Ryssland förser Kina med utrustning, teknik och träning inför en luftburen invasion, rapporterade Washington Post den 26 september. Rapporten, som bygger på en studie från det Storbritannien-baserade Royal United Services Institute, konstaterar att Kina planerar ett luftburet angrepp mot Taiwan.
Dagen före Washington Post-artikeln avslöjade Reuters att kinesiska experter hade rest till Ryssland för att hjälpa landet att utveckla drönare. Enligt nyhetsbyrån sålde det kinesiska företaget Sichuan AEE attack- och övervakningsdrönare till det ryska företaget IEMZ Kupol via en mellanhand som är sanktionerad av USA och EU.
De två rapporterna belyser det nära samarbetet mellan Ryssland och Kina på militära arenor runtom i världen. Dessa två aggressiva stater har, såvitt man kan bedöma, i praktiken bildat en militärallians.
Många inom den amerikanska politiska sfären, som fortfarande klamrar sig fast vid en efter-kalla kriget-värld som inte längre existerar, hade varit övertygade om att Peking och Moskva kunde hanteras och kanske skiljas åt. Nu står det klart att dessa förväntningar var orealistiska, och det är dags att inse att den fria världen står inför obevekliga fiender som har skapat en varaktig allians.
Peking och Moskva slösade ingen tid efter kalla kriget med att börja montera ned det internationella systemet. De kinesiska och ryska militärstyrkorna genomförde sin första storskaliga gemensamma övning 2005 och har sedan dess deltagit i återkommande övningar över den eurasiska landmassan och i angränsande farvatten.
Men de gör mer än att bara förbereda sig för konflikt. I Nordafrika har båda eldat på uppror och har med all sannolikhet samordnat sina insatser. Kina har gett fullt stöd – inklusive genom att skicka soldater – till Rysslands krig mot Ukraina. Både Peking och Moskva har bidragit till Irans återupprustning och angrepp på Israel. På västra halvklotet stöder Kina och Ryssland tillsammans regimerna i Kuba och Venezuela.
Hur kunde Kina och Ryssland, så svaga efter kalla kriget, bli sådana hot? USA försökte integrera båda i det internationella systemet genom handel och investeringar och banade deras väg in i institutionerna för den regelbaserade världsordningen. Peking och Moskva avvisade dock denna ordning och använder nu sin nyvunna styrka för att utmana den.
Än värre var att amerikanska presidenter efter kalla kriget oroade sig mer för de kinesiska och ryska maktgruppernas stabilitet än för de grundläggande utmaningar de utgjorde. Som en följd av detta påförde Washington få kostnader för deras destabiliserande agerande.
De amerikanska ansträngningarna gick alldeles för långt, särskilt när det gäller Kina. President George H.W. Bush arbetade till exempel i hemlighet för att stärka Kinas kommunistiska parti omedelbart efter den fruktansvärda massakern i Peking i juni 1989. Han skickade till och med nationella säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft på ett hemligt uppdrag bara en månad efter massakern för att försäkra Kinas ledare Deng Xiaoping om att USA stödde hans mordiska regim.
Dessutom försökte amerikanska presidenter hålla de ryska autokraterna kvar vid makten. Detta framgår av ett uttalande av ambassadör Douglas Lute, då USA:s permanenta representant vid Nato, på Aspen Security Forum Global i London den 22 april 2016:
"Så i grunden finns en känsla av att, ja, vi ser ett nytt, mer självsäkert och kanske till och med mer aggressivt Ryssland, men i grunden är Ryssland en stat i förfall. Och vi för diskussioner vid Natos högkvarter om stater i förfall och landar i två grundläggande modeller: stater i snabbt förfall, vilket vanligtvis leder till kaos och kollaps, och stater i gradvist förfall. Och vi frågar oss själva vilken av dessa två modeller vi vill att vår närmaste, militärt mest kapabla granne med tusentals kärnvapen ska följa. Att försöka hantera Rysslands förfall framstår självklart som mer attraktivt än att ha en kollapsad stat av den storleken och magnituden vid Natos gräns ...
"Och om ni accepterar de premisser vi hört här om Rysslands inre svaghet och kanske stadiga nedgång och så vidare kan det vara meningslöst att driva vidare nu — och kanske till och med att påskynda eller destabilisera denna nedgång."
Denna strategi, tveksam redan då, styr fortfarande amerikansk politik. "När det gäller Ryssland har Trump-administrationen, liksom de flesta europeiska regeringar, två ömsesidigt oförenliga mål," sade flygvapengeneralen Blaine Holt, som tjänstgjorde som USA:s biträdande militära representant vid Nato, till Gatestone.
"Amerikanska beslutsfattare vill försäkra sig om att Ukraina inte förlorar och samtidigt att Vladimir Putins regering förblir intakt och stabil. Det är osannolikt att Washington kan få båda. Snart kommer man att behöva välja det ena eller det andra."
Holt, numera pensionerad, har rätt. Trumps plan fungerar inte. De ryska styrkorna gör framsteg i Ukraina, och eftersom Putin betraktar de stora demokratiernas reaktion på invasionen som svag, ger han sig redan på andra grannar. September har till exempel varit en månad med många intrång i luftrummet ovanför Natoländer. Den 9:e kränkte minst 19 ryska drönare polskt luftrum. Den 19:e flög tre Mig-31:or över Estland i 12 minuter. Både Rumänien och Lettland anklagar Ryssland för att ha skickat in drönare i deras luftrum under de senaste veckorna.
Som svar på Rysslands provokationer sade försvarsminister Pål Jonson, från NATO:s nyaste medlem Sverige, till Aftonbladet att hans land skulle skjuta ner inträngande flygplan "med eller utan förvarning."
Kineserna är också i krigsläge. Den 2 juli sade Kinas utrikesminister Wang Yi till EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas att Peking inte vill se Ryssland förlora i Ukraina, eftersom USA då skulle rikta sitt fokus mot Kina i Östasien. Kina vill alltså, underförstått, även se kriget dra ut på tiden för att binda upp USA.
Natos generalsekreterare Mark Rutte sade i december att organisationens medlemmar måste "ställa om till ett krigsläge." Eftersom Kina och Ryssland i praktiken redan för krig har Trump redan inlett processen genom att döpa om Pentagon till "Krigsdepartementet." Väst och dess allierade börjar äntligen inse hur nära de står en katastrof.
Gordon G. Chang är författare till Plan Red: China's Project to Destroy America, Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute och medlem av dess rådgivande styrelse.