självmordsbombare under Andra Intifadan på grund av att de var barnlösa eller frånskilda, släkt med en misstänkt kollaboratör, hade affärer utanför äktenskapet, var traumatiserade av våldtäkt eller vanhedrade för att ha kysst en man offentligt. Det bör också noteras att minst fyra kvinnliga självmordsbombare hade en historia av inblandning i terrorism eller en släkting som var aktiv i terrororganisationer.

"MK Dr Anat Berko intervjuade många palestinska kvinnor som varit inblandade i terrorism. Fynden publicerades i hennes bok, The Path to Paradise, Hennes slutsatser var att huvudmotiven för kvinnlig terror var religiösa och nationalistiska. En kombination av dessa faktorer gav upphov till ett fruktbart medium för terrorism. Andra faktorer var hämnd på släktingars död, hat mot judar och avsky mot västvärlden. Hon antydde att dessa attityder ofta var ett resultat av terroristsubkulturen bland palestinska fångar i israeliska fängelser och att uttalandena som gjorts av några av de kvinnliga terroristerna i intervjuerna kanske inte till hundra procent reflekterade deras verkliga motivation.

"Arabisk media glorifierade de palestinska självmordsbombarna. Wafa Idris jämfördes med Monalisa, Jesus, Khadija (profeten Muhammeds första fru), och Jeanne D'Arc. År 2002 rättfärdigade vissa amerikanska mediekanaler de kvinnliga självmordsbombarnas handlingar i det palestinska missnöjets namn. Media tenderade också att porträttera dem som frigjorda kvinnor istället för terrorister. Bara i vissa fall var medierna kritiska mot kvinnliga terrorister.

"Kvinnorna som deltog i den senare knivintifadan ansåg att det var möjligt att attackera någon och själv överleva. Detta resulterar i en annan dynamik än för kvinnliga självmordsbombare.

"Kvinnliga självmordsbombare existerar även i andra samhällen som Syrien och Irak såväl som i kurdiska PKK-rörelsen i Turkiet och bland tjetjener. Tamilska befrielsetigrarna i Sri Lanka var också ökända för att ha använt kvinnliga självmordsbombare. Dessutom har ISIS använt kvinnor för att kringgå säkerhetsåtgärder trots ett initialt motstånd i anspråkslöshetens namn."

Avraham sammanfattar: "Ingen kvinna som tar till terrorism är en normativ person eftersom dessa kvinnor inte rättar sig efter förväntningarna deras samhälle har på dem. Istället för att bli fruar och mödrar engagerar de sig i maskulina aktiviteter för att strida mot Israel. De interagerar med män som en del av deras utbildning och bryter därigenom de arabiska hederskoderna. Och om de misslyckas som självmordsbombare anses de vara en skam för samhället för att de har misslyckats både som vanliga kvinnor och som martyrer."

Tidigare artiklar av
få det senaste via mejl: prenumerera från det fria gatestone institutes mejlinglista.

sv