Tyskland visar i dag upp ett oroande skådespel inför världen: en stat i dödskamp som, under sken av demokratisk dygd, sjunker ner i auktoritarism. Nedmonteringen av medborgerliga friheter sker inte genom en statskupp, utan genom en långsam ansamling av administrativa, juridiska och polisiära åtgärder som steg för steg formar konturerna av en diktatur – lika obeveklig som övertygad om sin egen godhet.
1. Klassificeringen av AfD av en förvaltningsmyndighet
Våren 2025 klassificerade det federala kontoret för skydd av konstitutionen (BfV, Tysklands inhemska underrättelsetjänst) det politiska partiet Alternative für Deutschland (AfD) som en "högerextremistisk" organisation. Denna klassificering gav myndigheterna befogenhet att sätta partiets medlemmar och anhängare under polisövervakning utan föregående domstolsbeslut, inklusive åtgärder som att avlyssna privata kommunikationer eller låta BfV rekrytera informatörer inom partiet.
Detta "utlåtande" kom inte från en oberoende domstol. Det skapades av en förvaltningsmyndighet direkt underställd inrikesministern. BfV är inte ens en förvaltningsdomstol; det är ett byråkratiskt organ som utfärdar rapporter och rekryterar informatörer utan att ge de berörda parterna möjlighet att försvara sig. När en person eller ett parti stämplas som "fascist" och därmed utesluts från det tyska samhället – borde de då inte åtminstone ha rätt att försvara sig? Enligt tysk lag år 2025 är svaret: nein.
Än värre är att akten som motiverar denna klassificering aldrig har offentliggjorts. Det råder alltså ett fullständigt avsaknande av en kontradiktorisk process. AfD har aldrig konsulterats, och inte ens i efterhand har partiet rätt att få veta varför, på vilka grunder, eller med stöd av vilka bevis och dokument det har bannlysts från den tyska "demokratiska" sfären.
AfD tvingas därför att överklaga beslutet i domstol för att bestrida denna stämpel. Men hur ska partiet effektivt kunna ifrågasätta en klassificering när dokumenten hålls hemliga, så att det inte ens vet vad det är som ska bestridas? Hur ska det kunna utmana beteckningen "högerextremt" när termen inte är definierad någonstans? Sedan tidig medeltid har den rättsstatliga traditionen – Rechtsstaat på tyska – krävt att fällande domar grundas på tydliga och exakt definierade anklagelser. Nullum crimen, nulla poena sine lege – inget brott, inget straff utan föregående definition. Räcker det faktum att AfD försvarar ståndpunkter som är mer "höger" än andra partiers för att motivera en sådan stämpel? Med tanke på att AfD:s partiprogram på flera punkter – som rätten att bära vapen – är mer "vänster" än det amerikanska republikanska partiets, bör man då dra slutsatsen att den nuvarande amerikanska regeringen är "supernazistisk"?
Detta är godtycke i sin renaste form. Frågan har aldrig handlat om lag, utan om makt – den styrande elitens beslutsamhet att klamra sig fast vid auktoriteten till varje pris, även om det innebär att kriminalisera en fjärdedel av den tyska befolkningen. Låt oss inte glömma: den forna Tyska demokratiska republiken (Östtyskland) kallade sig också "demokratisk".
Sedan maj 2025 har tiotusentals aktivister, lokala folkvalda och vanliga anhängare till AfD – det ledande oppositionspartiet – utsatts för polisövervakning utan domstolsbeslut.
I dagens Tyskland behandlas det ledande oppositionspartiet inte som en legitim aktör i den demokratiska processen, utan – utan någon rättslig prövning – som en inre fiende.
2. Förtryck av yttrandefriheten: kriminaliseringen av oliktänkande
Detta förtryck drabbar inte bara AfD:s ledare, medlemmar och aktivister. Det sträcker sig även till vanliga medborgare. Pensionärer, butiksägare och studenter åtalas numera för att ha kritiserat regeringens politik i frågor som rör invandring, klimat eller sjukvård. De behandlas som brottslingar – till och med som terrorister eller mordbrännare – anklagade för att ha "uppviglat till hat".
I april 2025 dömde till exempel en bayersk domstol David Bendels, chefredaktör för Deutschland-Kurier, till sju månaders villkorligt fängelse. Hans "brott"? Att ha publicerat en satirisk bild där inrikesminister Nancy Faeser håller upp en skylt med texten "Jag hatar yttrandefrihet." Domstolen fann honom skyldig till "förolämpning, förtal eller ärekränkning av personer i det politiska livet."
År 2024 ställdes en 20-årig kvinna inför rätta för att ha förolämpat en dömd våldtäktsman i ett privat WhatsApp-samtal. Hon fick ett strängare straff än våldtäktsmannen, som endast dömdes till villkorlig dom.
Dessa repressiva åtgärder riktar sig inte mot extremister, utan mot vanliga medborgare som vågar ifrågasätta den ideologi som favoriseras av det styrande partiet. Nätverkslagen (NetzDG) förstärker denna censur genom att tvinga internetplattformar att radera innehåll under hot om böter, vilket ytterligare urholkar den yttrandefrihet som "garanteras" av artikel 5 i den tyska konstitutionen.
Detta klimat av rädsla – skräcken för en polisräd i gryningen på grund av en kommentar på Facebook, en "gilla-markering" eller en retweet – är obarmhärtigt i sin grymhet och förödande i sin inverkan på den allmänna opinionen. Det håller på att förvandla Tyskland till en Potemkin-demokrati, där endast den officiella monologen tolereras.
3. Den isolerade zonen: institutionaliserad styrd demokrati
Sedan 2015 har en oskriven men orubblig regel styrt det federala parlamentet (Bundestag och Bundesrat) samt de regionala parlamenten: ingen koalition får bildas med AfD, och inga röster från AfD ska någonsin erkännas som legitima. Denna brandmauer (brandvägg), som syftar till att isolera AfD i karantän, har den direkta effekten att politisk konkurrens sätts ur spel och det politiska landskapet stelnar. Tyskland lever därmed under illusionen av ett växelskifte mellan Socialdemokraterna (SPD) och De gröna på den ena sidan, och Kristdemokraterna (CDU/CSU) på den andra – alla förenade i sin vägran att öppna det demokratiska spelet för dess faktiska vinnare. Med 20 % av rösterna i det senaste federala valet – snart 26 % enligt opinionsmätningarna, och nära 50 % i det forna Östtyskland – tvingar AfD de andra partierna in i onaturliga koalitioner. Merkels doktrin råder fortfarande: det är bättre att "högern" regerar tillsammans med yttersta vänstern än med AfD.
Även om det tyska etablissemanget envist hävdar att denna situation är "normal", ja till och med ädel, börjar internationella observatörer lyckligtvis uttrycka oro. USA:s vicepresident J.D. Vance förklarade nyligen:
"Europas avståndstagande från sina grundläggande värderingar – som också är USA:s – är oroande. I en demokrati är det folkets röst som räknas, och det finns inget utrymme för några cordons sanitaires."
Isoleringen av AfD garanterar att vänstern förblir vid makten på obestämd tid, oavsett valresultat. Detta motsvarar ett styre av ett enda "parti" och en enda ideologi – den styrande elitens. Demokratisk förändring genom valurnan är inte längre möjlig i Tyskland.
4. På väg mot ett direkt förbud mot oppositionen
Som om detta inte vore nog överväger nu regeringskretsar öppet att helt förbjuda AfD – under det falska förevändandet att det skulle handla om att "skydda konstitutionen". Annalena Baerbock, tidigare utrikesminister från det yttersta vänsterpartiet De gröna, förklarade i början av 2024: "Vi får inte utesluta att förbjuda AfD om bevisen på extremism fortsätter att växa."
Saskia Esken, medordförande för SPD, tillade: "AfD är inte längre ett demokratiskt parti. Det är vår rättsstats plikt att hindra det från att agera."
Till och med det forna konservativa CDU har stämt in i kören, där förbundskansler Friedrich Merz har slagit fast att "alla konstitutionella medel måste övervägas" mot AfD.
Att kriminalisera 25 % av väljarkåren är som att lägga dynamit under ett gemensamt hus. Att döma en fjärdedel av den tyska befolkningen till demokratisk död – att förvägra dem all tillgång till makt samtidigt som även ett artigt uttryck för deras åsikter på sociala medier förtrycks – är att inbjuda till desperata och våldsamma reaktioner. Dessa reaktioner kommer oundvikligen att utnyttjas av den styrande eliten för att rättfärdiga ett ännu hårdare grepp om makten.
Skuggan av riksdagshusbranden
Man kan inte låta bli att minnas riksdagsbranden i Tyskland den 27 februari 1933, anlagd av en nederländsk kommunist, som nazistpartiet omedelbart använde som förevändning för att upphäva de medborgerliga friheterna och befästa sitt herravälde över den tyska staten. Redan nästa dag undertecknade president Paul von Hindenburg, på Hitlers uttryckliga begäran, dekretet "Rikspresidentens förordning till skydd för folk och stat", med stöd av artikel 48 i Weimarrepublikens konstitution. Dekretet upphävde grundläggande medborgerliga friheter – yttrandefrihet, pressfrihet, mötes- och föreningsfrihet, brev- och kommunikationshemlighet samt skydd mot godtyckliga husrannsakningar och gripanden. Med detta som grund inleddes omedelbart massarresteringar av politiska motståndare. Förordningen blev ett avgörande steg i nazistpartiets väg mot total makt och banade vägen för avskaffandet av oppositionen och upprättandet av en diktatur.
Tyskland står i dag inför en ödesdiger spiral. Antingen accepterar landet verklig pluralism och yttrandefrihet – utan vilka demokrati inte kan existera – eller så faller det för frestelsen att undanröja oliktänkande med juridiska och polisiära medel, och därmed tysta den enda genuina oppositionen. Om det sker, är det inte AfD som går under – utan den tyska demokratin själv.
Varje demokrati som förbjuder oppositionen mot det styrande partiet upphör att existera.
Ett nytt "Förordning till skydd för folk och stat" – denna gång i form av ett förbud mot AfD – skulle innebära inget mindre än den tyska demokratins död.
Drieu Godefridi är jurist (Université Saint-Louis, Université de Louvain), filosof (Université Saint-Louis, Université de Louvain) och doktor i rättsteori (Paris IV–Sorbonne). Han är entreprenör, VD för en europeisk utbildningskoncern och chef för PAN Medias Group. Han är även författare till The Green Reich (2020).