• Västerländska muslimers långa historia av avsmak för västerländska värderingar var i stor mån opåverkade av ett förändrat politiskt landskap medan de övergick till en ny arena: den kulturella.

  • "Modevärlden är en av de utloppskanaler där vi kan påbörja den där kulturella förändringen i dagens samhälle för att normalisera hijaben i Amerika." – Melanie Elturk, VD för Haute Hijab.

  • Den vackra Nura Afia i en annonskampanj är ett mycket mer tilltalande och konsumentvänligt alternativ till CAIR:s Nihad Awad eller det Muslimska Brödraskapets komplexitet. Ansiktet har förändrats men budskapet är detsamma.

  • Här har du det islamistiska tankesättets två ansikten, ett som understryker myten om fredlighet medan det avfärdar avvikande röster som obildade, rasistiska eller intoleranta. Under tiden höjer CoverGirl och andra skönhetsmärken upp hijaben som en ny skönhetsstandard medan de ignorerar dess mycket motbjudande ursprung.

När 2016 led mot sitt slut väntade många spänt efter ett utmärkande presidentval mellan ett alternativ (Clinton) som stod för status quo och det andra (Trump), som sågs som ett förebud för en beslutsam seger mot det radikala islam. För många muslimer fanns det ett tredje alternativ. Västerländska muslimer vars långa historia av avsmak för västerländska värderingar var i stor mån opåverkade av ett förändrat politiskt landskap medan de övergick till en ny arena: den kulturella.

År 2016 lanserade elitmodemärket Dolce and Gabbana en "Abaya- och Hijabkollektion". Några månader senare, på modeveckan i New York, modevärldens Mecka, ägde den första modevisningen rum med modeller som bar hijab.

Islamistiska influenser utnyttjar nu västerländsk kultur för att befästa islamistiska värderingar i samhällets mer omhuldade kretsar: mode- och skönhetsindustrin.

Vänster: Paisleymönstrad Burkini från Marks & Spencer. Höger: En utstyrsel från Dolce & Gabbanas Abaya- och Hijabkollektion.

Melanie Elturk, VD för Haute Hibaj, ett ledande amerikanskt hijab-märke, delade öppenhjärtligt med sig av en vanlig åsikt om att "modevärlden är en av de utloppskanaler där vi kan påbörja den där kulturella förändringen i dagens samhälle för att normalisera hijaben i Amerika".

Senare under året pekade CoverGirl, ett populärt och prisvärt sminkmärke, ut den muslimska skönhetsbloggaren Nura Afia som deras senaste "varumärkesambassadör". Afia, en 23-årig fru och mamma, har en YouTube-kanal med över 200 000 prenumeranter där hon visar upp smink- och hijabtutorials. Hon står nu sida vid sida med kändisar som CoverGirls första manliga sminkmodell James Charles, Modern Family-stjärnan Sofia Vergara och popsångerskan Katy Perry i en kampanj som lyfter fram sminkmärken som riktar sig mot kunder som stödjer "mångfald" och "jämlikhet".

I en CoverGirl-kampanj med målet att porträttera "mångfald" poserar alltså en manlig sminkmodell, en "hijabi", en latinamerikansk Tv-stjärna och en popsångerska tillsammans. Det är en levande sinnebild som försöker tala till en målgrupp som värdesätter "mångfald" – som ser "jämlikhet" som helt och hållet baserat på utseende istället för värderingar eller inneboende värde. Istället för att vända sig till den marknadsplats för idéer som utforskar identitet, tro och amerikanska värderingar har vi nu annonskampanjer som homogeniserar konkurrerande tankesätt i multikulturalismens namn. I detta exempel används en berömd popsångerska och en Tv-stjärna som inkörsport till föreställningen om hijaben som ett normalt och kanske till och med eftertraktat plagg.

Särskilt skönhets- och modeindustrin erbjuder en ram inom vilken intellektuell diskurs och kulturdebatt sätts åt sidan för åsikterna. Dessa åsikter formas, paketeras och säljs sedan som en produkt till en redan lättpåverkad befolkningsgrupp. Med CoverGirls senaste "varumärkesambassadör" ekar redan budskapets mantra av benhårda islamistgrupper som sedan presidentvalet har förlorat en stor del av den politiska marken. Den förlorade marken återvinns nu inom nya områden med hjälp av personligheter som Afia, utan association med politiska partier.

Den vackra Nura Afia i en annonskampanj är ett mycket mer tilltalande och konsumentvänligt alternativ till CAIR:s Nihad Awad eller det Muslimska Brödraskapets komplexitet. Ansiktet har förändrats men budskapet är detsamma.

I en tidigare intervju med Refinery29 hade Afia ett budskap att dela med sig av:

"Islam är en sådan vacker religion. Den är fredlig och alla andra förvränger den, till och med inom vår egen tro. Till exempel när jag tittar på sociala medier [ser jag] muslimer som skäller ut muslimer, och om detta pågår förstår jag inte hur vi kan förvänta oss att icke-muslimer inte ska göra detsamma. Det är bara så människor är antar jag. Det har inget med religion att göra."

Bara en månad tidigare delade Afia också detta i ett Facebookinlägg:

"Om du inte längre är min vän på FB är det för att du antingen delat eller publicerat något riktigt obildat, rasistiskt eller intolerant."

Här har du det islamistiska tankesättets två ansikten. Det PR-vänliga ansiktet som understryker myten om fredlighet, medan islamismen å andra sidan avvisar avvikande röster som obildade, rasistiska och intoleranta.

Under tiden lyfter CoverGirl och andra varumärken upp hijaben som en ny skönhetsstandard och ignorerar dess mycket motbjudande ursprung. En handfull islamistiska akademiker anser att användningen av hijab växte fram ur utestängande metoder som utformats för att skilja mellan "troende" kvinnor (muslimer) och "icke-troende" kvinnor (icke-muslimer). Den islamistiska kulturen omfamnar fromhet genom att beslöja muslimska kvinnors kroppar, medan den samtidigt fråntar kvinnor deras värdighet genom att se dem som egendom och krigsbyten som ska paketeras och konsumeras – en sedvana som tillåts inom tron.

Islams hijabtradition har troligtvis sitt ursprung i tiden före Koranen; det tidiga islamistiska samhället. Koranen, en bok som innehåller riktlinjer för civilt och militärt liv in i minsta detalj erbjuder ingen specifik lärdom om att man ska täcka sitt hår. Versen 33:59 som man tror ger order om hijabens användning lyder:

"O profet, säg till dina fruar, dina döttrar, och fruarna till de troende, att de ska förlänga sin klädsel. På så sätt kommer de att betraktas (som rättfärdiga kvinnor) och undvika förolämpningar. Gud är förlåtare, barmhärtigast."

Sedvanan med att täcka håret växte fram i ett slaverisamhälle. Professor Barlas ringar in en vanlig åsikt bland akademiker i samband med Surah 33:59-60, som råder troende kvinnor att täcka sina kroppar:

"Dessa verser är ganska tydliga: om muslimska kvinnor bär ett ytterplagg (jil-bab) kan icke-muslimska män känna igen dem som muslimska och kommer därför inte trakassera dem. I tidiga slaverisamhällen, till exempel Arabien, särskilde "slöjlagen" fria kvinnor från slavar och därmed onåbara kvinnor från de som var 'lovligt byte'. (Lerner i Ahmed 1992:15). Detta var samhället i vilket det första muslimska samfundet formades och det verkar ha varit under belägring vid denna tid."

Professor Barlas bedömning är omdebatterad bland vissa islamistiska akademiker som tror att detta är otillräckligt bevis. Andra islamistiska akademiker, inklusive Professor Khaleel Mohammed menar att det ligger något i detta antagande.

Den mer betydelsefulla synpunkten är att slaveri vid denna tid var normal praxis. Slaveriet blomstrade kulturellt sett på grund av sociala och religiösa markörer, såsom slöjan, som för många muslimer blev en symbol för klassöverlägsenhet där obeslöjade kvinnor blev, och är än idag, trakasserade och attackerade[1]:

"och inte [ger fritt utlopp åt sin lust] med andra än sina hustrur eller dem som de rättmätigt besitter - inget klander kan då riktas mot dem..." (Surah 70, vers 30, Al-Ma'aarej, Sahih International)

Islam introducerade många incitament för att förflyttas bort från ett slaverisamhälle genom att göra det enkelt att befria slavar. Enligt Hadith (Sahih Bukhari Vol 3, Bok 46, Nummer 693), till exempel, belönades muslimer i livet efter döden om de befriade en slav; att befria en slavs kropp var som att befria sin egen kropp från helveteselden. Men trots att Islam inte initierade slaveri, och trots att man inom religionen skapade sätt för folk att ta sig ur denna sedvana, har tron aldrig främjat alla människors rätt att vara fria.

Detta misslyckande är i hög grad anledningen till dagens slaveri i Mauritanien, ett land dit övertygade muslimer flockas för att studera islam i en miljö utan västerländskt inflytande. Misslyckandet har också gjort att våldtäkter fortsätter vara tillåtna. Dessa äger rum inte bara i krig från Sudan till Syrien, ses i det fasaväckande nutida öppna slaveriet av yazidiska flickor och barn av ISIS och på internationella slavauktioner i grannländer såsom Saudiarabien, utan det verkar också inträffa bland flertalet migranter till Europa.

Det verkar alltså mycket långsökt när märken som CoverGirl försöker få konsumenter att associera "jämlikhet" och "mångfald" med hijaber och smink. Det speglar inte heller "det fredliga islam" som många muslimer försöker understryka.

Dessa djupare samtal går förlorade när marknaden genom vilken Afia når ut i hög grad är ointresserad av historia, fakta och alla andra bevis som förestavar undersökning och reflektion.

För islamister är Afia och CoverGirl utmärkta företrädare i kampen för normaliseringen av strängheten i islams system genom att göra det "trendigt att hylla förtryck". Istället för dagens utsagor om att hijaben "undanröjer hinder" har den historiskt sett använts som ett socialt hinder.

Normaliseringen av hijaben förstärker budskapet om att den som inte är täckt är inte respektabel och därför inte acceptabel. Detta är den islamiska kulturens mörka sida: den kontrollerar tankar innan den försöker fånga in andra kvinnor i undergivenheten under en illusion av "mångfald" och "jämlikhet".

Shireen Qudosi, Chef för muslimska frågor på America Matters, är en amerikansk muslim som växt upp på tre olika kontinenter. Hon skriver för närvarande sin första bok, Islam's Origin Story.


[1] Den islamska akademikern Dr Tawfik Hamid har också skrivit en övertygande text, "Hijab, Even American Flag Hijab, Supports Historical Slave System", som förlitar sig på ett flertal islamska källor som bevis. Dr. Hamid avslöjar att "hijaben är en klädkod i islam som utsågs för att skilja 'fria' kvinnor från 'slavar'. Andra moderna islamska tänkare, såsom Asra Nomani och Hala Arafa tillägger att Surah 33:59 inte var en instruktion om att lägga till ett nytt lager tyg utan om att dra åt jilbaben (en lång, böljande klänning) som var vanlig vid denna tid. Nomani och Arafa citerar också de åtta gånger "hijab" eller variationer av ordet har förekommit i Koranen: aldrig refererade den till fromhet utan endast för att urskilja eller dra gränser mellan två saker:

Ordet hijab, eller variationer av det, förekommer bara åtta gånger i Koranen som ett "hinder" eller "en skiljande mur" (7:46), en "gardin" (33:53), "gömd" (38:32), bara en "skiljande vägg" (41:5, 42:52, 17:45), "att gömma" (19:14) och "förebyggde" eller "förnekade tillgång till Gud" (83:15)."

Flera källor, både primära och sekundära, pekar på hijabens ursprung som en överlägsen och särskiljande handling, och inte som en from sådan, som gjorde det enklare för slaverisystemet att blomstra.

få det senaste via mejl: prenumerera från det fria gatestone institutes mejlinglista.

sv