 Irans Ayatollah Ruhollah Khomeini (vänster) år 1978 och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan år 2018. (Bildkällor: Khomeini - Hulton Archive/Getty Images; Erdogan - Sean Gallup/Getty Images) |
Att se Turkiets förvandling till en diktatorisk islamistnation under de senaste 16 åren har varit kusligt likt när vi såg Irans snabba fall år 1979 – fast i slowmotion. Medan Iran gick från en sekulariserad amerikanskallierad till en obeveklig fiende på bara några månader så har Turkiet tagit en liknande riktning, fast under ledning av en mer försiktig islamist, Recep Tayyip Erdogan, som har gått mycket långsammare framåt.
Vägen till makten
Shahen Pahlavi i Iran landsförvisade Ruhollah Khomeini (till Turkiet, händelsevis) år 1964. När han återvände till Iran den 1 februari 1979 tog Khomeini den fullständiga makten nästan omedelbart. Med Shahen utomlands för att få vård för sin cancer fanns det inte mycket som kunde stoppa Khomeini och hans allierade. Han skapade snabbt Islamiska revolutionsgardet som snart kunde överträffa shahens säkerhetspolis SAVAK när det gällde att göra sig av med interna fienden. SAVAK:s ökända fängelse, Evin, som en gång rymde så många som 5 000 av Shahs politiska fiender rymde snart över 15 000 av Khomeinis. Inom några veckor styrde Khomeini en terrorregim som Robespierre själv skulle kunna avundas.
Turkiets inträde i islamismen å andra sidan har varit mycket långsammare och under avsiktlig och stegvis vägledning av Recep Tayyip Erdogan genom en rad val. Kanske lärde han sig att gå långsamt framåt efter misstaget år 1998 när han som Istanbuls borgmästare raljerade inför sina anhängare med att meddela att "moskéerna är våra baracker, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och våra soldaters trotjänare." Som resultat dömdes Erdogan för uppvigling till hets mot folkgrupp och fick en dom på 10 månader och förbud mot att inneha offentligt ämbete.
Erdogan skulle dock ingenstans. Han grundade ett politiskt parti som kallades för Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) som vann stort år 2002. Snart hävdes förbudet mot honom och hans comeback var ett faktum när han blev premiärminister i mars 2003.
Erdogan gick försiktigt framåt i början och gjorde då och då islamiserande drag såsom att överta kristna kyrkor, ändra lagarna för hijab och förfölja de som inte var sunnimuslimer. Sedan gav två avgörande händelser honom möjligheten att ta mer makt: Det syriska inbördeskriget år 2011 och det misslyckade påstådda kuppförsöket mot honom år 2016. Som Daniel Pipes formulerade det år 2016:
"Efter åratal av återhållsamhet och blygsamhet kom nu hans riktiga personlighet – bombastisk, islamistisk och aggressiv – fram. Nu vill han regera som despot."
Erdogan sa en gång att "demokrati är som en spårvagn. Man åker med tills man anländer till destinationen, sedan kliver man av". Det verkar som att han är framme vid sin destination.
Utplåning av reformer
I samma stund som Ruhollah Khomeini klev av planet i Iran efter att ha levt i exil i Frankrike), började han utplåna sekulariseringen som shahen hade uppnått genom årtionden av ansträngningar för att göra Iran mer västerländskt. Shahens så kallade "Vita revolution", som satte igång på order av Kennedyadministrationen i januari 1963, var ett program av reformer som etablerade kvoter för minoriteter och kvinnor på offentliga poster, gav mark till jordbrukare som arbetade på den och omfamnade allt som var västerländskt och modernt. År 1967 kunde kvinnor enligt familjeskyddslagen ansöka om skilsmässa, få vårdnad om sina barn och förneka sina makar rätten till flera fruar. "Tillfälliga äktenskap" (en shiareligiös auktorisering av prostitution) förbjöds och man höjde minimumåldern för äktenskap från nio (efter profeten Muhammeds exempel) till 15.
Khomeini kallade shahens västerländska program "västförgiftning" (översatt från det persiska ordet gharbzadegi). Istället för en teknologiskt överlägsen jätte som var villig att dela med sig av frukterna av moderniseringen till sin antikommunistiska allierade från tredje världen blev USA "stora Satan", som ska ha påtvingat Iran sin sekularisering och förintat dess islamska kultur.
I Turkiet har Erdogan långsamt och stegvis skalat ned medborgarnas friheter. Precis som Khomeini ville han rensa sitt land från det västerländska programmet som hans föregångare skapat. Turkiet stod en gång ut från resten av den muslimska världen, mycket tack vare Mustafa Kamal, en turkisk general som tog makten efter att Osmanska riket besegrats under Första världskriget. Han antog namnet Ataturk ("turkarnas fader") och avskaffade officiellt (om så symboliskt) det islamistiska kalifatet år 1924 och började sekularisera Turkiet. I nästan 70 år verkade Turkiet immunt mot islamismen. Men denna immunitet verkar nu vara en illusion.
Efter att ha blivit premiärminister började Erdogan skala av Ataturks system. Som president utplånade han det. Den en gång mäktiga turkiska militären har blivit fråntagen sin självständighet. Minoritetsrättigheterna, särskilt de kristnas, har minskat. Erdogan har fokuserat på att stänga kyrkor och bygga moskéer. Pressen är inte längre fri, och den turkiska akademiska världen är en skugga av sitt forna jag.
Styre
Vilken islamist som helst som vill ta makten måste hitta ett sätt att rationalisera kring Koranens förordning om att "Allah inte har några kompanjoner". År 1991, när Ayman al-Zawahiri (den nuvarande ledaren för Al-Qaida) kritiserade Muslimska brödraskapet för att ha deltagit i Egyptens demokratiska processer fastställde han:
"I demokratier ges rätten att stifta lagar åt någon annan än Allah den Upphöjde. Sådan är demokratin. Den som går med på detta är en otrogen – för han har antagit gudarna i Allahs ställe."
Shiaversionen av detta förbud anger att inga människor kan styra så länge den Tolfte dolda Imamen förblir dold, och alla försök till detta är hädiska.
Khomeinis lösning var att skapa valeyat-e-faiqih – som kan översättas till "rättssäkerhetens styrning". Detta arrangemang gjorde att det dagliga styret lämnades över till prästmännen, vars strikta sharialivsstil frikände regimen från anklagelsen om att "styra som kompanjon till Allah". Enligt argumentet så styrde de inte direkt, höll istället ställningarna tills den tolften imamen skulle komma fram från sitt gömställe.
För att hålla ett öga på de som höll ställningarna utpekade Khomeini sig själv till Rahbar ("högsta ledare"). Iklädd förklädnad som den vise var han bara ännu en diktator som kommit på ett sätt att lura och hota befolkningen till underkastelse.
Erdogans gradvisa övertagande har uppnåtts genom den demokratiska processen som möjliggjordes av Ataturks reformer. Det har inte riktigt uppgått till det fruktade "en man, en röst, en gång", men med varje valseger har Erdogan blivit allt mer diktatorisk och islamistisk. Efter det påstådda kuppförsöket 2016 eskalerade han övertagandet. Erdogans knappa segrar i grundlagsomröstningen 2017 och presidentvalet 2018 gjorde att han kunde förändra och ignorera grundlagen med hjälp av vilken han tog sig till makten, något som gjorde honom till Turkiets Khomeini. Nu när Erdogan inte längre behöver riskera att förlora i valbåset, håll utkik efter bluffval som han kommer vinna med Arafatmarginaler.
Utrikespolitik
Khomeinis utrikespolitiska mål var enkelt: Utöka Irans inflytande, sprid Irans version av islamismen och bekämpa allt som är västerländskt.
Erdogans utrikespolitik var också fientlig mot Väst från början, till och med innan han blev premiärminister år 2003. I upplösningen av Bushadministrationens drag mot Saddam Hussein efter Elfte septemberattackerna förhandlade Turkiet med USA för att släppa in ytterligare 62 000 trupper som skulle gå in i Irak från norr. En överenskommelse hade nåtts som skulle ha gett Turkiet 6 miljarder dollar i direkt bistånd och ytterligare lånegarantier på flera miljarder till. Men efter att Erdogans parti AKP vann kontroll över 60 % av parlamentet i valet i november 2002 utövade det tillräckligt mycket inflytande för att slopa överenskommelsen.
Som premiärminister och sedan president i Turkiet har Erdogans politik blivit allt mer fientlig mot USA:s intressen. Han kämpade för Gazaflottiljen, hjälpte Iran att transportera vapen in i Syrien och stred mot USA:s kurdiska allierade. Han har inte bara populariserat – kanske till och med uppfunnit – Brödraskapets hälsning med fyra fingrar, utan också omfamnat Muslimska brödraskapet och dess islamistiska varumärke.
Gisslan
Bland de mest bekymmersamma av alla Erdogan-Khomeiniparalleller är den nya turkiska förkärleken för gisslantagande. Den 4 november 1979 intog Khomeinis styrkor USA:s ambassad i Teheran och höll 52 ambassadanställda, diplomater och civila som gisslan i 444 dagar. Efter att de släppts fortsatte Khomeini att tillfångata amerikaner, framför allt via sina terroristombud.
Termen som många har använt för att beskriva Erdogans senaste tendens till Khomeinismen är "gisslandiplomati". Den amerikanska pastorn Andrew Brunson togs som gisslan den 7 oktober 2016 och har använts som ett verktyg i Erdogans version av diplomati ända sedan dess. Brunson, som är anklagad för "kristianisering" enligt den nya, självsäkra islamistregeringen, är inte den enda amerikanen som hålls fången i Turkiet.
Vad kommer härnäst?
Man skulle kunna hävda att USA i flera årtionden ignorerade faran med shahens fall och shiaislams uppgång som politisk kraft, men när det väl inträffade gick det snabbt för Iran under ämbetet av en svag president som inte gjorde något för att hjälpa shahen och istället påskyndade hans frånfälle. När Jimmy Carter väl insåg hur dumt det var att överge shahen så var det för sent. Men USA har haft mer än tillräckligt mycket tid på sig att se vad som väntar i Turkiet under Erdogan. Nu när det börjar gå fortare så är det inte troligt att något annat än en framgångsrik militärkupp kommer hindra Erdogan från att göra en Khomeini.
Lyckligtvis är det inte 1979 och man kan lära sig av detta bistra år. Många börjar tänka över Turkiets medlemskap i NATO. Tyvärr finns det ingen mekanism som kan utvisa en medlem från NATO, men det finns ingen anledning att ha kvar ett dussintal av USA:s B61 taktiska kärnbomber på Turkiets flygbas Incirlik. Även om bomberna (som Turkiets flygplan inte skulle ha förmågan placera ut) är säkrade i underjordiska valv och skyddade av redundanta kodprotokoll så utgör de ändå ett stort hot om de beslagtas.
Föreställ dig hur världen hade varit om USA hade stationerat kärnvapen i Iran innan Khomeinis övertagande. Tänk hur världen kommer bli om Erdogan beslagtar USA:s kärnvapen.
A.J. Caschetta är Ginsburg-Ingerman fellow vid Middle East Forum och förste lektor vid Rochester Institute of Technology.