Ivan Ceresnjes, en arkitekt som idag bor i Jerusalem, var ordförande i Sarajevos judiska samfund vid tiden för kriget. Han var också vice ordförande för den jugoslaviska federationen för judiska samfund.
 Ivan Ceresnjes |
"I krigstider blir judiska samfund ofta både syndabockar och offer för de stridande. Under inbördeskriget i Bosnien Hercegovina i början av 1990-talet inträffade det motsatta. Det judiska samfundet i landets huvudstad Sarajevo erbjöd humanitära tjänster utan urskillning till folk från alla religioner som respekterades av de tre stridande parterna; muslimer, ortodoxa serber och romersk-katolska kroater. "
"Den bosnisk-serbiska militäroffensiven för kontroll över Sarajevo inleddes den 6e april 1992. Dess soldater angrep staden från tre håll. Tre veckor senare var staden under total belägring. I mars marscherade medborgare tillhörande de olika religionerna fortfarande tillsammans i Sarajevo för fred i Bosnien."
"Jag närvarade vid ett möte med icke-statliga organisationer å det judiska samfundets vägnar, med deltagare från alla religioner där representanter från Röda Korset var närvarande. År 1990 hade vi återupplivat samfundets välgörenhetsorganisation, La Benevolencija, som grundades år 1892. År 1946 förbjöds den av den jugoslaviska kommunistregeringen."
"Efter detta möte var det bara en utländsk organisation som reagerade, och det var den amerikansk-judiska gemensamma distributionskommittén (JDC). De hade stöttat det jugoslavisk-judiska samfundet sedan 1920 som en del av deras regelbundna verksamhet, vilket de fortsatte med. Även om JDC inte var förberedd på det eventuella utbrottet av fientligheter agerade de snabbt."
"Den första maj 1992 blossade slaget om Sarajevo, som nu var totalt omringat, upp. Det brann runt om i staden. Folk sköt mot varandra från andra sidan floden. Det fanns lik överallt. I flera veckor låg en ung serbisk soldats kropp kvar vid floden eftersom ingen vågade flytta på den."
"En av de platser varifrån de bosniska serberna sköt mot staden var den gamla judiska gravplatsen som skadades under kriget. Denna ligger instabilt på en kulle och kan komma att försvinna helt under de nästkommande årtiondena."
"Vi skaffade fram en bil för att samla judiska frivilliga i den nya delen av staden och körde dem till vår bygdegård varje dag. Det rådde en stor förvirring, men samtidigt stannade en del livsmedelsleverantörer kvar i staden och med pengar från JDC köpte vi mat och medicin. La Benevolencija öppnade ett apotek i bygdegården där de som lyckats ta sig dit kunde få gratis medicin. Trycket blev snart för stort och vi tog kontakt med den muslimska ägaren av en järnhandel som inte längre var i bruk på andra sidan gatan, och frågade om vi kunde flytta apoteket dit. Han lät oss använda hans butik gratis."
"La Benevolencija drev också två andra gratisapotek i andra delar av staden. Senare började vi också dela ut gratis mat till de som kom, oberoende av deras trostillhörighet. De romersk-katolska välgörenhetsorganisationerna tog endast hand om katoliker, såvida ingen var villig att konvertera. De muslimska organisationerna såg bara efter muslimer. Ingen hjälpte de ortodoxa serberna eftersom de sågs som fiender. Det var främst folk från gamla staden som blivit avvisade någon annanstans som kom till oss. Andra vågade inte på grund av skjutningarna. Vid den judiska bygdegården hängdes det upp en skylt där det stod att politik inte skulle diskuteras där."
"Efter en tid etablerade vi stödorganisationerna "Vänner till La Benevolencija" utomlands. Den första var i Nederländerna där också regeringen donerade pengar. Organisationerna fanns också i Schweiz, Tyskland och Frankrike. Det största problemet var dock transporten. Det var inte ofta vi fick hjälp av FN som var stationerade i staden."
"Jag brukade oftast anlita privata lastbilsägare med vilka vi skapade en konvoj. Under slaget om Sarajevo, som varade från april 1992 till november 1995 lyckades vi föra in hundra tusen ton förnödenheter. Det var också svårt att komma över bensin, som var den viktigaste varan som fanns och stals av alla. Konvojerna startade nästan alltid på den bosnisk-kroatiska sidan. Två gånger använde vi de bosniska serbernas territorier som utgångspunkt."
"För att få dessa konvojer igenom gränskontrollerna var vi tvungna att informera de stridande parterna om att lastbilarna endast innehöll mat och medicin. Vi var också tvungna att ge dem en lista över alla varor som transporterades. De förbjöd högtaxerade varor som choklad, kaffe, cigaretter och kosmetika. Vi insåg snart att vi inte fick in någon proteinrik mat såsom kött, utan bara pasta, bönor och olja. Fransmännen köpte två lastbilsflak vatten eftersom de korrekt nog kom fram till att vattentillförseln skulle avbrytas".
Ceresnjes sammanfattar genom att nämna ännu en stor insats av JDC. "De gav oss en radiostation där alla de som satt och gömde sig i Sarajevo kunde kommunicera med familjemedlemmar utomlands. JDC betalade också telefonräkningarna."