Den 7 oktober, 2023: Ännu en dag som kommer att leva vidare i historien: Israels Pearl Harbor. Israels Elfte september. Den lugna sabbatsmorgonen på högtiden simchat torah, som avslutar lövhyddohögtiden, plötsligt förvandlad till ett blodbad. Under beskydd av kraftig raketskjutning attackerade tusentals av Hamas terrorister Israels sydliga samhällen och lämnade efter sig ett spår av blod och förödelse, attackerade militärbaser och bilister, mördade 364 personer på en musikfestival, slaktade familjer i sina sängar, våldtog kvinnor, avrättade barn och förintelseöverlevare, satte eld på civila och kidnappade 244 personer i Israel till Gaza. Med minst 1 200 människor mördade var det den dödligaste dagen för judar sedan Förintelsen. Det barbariska i Hamas attack saknade tidigare motstycke så till den vida grad att världen blev brutalt – om så kortsiktigt – väckt ur sin vanliga apati och förfasades.
Raseriet var dock kortlivat. Så fort Israel påbörjade sitt militära svar på Hamas krigshandling bröt propalestinska demonstrationer ut över hela världen. Många av dem gick fort över till Israelfientliga och judendomsfientliga hatfester. Vissa förnekade till och med att slakten den 7 oktober hade ägt rum, trots de överlevandes många vittnesmål.
De katolska reaktionerna på massakern och det efterföljande kriget har varit blandade; allt från tapper moralisk klarsynthet till tveksam moralisk motsägelsefullhet och förbryllande tystnad. Medan en del har stöttat Israels rätt att försvara sig har andra valt en mer neutral väg eftersom man bedömt att det varit ett mer överseende "kristet" ställningstagande att inte välja sida och att likvärdigt fördöma förlusten på alla sidor. Denna moraliska likvärdighet föreslår att båda parter i konflikten har lika stor skuld och moraliskt ansvar för konsekvenserna av deras handlingar. Intellektuellt sett är det en enkel väg att gå. Men är den moraliskt rättfärdigad?
En grupp som konstant tillgriper moraliskt likvärdighet är patriarkerna och överhuvudena för kyrkorna i Jerusalem. En snabb titt på deras reaktioner på krisen, tillsammans med svar från den israeliska ambassaden till den heliga stolen illustrerar problemen med detta hållningssätt.
På morgonen den 7 oktober, medan Hamasmassakern fortfarande pågick, utfärdade Jerusalems latinska patriark omedelbart ett uttalande som var fullt av moralisk likvärdighet. I stället för att otvetydigt fördöma massakern hävdade patriarkatet att "den våldscykel som har dödat flera palestinier och israeler under de senaste månaderna har exploderat denna morgon". Uttalandet fortsatte med vagt språkbruk som "plötslig våldsexplosion", ett tvetydigt "operationen som inletts från Gaza och den israeliska arméns reaktion" – som om båda sidor bar lika stor skuld. De "många dödsfallen och tragedierna" som drabbar "både palestinska och israeliska familjer", löd uttalandet, skulle "skapa mer hat och splittring" och "mer och mer förstöra ett eventuellt stabilitetsperspektiv."
Samma eftermiddag släppte den israeliska ambassaden till den heliga stolen ett initialt uttalande som, även om det inte direkt var riktat till patriarkatet, lät som ett svar till det. Ambassaden varnade för att med tanke på omfattningen av Hamas pågående slakt "borde språklig tvetydighet och termer som antyder på falsk symmetri beklagas". Israels svar på Hamas "fasansfulla krigsbrott" var legitimt självförsvar, och "att dra paralleller där inga paralleller finns är inte diplomatisk pragmatism, det är bara fel."
Patriarken och kyrkornas överhuvuden i Jerusalem var oförskräckta. Dagen därpå släppte de ett "uttalande om fred och rättvisa mitt i det pågående våldet" som var precis lika moraliskt motsägelsefullt. Det andra uttalandet nämnde inget om Hamas-morden. Det beklagade i de mest generiska termer att det Heliga landet nu var "nedsmutsat av våld och lidande på grund av den förlängda politiska konflikten och den beklagliga frånvaron av rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter".
Även om patriarkerna och kyrkoöverhuvudena sa att de "otvivelaktigt fördömer alla handlingar som riktar sig mot civila" så föreslog de i grund och botten att Israel inte skulle bekymra sig alltför mycket för "upphörandet av alla våldsamma och militära aktiviteter som gör skada på både palestinska och israeliska civila". Med andra ord borde Israel bära den största bördan av de barbariska attackerna och bokstavligen talat låta Hamas komma undan med mord genom att omedelbart avbryta sitt militära svar. Det faktum att Hamas ensidigt och brutalt startat kriget genom att invadera Israel och begå aldrig förr skådade brott mot en oförberedd civilbefolkning bryr man sig inte om.
Den 9 oktober svarade israeliska ambassaden till den heliga stolen. Den beklagade återigen "immoraliteten i att använda sig av lingvistisk tvetydighet" med tanke på massakerns omfattning, allteftersom det blev tydligt att hela familjer hade blivit "kallblodigt avrättade" av Hamas och islamiska jihad. Medan många världen över hade integritet nog att fördöma "det fruktansvärda brottet, namnge förövarna och erkänna Israels grundläggande rätt att försvara sig mot illdådet" lyckades patriarkerna och kyrkoöverhuvudena inte frambringa någon sådan moralisk klarhet. Den israeliska ambassaden fann deras uttalande "extremt nedslående och frustrerande" eftersom det uppvisade precis samma "omoraliska lingvistiska tvetydighet" som suddade ut gränserna mellan "vad som hände, vilka som var pådrivande och vilka som var offren". Ambassaden tillade att det var "särskilt ofattbart att ett sådant sterilt dokument skrivits under av människor med tro".
Den 11 oktober sa påve Franciskus en smula mer rättframt att det är "de som blivit attackerades rätt att försvara sig", medan han tillade att han var "mycket orolig för den totala belägring som palestinierna lever under i Gaza, där det också har funnits många oskyldiga offer".
Men patriarkerna och kyrkoöverhuvudena förstärkte sin moraliska likvärdighet genom att den 12 oktober släppa ett "uttalande om den eskalerande humanitära krisen i Gaza". I detta nya uttalande beklagade de att deras "älskade Heliga land" hade "förändrats dramatiskt" på grund av en "ny cykel av våld med en orättfärdig attack mot alla civila". Ledarna beklagade framför allt "döden och förödelsen i Gaza" och den "katastrofala humanitära krisen" som de tillskrev att Gazas befolkning blivit "berövad på elektricitet, vatten, bränsle, mat och medicin." Återigen uppmanade de kyrkliga ledarna till en nedtrappning av kriget.
Den israeliska ambassadören till den heliga stolen, Raphael Schutz, kallade uttalandet för "stötande" och kom med ett långt svar med en genomgång av händelserna. Han påminde de kyrkliga ledarna om att:
"Det som faktiskt hände var att "våldscirkeln" (typiskt uttryck med falsk symmetri) startade med en oprovocerad brottslig attack av Hamas + islamiska jihad (patriarkerna avstår från att nämna deras namn) mördade över 1 300 israeler och personer med 35 andra nationaliteter, varav de flesta civila. De våldtog även kvinnor, brände spädbarn, halshögg folk och tog gisslan. Samtidigt avfyrade de en stor mängd missiler och raketer mot civilbefolkade samhällen i Israel; städer, byar, kibbutzer."
Ambassadören tillade att "Israels handling i självförsvar är riktad mot Hamas och islamiska jihad. Israel riktar inte avsiktligt in sig på civila".
Det är välkänt att IDF varnar civila palestinier med hjälp av flygblad, sms och till och med telefonsamtal för att de ska kunna evakuera områden som ligger nära militära mål innan de angrips. Medan IDF gör allt de kan för att minimera civila dödsfall så gör Hamas och andra palestinska terrorgrupper allt för att maximera dem – inte bara genom att urskillningslöst mörda Israeler, utan också genom att gömma sig bland den egna civilbefolkningen och använda dem som mänskliga sköldar, vilket resulterar i oproportionerligt höga palestinska dödssiffror, som avsiktligt skapas av Hamas. Med tanke på detta, fortsatte den israeliska ambassadören, så kan patriarkernas uttalande bara ses som "orättvist, partiskt och ensidigt".
Vad gäller "döden och förödelsen i Gaza" så verkade patriarkerna glömma att "Gaza är basen från vilken folkmordsattacken mot Israel planerades och utfördes". Vem bär då ansvaret för "döden och förödelsen"? Ambassadören ifrågasatte varför patriarkerna är så bekymrade för "välfärden i detta ondskans och terrorns näste", men inte för de förstörda israeliska samhällena.
Faktum är att enligt de senaste opinionsundersökningarna stöttar majoriteten av palestinierna Hamas "väpnade kamp" (terror) mot Israel och grundandet av väpnade grupper för att mörda israeler – en sorglig verklighet som ifrågasätter "vanliga palestinier" i Gazas oskuld.
Vad gäller den humanitära situationen svarade ambassadören följande:
"Mängden mat och vatten bevakas dagligen och ligger över tröskeln för 'humanitär kris'. Det finns också tillräckligt mycket bränsle och elektricitet i Hamas händer, men de föredrar att använda det för att fortsätta sina brottsliga terroraktiviteter mot Israel i stället för att hjälpa den befolkning som de dominerar."
Det visar sig att det fortfarande finns gott om vatten, mat, bränsle och medicin i Gaza.
Till sist noterade den israeliska ambassadören att patriarkerna endast nämnde en av sidorna vid namn – Israel – och ställde orimliga krav på "den part som ondsint attackerats." Hamas nämns aldrig, och man får intrycket av att palestinierna inte har gjort något fel. Han sammanfattade: "Vilken skam, särskilt när detta kommer från Guds folk."
Schutz ansträngningar föll dock tyvärr för döva öron. Den 24 oktober släppte patriarken i Jerusalem, Pierbattista kardinal Pizzaballa, ett brev till hela stiftet". Till hans förtjänst nämnde han hastigt (dock fortfarande utan att namnge förövarna) att "det som hände den 7 oktober i södra Israel är på intet sätt tillåtet, och vi kan inte annat än fördöma det. Det finns ingen anledning till ett sådant illdåd."
Men Pizzaballa gick mycket längre i sitt fördömande av dödsfallen och de tragiska ödena som "denna nya cykel av våld har fört till Gaza", och tillade att den "fortsatta kraftiga bombningen" av Gaza "bara kommer att orsaka mer död och förödelse och kommer bara att öka hatet och förbittringen." För patriarken är det "endast genom att få ett slut på decennier av ockupering och dess tragiska konsekvenser, samt ge ett tydligt och säkert nationellt perspektiv till det palestinska folket som en seriös fredsprocess kan påbörjas."
Så där har du det: För patriarken är roten till konflikten inte Hamas urskillningslösa slakt av hundratals familjer, inklusive kvinnor, barn och äldre, utan "ockupationen".
Om man lägger den uppenbara orättvisan i dessa uttalanden åt sidan så kan man inte låta bli att undra: Vilken lösning har egentligen patriarkerna och de kyrkliga ledarna i åtanke? Deras uttalanden ger upphov till flera frågor.
Först, om "ockupationen" är problemet, vem är det som har ockuperat Gaza de senaste 18 åren?
Israel evakuerade alla judiska bosättare från Gazaremsan år 2005 och lämnade över den – fullständigt och villkorslöst – till palestinierna i hopp om att de till slut skulle vilja leva i fred med sina grannar om de fick styra över sig själva. Flera amerikanska miljonärer köpte 3 000 växthus för 14 miljoner dollar och lämnade över dem till Gazaborna för att ge dem en flygande start i bygget av "Medelhavets Singapore". Inom några dagar hade växthusen blivit plundrade och förstörda.
Palestinierna fortsatte olyckligtvis, för sig själva och alla andra, med att sätta Hamas till makten i valet 2006. Efter ett blodigt inbördeskrig med det rivaliserande palestinska partiet Fatah, kontrollerade Hamas till sist Gazaremsan fullständigt i juni 2007. Sedan dess har israeliska civila i södra Israel, och palestinier i Gaza, levt i skräck. I ett filmklipp från den senaste tiden ses en kvinna från Gaza säga "de där jävlarna i Hamas", innan en man snabbt lägger en hand över hennes mun. Samtidigt har Israel, med en yta som är ungefär lika stor som New Jersey (22 000 kvadratkilometer), varit måltavlan år efter år för tiotusentals dödliga raketattacker från Gazaremsan. Om det finns något "ockupationsproblem" i Gaza så är det på grund av Hamas, inte Israel.
För det andra, vad ska Israel göra? Ska man glömma bort sina över 1 200 döda och över 4 800 skadade, och sina över 240 kidnappade, acceptera en omedelbar vapenvila och återgå till vardagen – alltså att stålsätta sig för nästa attack av Hamas? Ska man sätta sig ner vid förhandlingsbordet och tala med en jihadistfiende som har svurit på att förinta en? Eller ska man öppna upp gränsen till Gaza och ge palestinierna frihet att komma och gå i Israel som de behagar så att de kan skrida till verket med sina öppna planer på att upprepa attacken från den 7 oktober?
För det tredje, varför fixerar sig patriarkerna och de kyrkliga ledarna på "ockupationen" medan man konsekvent ignorerar den skrämmande uppviglingen till våld som genomsyrar det palestinska samhället, där barn får lära sig från tidig ålder att hata och döda judar, och att terrorister som gör det glorifieras och prisas som "martyrer"?
Patriarkerna och de kyrkliga ledarna kanske svarar att de inte öppet kan fördöma Hamas och andra palestinska jihadistgrupper eftersom ett sådant fördömande skulle sätta de palestinska kristna som bor bland dem i fara. Okej. Men detta kan inte vara en ursäkt för att förfalska narrativet i konflikten genom tveksam moralisk likvärdighet, eller ännu värre, genom att beskylla Israel för att vara den stora skurken. Dessa ledares uttalanden väger tungt. De påverkar andra.
Patriarkerna och de kyrkliga ledarna har misslyckats med att utöva moraliskt ledarskap och ge moralisk klarhet i sitt svar på Hamas terror – inte bara nu utan år efter år medan raketer obevekligt har riktats mot civila israeler. Även om det verkar mer fördelaktigt att omfamna neutralitet idag så propagerar dessa ledare falska narrativ och vilseleder andra att tro på dem.
Medan kyrkliga ledare i Israel och andra noggrant måste väga sina uttalanden på grund av de palestinska kristnas komplicerade situation så hade de i andra länder ingen sådan ursäkt. I slutändan är det inte bara intellektuellt lättjefullt att anta ett perspektiv av moralisk likvärdighet i fråga om Israel-Hamas-konflikten; det är också omoraliskt. Medan de palestinska förlusterna är tragiska så är de den oundvikliga konsekvensen av deras val av en folkmordslysten terrorgrupp till makten som svurit på att utkämpa ett evigt krig mot Israel.
Vi alla borde minnas förintelseöverlevaren Elie Wiesels ord:
"Vi måste alltid välja sida. Neutralitet hjälper förtryckaren, aldrig offret. Tystnad uppmuntrar plågoanden, aldrig den plågade."
I detta krig har kristna – och vi alla – ett moraliskt ansvar att stötta en civiliserad nations kamp mot barbariskhet. Israel måste utplåna en terrorgrupp, Hamas, precis som att vi konfronterade IS. Sedan behöver vi alla stoppa hjärnan bakom sådana grupper, folkmordsregimen Iran. Tyvärr finns det ingen annan genomförbar lösning om vi vill bevara västvärlden.
André Villeneuve är biträdande professor i Gamla testamentet och bibliska språk vid Sacred Heart Major Seminary i Detroit, Michigan. Han är författare av "Divine Marriage from Eden to the End of Days" (2021), och grundare och chef för Catholics for Israel.