EU har varit fast i ett stadium av diplomatisk förlamning. Man har stått och tittat på när USA och Israel har axlat bördan av att konfrontera den islamiska republiken Iran.
Medan amerikanska och israeliska ledare tar riktiga, påtagliga risker för att stå upp mot hotet från Teheran och dess vidsträckta globala terrornätverk har europeiska tjänstemän valt en väg av blidkande, uppskjutande, feghet och girighet – allt medan man slår ner på Israel som kommit till räddning, i stället för att tacka landet.
Som vanligt i stora delar av det självgoda Europa utfärdas uttalanden, möten hålls, men inga verkliga åtgärder vidtas. Detta har blivit ett alltför bekant mönster. EU talar om mänskliga rättigheter, om demokratiska värderingar, om internationell säkerhet – men när det kommer till Iran så har man varit översvallande ovillig att agera. Det är hög tid för EU att sluta gömma sig bakom diplomatiska ritualer som oftast följs av storslagna banketter och skenheliga uttalanden, och börja göra något betydelsefullt för en gångs skull.
Irans regim är inte bara ett regionalt hot som begränsas till Mellanöstern. Det är en revolutionär regim med globala ambitioner – och Europa står på menyn. Regimen har öppet deklarerat sin önskan att exportera sin radikala islamistiska revolution till resten av världen. Regimen ser EU som en del av den "dekadenta västvärlden" som måste besegras och upplösas. Det här är inte bara retorik. Irans härskare har bedrivit en kampanj av terror, spionage och lönnmord på europeisk mark; visat att dess räckvidd sträcker sig långt utanför landets gränser, ända till Sydamerika, och att dess fiender inkluderar vanliga europeiska medborgare och lagstiftare, liksom iranska dissidenter i exil.
Ett iranskt terrordåd planerades 2018 mot ett "Free Iran"-möte i Paris. Det var ingen liten operation. Det planerades och genomfördes av en iransk diplomat, Assadollah Assadi, som transporterade sprängmedel på ett reguljärt flyg från Iran och överlämnade dem till operatörer i Europa. Målet var en massaker av tusentals människor, inklusive internationella ledare, människorättsaktivister och journalister. Irans plan var en statssanktionerad terrorhandling mitt i Europeiska unionens hjärta. Ändå var EU:s reaktion svag, även efter att Assadi dömts i Belgien: Irans ambassader förblev öppna, Assadi frigavs, handeln fortsatte. Teheran betalade inget pris.
Irans regim har också varit inblandad i en lång rad lönnmord – både fullbordade och avvärjda – på iranska dissidenter bosatta i Europa. I Nederländerna var Iran inblandat i morden på dissidenterna Ali Motamed 2015 och Ahmad Mola Nissi 2017. I Tyskland avbröt myndigheterna attentatsplaner mot medlemmar av den iranska oppositionen. Över hela kontinenten har Teherans underrättelseagenter och lönnmördare kunnat agera med chockerande lätthet. Europeiska regeringar har sällan gjort mer än att anta en allvarlig min och utfärda uttalanden om "djup oro". Iran har tolkat denna passivitet som svaghet – och det är det också.
Irans räckvidd slutar inte "bara" vid lönnmord och terrorceller. Regimen är nu en nyckelaktör i ett av de mest betydande krigen i Europa sedan Andra världskriget: Kriget mellan Ryssland och Ukraina. Teheran har försett Moskva med tusentals dödliga drönare, inklusive de ökända varianterna Shahed-131 och Shahed 136, som Ryssland har använt för att attackera civilbefolkning och infrastruktur i Ukraina. I maj 2025 avfyrade Ryssland över 700 självmordsdrönare mot Ukraina på en enda kväll. Vapnen utvecklades inte i ett vakuum – de var produkten av en expanderande allians mellan Iran och Ryssland. Genom att fortsätta blunda för Irans roll i kriget bidrar EU i praktiken till slakten på ukrainska civila och konsolideringen av en fientlig, antivästlig axel.
Vad gör EU i stället? Pratar. Precis som på 1930-talet väljer europeiska demokratier att kapitulera i stället för att agera, i hopp om att stormen ska blåsa över utan att de behöver ta ställning. Precis som den tragiska fegheten bland Europas makthavare inför Hitlers uppgång ger EU:s passivitet i fråga om Iran Teheran det utrymme, den tid och det självförtroende som krävs för att växa sig starkare. Britterna och amerikanerna räddade inte Europa från fascismen för att dess moderna ledare ska kunna krypa för ayatollorna i Teheran.
Ett avgörande steg som EU – i synnerhet Tyskland och Frankrike – både kan och måste ta är att aktivera den så kallade "snapback"-mekanismen för sanktioner enligt FN:s säkerhetsråds resolution 2231. Den så kallade "EU3-gruppen" – Frankrike, Tyskland och Storbritannien – har fortfarande den juridiska rätten att initiera denna mekanism. Om de agerar före den 18 oktober 2025 kan de återinföra hela det sanktionspaket från FN mot Iran som hävdes som en del av det bristfälliga kärnenergiavtalet från 2015, Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA). Dessa sanktioner omfattar begränsningar av Irans missilprogram, militära exporter och finansiella nätverk. Teheran har inte bara brutit mot JCPOA – regimen har fullständigt krossat avtalet genom att anrika uran långt över tillåtna gränser och blockera internationella kärnenergiinspektörer.
Om denna tidsfrist missas blir det i praktiken omöjligt att få FN:s säkerhetsråd att återinföra sanktioner: Kina och Ryssland kommer utan tvekan att blockera alla framtida åtgärder. Åratal av ansträngningar, påtryckningar och diplomati skulle gå förlorade. Det tog decennier att bygga upp det internationella sanktionssystem som USA:s president Barack Obama tragiskt rev upp 2015 genom JCPOA-avtalet. Att låta den strukturen rasa helt skulle vara ett oförlåtligt svek mot den globala säkerheten – och en inbjudan till Iran att fortsätta bana väg mot kärnvapen, utan några konsekvenser.
Utöver snapback-mekanismen skulle EU kunna bryta alla diplomatiska och ekonomiska förbindelser med den islamiska republiken; stänga varje iransk ambassad i Europa; utvisa varje iransk ambassadör; avbryta alla handelsavtal, frysa alla tillgångar och införa sanktioner mot varje tjänsteman som är kopplad till regimens terrorapparat. Att upprätthålla affärer som vanligt med Iran stärker bara dess ledare – det signalerar att EU inte är villigt att möta faran, även när den är uppenbar.
Europa låtsas i grund och botten stå för demokrati och mänskliga rättigheter medan man gör affärer med "världens ledande statliga sponsor av terrorism".
Om EU:s ledare är för svaga, för fega eller för komprometterade för att konfrontera den iranska regimen direkt kan de åtminstone sluta undergräva de åtgärder som vidtas av Israel och USA. Stöd i stället era allierade. Dela underrättelser. Ge offentligt och diplomatiskt stöd. Göm er inte bakom retorik och "neutralitet" medan andra riskerar sina liv i kampen mot en av världens farligaste regimer – en regim som dessutom försöker sluka er. Det minsta EU kan göra är att inte stå i vägen för dem som är villiga att agera.
EU:s politik gentemot Iran har präglats av feghet, obeslutsamhet och en farlig vilja att blidka den iranska regimen genom att titta bort och fortsätta som om inget hänt. Oktober närmar sig. Om EU inte agerar nu – genom att aktivera snapback-sanktionerna, bryta de diplomatiska förbindelserna, stoppa handeln och stödja sina allierade – kommer unionen återigen att förlora sin trovärdighet. Men när har Europa någonsin låtit sig störas av skam?
Dr. Majid Rafizadeh är statsvetare, Harvard-utbildad analytiker och styrelseledamot i Harvard International Review. Han har skrivit flera böcker om USA:s utrikespolitik. Han nås på dr.rafizadeh@post.harvard.edu