I över fyra decennier har många västerländska politiker hyst hopp om att förhandlingar med den islamistiska regimen i Iran kan leda till en förändring i dess beteende och inställning mot Väst. Om och om igen har diplomatiska närmanden, ekonomiska incitament och eftergifter erbjudits till Tehran i hopp om att engagemang ska kunna göra politiken måttligare. Men varje försök till diplomati har misslyckats. Tyvärr kommer det fortsätta att misslyckas. Vad man än tycker om det är den iranska regimen oskiljbar från dess ideologiska fundament. Den islamiska republiken Iran är ingen normal stat, eller ens en konventionell diktatur. Det är en ideologisk entitet som härleder själva sin identitet från opposition mot USA, Israel och västvärlden.
Från samma stund som den islamiska republiken föddes ur revolutionen 1979 har dess kärnidentitet stöpts ur en opposition mot USA och Israel. Detta har inte bara varit utrikespolitiska ståndpunkter, utan centrala grundsatser i regimens existens. Regimen hänvisar till USA som "den store Satan" och Israel som "den lilla satan" och positionerar sig själv som den gudomliga rättvisans makt mot dessa förmenta förkroppsligande av ondska.
För de iranska mullorna är fientligheten mot USA och Israel inte bara retorisk; den är grundpelaren för deras legitimitet. Om regimen skulle överge fiendskapen med USA och Israel så skulle den förlora hela berättigandet på vilket den har byggt sin makt.
Till skillnad från pragmatiska autokratier som ägnar sig åt fientligheter av strategiska skäl men som kan byta kurs om nödvändigt ser den iranska regimen oppositionen mot Väst som en religiös plikt. Att bli vän med USA eller Israel skulle vara att förråda de revolutionära islamistiska rötterna, själva anledningen, enligt dem själva, till deras existens – något man inte har råd att göra utan att kollapsa från insidan. Lika trovärdigt skulle det vara som att USA skulle överge sina principer om individens frihet, jämlikhet inför lagen eller yttrandefrihet.
Trots denna uppenbara verklighet har västerländska regeringar om och om igen försökt föra dialog med Iran, förmodligen i den felaktiga tron att ekonomiska eller diplomatiska incitament skulle kunna förändra dess beteende. Obamaadministrationens approach var ett tydligt exempel. I jakten på ett "kärnvapenavtal" hävde Washington sanktioner, tillförde flera miljarder dollar i sanktionsstöd, och levererade till och med lastpallar med kontanter till de regerande mullorna. Resultatet? Den iranska regimen avstod inte bara från att bli mer måttliga i sitt beteende. Tvärtom så eskalerade man fientligheten och använde pengarna man fått av USA för det. Mässande om "Död åt USA" och "Död åt Israel" blev högre, Tehran kanaliserade mer pengar till terrormedlöpare som Hizbollah och Hamas, berikade uranet fortare än någonsin och släppte lös sitt ursinne över Mellanöstern.
I stället för att använda de ekonomiska hjälpmedlen från kärnvapenavtalet för att förbättra livet för vanliga iranier använde regimen dem för att befästa sitt islamistiska system, expandera sin militära räckvidd och accelerera sina kärnvapenambitioner. Varje förhandling med Iran har följt samma mönster. Den iranska regimen lovar saker, säkrar ekonomiska och politiska vinster och sen, när den väl har stärkt sin position, fortsätter den med sina krigshandlingar.
En av de största illusionerna inom västerländsk diplomati är tron om att Iran kan övertalas att överge sitt kärnvapenprogram via förhandlingar. Den islamistiska republiken ser kärnvapen som den ultimata garantin för sin överlevnad. Regimen har lärt sig av historien. Man har sett vad som hände med Libyens Muammar Gaddafi – som gick med på att avveckla sitt kärnvapenprogram, bara för att bli störtad och dödad. Irans "högsta ledare" Ayatollah Ali Khamenei har uttryckligen sagt att Gaddafis öde bevisar varför Iran aldrig bör överlämna sina kärnvapen.
Precis som med Nordkorea kan förhandlingarna tillfälligt sakta ner Irans kärnvapenutveckling; de kan aldrig stoppa den. Regimen kommer endast att gå med på diskussioner när den behöver köpa sig tid – om det så är för att bygga upp sin ekonomi på nytt under diplomatins täckmantel, att vagga in västvärlden i självbelåtenhet eller för att vänta ut ett ogynnsamt politiskt klimat, som det Trump står för. Regimens mål är och förblir alltid detsamma: skaffa kärnvapen för att befästa den regionala dominansen och avleda alla försök att avlägsna regimen från makten.
Inget land förstår sig på den iranska regimen bättre än Israel. Till skillnad från vissa västerländska politiker som fortsätter att underhålla illusioner om diplomati vet Israel av egen erfarenhet att den iranska regimen är byggd på lögner och bedrägeri. Irans ledarskap har öppet uttalat sitt mål om att avlägsna Israel från kartan, och Irans konstitution anger uttryckligen att man är engagerad i att exportera den islamistiska revolutionen till resten av världen. Av dessa anledningar motsätter sig Israel, förmodligen på grund av kostnaderna av att förlora tid och möjligheter, alla förhandlingar med Iran.
Det är dags för västvärlden att överge den misslyckade strategin av att föra dialog med Irans regim. Diplomati har inte fungerat på över fyra årtionden. Tyvärr kommer det aldrig att göra det. Den islamistiska republiken är ingen rationell statlig aktör som kan lockas in i samarbete genom ekonomiska incitament eller diplomatiska närmanden. Det är en ideologisk regim som ser sig själv som gudomligt utvald för att sätta sig emot Väst.
Om Väst faktiskt vill ta itu med hotet som den iranska regimen utgör så måste man sluta försöka med meningslösa förhandlingar för att i stället anta en strategi av styrka. Detta innebär att fullständigt stötta Israels hållning mot Iran, och att vidta bestämda åtgärder för att hindra Iran från att skaffa kärnvapen. Tyvärr är det enda sättet att neutralisera det iranska hotet genom styrka. Regimen i Tehran förstår bara styrka. Tills västvärlden inser denna verklighet kommer man fortsätta att luras medan den iranska regimen köper tid för att okontrollerat avancera sina ambitioner.
Dr Majid Rafizadeh är en politisk forskare, Harvard-utbildad analytiker och styrelsemedlem i Harvard International Review. Han har skrivit flera böcker om amerikansk utrikespolitik. Han kan nås via dr.rafizadeh@post.harvard.edu