Europa befinner sig i politiskt kaos. I allt större utsträckning vänder de europeiska väljarna ryggen mot de etablerade partierna och flockas hos populist- eller nationalistpartier, såväl till höger som till vänster. Förändringen sker över hela Europa. Förra månaden såg man det i Storbritannien, Spanien, Portugal, Italien och Österrike. Vad alla dessa partier har gemensamt är missnöjet med politikerna i EU, oavsett om det gäller invandringen, EUs åtstramningspolitik eller dess sociala/etiska agenda.
Söndagen 24 maj ledde kommunalvalen i Spanien och presidentvalen i Polen till enorma framgångar för nya partier och politiker som knappast någon av deras väljare ens hade hört talas om för ett år sedan.
I den spanska huvudstaden Madrid blev anti-åtstramningspartiet Podemos ["Vi kan"] näst största parti, bara ett mandat efter regerande Populärpartiet, vars partiledare Mariano Rajoy är landets premiärminister. Podemos, ett parti på yttersta vänsterkanten som bildades för mindre än två år sedan, gjorde bra val även i många andra spanska kommuner. Likaledes gjorde ett annat protestparti Ciudadanos ["Medborgare"], som inte är lika långt till vänster som Podemos. I Kataloniens huvudstad Barcelona vann ett lokalt protestparti som leds av Ada Colau, som nu blivit stadens första kvinnliga borgmästare. 41-åriga Colau gick in i politiken så sent som förra året. Hon är revolutionär ytterkantsvänster av samma sort som Dolores Ibárruri, kallad La Pasionaria – en legendarisk kommunistledare under Spanska inbördeskriget på 1930-talet.
I Polen vanns presidentvalet av den relativt okände Andrzej Duda. Hans seger överraskade såväl den polska som den internationella pressen. Duda slog den sittande presidenten Bronislaw Komorowski, kandidat för styrande Medborgarplattformen vars ledare Donald Tusk förra hösten lämnade posten som premiärminister för att bli president för Europeiska rådet i Bryssel. Duda tillhör högernationalisterna. Hans vill "återförpolska" det offentliga livet och återföra Polen till ett land grundat på katolsk moral, där det inte finns utrymme för nymodigheter som homoäktenskap. Dudas politik ligger nära den ungerske premiärministern Viktor Orbans – en annan argsint kritiker av den sociala agenda som drivs från Bryssel.
En vecka senare, 31 maj, ledde regionalvalen i Italien och Österrike också till käftsmällar för de styrande etablissemangspartierna. I Italien vann Lega Nord, som strävar efter självständighet för norra Italien, enorma framgångar i sina starka fästen. I Venedig fick partiet över 50 procent av rösterna. I Toscana, som är ett vänsterdistrikt och premiärminister Matteo Renzis hembygd, lyckades Lega Nord vinna 20 procent.
Under ledning av sin nye ledare, 42-årige Matteo Salvini, har Lega Nord breddat sin plattfrom från separatism till kraftfull kritik mot den islamiska invandringen och av EU – som Salvini en gång kallat "ett brott mot mänskligheten". Förra året bjöd Salvini in den holländske politikern Geert Wilders, Europas mest frispråkige islamkritiker, för att hålla tal vid Lega Nords partikongress i Turin.
Vid valet 31 maj ställde Lega Nord för första gången också upp med kandidater i södra Italien. Detta genom att etablera ett systerparti kallat Noi con Salvini ["Vi med Salvini"]. Genom att bredda sig fyllde Salvini det tomrum som Silvio Berlusconis allians lämnade efter sig på högerkanten av Italiens politiska spektrum.
Samtidigt bevittnade Österrike en historisk valseger för nationalistiska Frihetspartiet i regionvalen i Steiermark. Frihetspartiet leds av den karismatiske Heinz-Christian Strache, som byggt upp partiet från noll efter att Jörg Haider uteslöts. Strache har brutit med partiets antisemitiska förflutna. Han är också vän med Geert Wilders, som han bjöd in i februari för att hålla tal vid ett allmänt möte i Wien. I Steiermark gick Frihetspartiet från 11 till 27 procent, vilket gör dem nästan lika stora som Kristdemokraterna (29) och Socialdemokraterna (28). Invandringen var deras stora valfråga. Frihetspartiet varnade väljarna för risken att bli "främlingar i sitt eget land":
7 maj resulterade det brittiska valet i en triumf för de vänsterinriktade Skotska nationalisterna, liksom för styrande Konservativa partiet med premiärminister David Cameron, som lovat väljarna en folkomröstning om det brittiska medlemskapet i EU. Tack vare detta löfte och att britterna aldrig gick över till euron, blev premiärminister David Cameron den enda sittande europeiske ledaren som inte straffades av sina väljare.
Lägg till detta resultatet från franska regionalvalen 29 mars där EU- och invandringskritiska Front National fick över 25 procent av rösterna, det finska valet 14 april där EU-kritiska Sannfinländarna blev näst största parti samt det kommande valet i Danmark 18 juni där EU-kritiska Dansk Folkeparti förväntas vinna, så kan man tryggt säga att Europa är i politiskt kaos.
Europrojektet, där EU 2002 tvingade på medlemsstaterna en gemensam valuta utan att tillåta folk att ha folkomröstningar, har lett till ekonomisk kris. I stället för att ena européerna i en federal europeisk stat, har euron lett till att Europas folk bekräftar sina nationella identiteter och politiska traditioner. Europas utarmning, ett resultat av såväl dålig ekonomi som ohämmad invandring, framförallt från islamiska länder, har fått dess väljare att satsa på nationell identitet, nationalism, regionalism och möjligheten att få folkomrösta om EU.
Medan valresultaten i exempelvis Spanien och Skottland å ena sidan och Polen och Österrike å andra sidan, kan tolkas som politiska motsatser där vänstern vinner i de två förstnämnda och högern i de två sistnämnda, så är resultaten faktiskt konservativa överallt. De ger uttryck för en önskan att återvända till en politisk tradition som i Spanien (särskilt Katalonien) och Skottland alltid har varit vänster.
Överallt i Europa har väljarna tappat förtroende för EU-byråkraterna i Bryssel och Europeiska Centralbanksbyråkraterna i Frankfurt. De vill ha tillbaka makten att bestämma sina egna politiska och ekonomiska öden.