Efter 12-dagarskriget får Iran väldigt lite uppmärksamhet, men hotet som landet utgör växer avsevärt. Medan det globala fokuset har förskjutits till andra kriser har Iran och aggressivt accelererat sin produktion av ballistiska missiler i rekordfart. Regimen i Iran tillkännager stolt att den tillverkar enorma mängder missiler, utökar sina produktionslinjer och skryter öppet om sin växande arsenal. Iran döljer inte dessa utvecklingar; landet skryter med dem. Trots en förlamande torka verkar regimen känna sig stärkt, uppmuntrad och målmedveten.
"Irans missilkapacitet överträffar idag vida den under 12-dagarskriget", sade nyligen Irans utrikesminister Abbas Araghchi. Hans uttalanden stöddes av försvarsministern brigadgeneral Aziz Nasirzadeh, som hävdade att försvarsindustrin inte bara har återhämtat sig från krigstidens påfrestningar utan har vuxit dramatiskt. "Irans försvarsproduktion har förbättrats både kvantitativt och kvalitativt jämfört med före det 12 dagar långa, av Israel påtvingade kriget i juni", förklarade han, och insisterade på att nya missiler nu rullar av produktionslinjerna snabbare än någonsin. Regeringen verkar övertygad om att den har medvind – och tycks ivrig att visa det.
Vissa politiker och analytiker avfärdar kanske dessa uttalanden som att Iran bara vill skrämmas, förhindra attacker och behålla sitt regionala inflytande. Verkligheten är dock att Irans missilproduktion med största sannolikhet syftar till att föra krig igen, antingen direkt eller genom sina ombud. Regimen har en dokumenterad historia av att avfyra missiler mot amerikanska militärbaser, mål i Irak, Israel och att skjuta missiler in i Qatar. Iran har också försett militanta grupper som huthierna i Jemen med ballistiska missiler och har dessutom levererat missil- och drönarteknik till Ryssland för användning mot Ukraina. Irans ombud har avfyrat missiler mot civila flygplatser, kommersiella fartyg, städer och infrastruktur runtom i regionen. Alla som tolkar denna upprustning som "defensiv" ignorerar årtionden av bevis på motsatsen.
Iran skryter dessutom med att deras missiler kan nå amerikanska städer, europeiska huvudstäder och mål i hela Mellanöstern. Iranska tjänstemän fortsätter att betona sin önskan att utplåna Israel. Iran tycks se missilutveckling som ryggraden i sin strategi för att kompensera för svagheter i den konventionella militären. Vad händer om Iran skulle ladda bara en av dessa missiler med ett kärnvapenstridsspets? Möjligheten att begränsa Irans kapacitet kan snabbt vara på väg att stängas. USA borde ha låtit Israel fortsätta när det ville, efter att Trumpadministrationen slog ut tre av Irans kärntekniska anläggningar: Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vet vad han gör.
Västvärlden skulle göra klokt i att åter lägga ett trovärdigt militärt alternativ på bordet: låt Iran förstå att fortsatt missilupprustning, hot och spridning återigen kommer att utlösa ett direkt och kraftfullt svar. Detta skulle innebära att man strategiskt identifierar de anläggningar som är involverade i utveckling, montering, testning och distribution av ballistiska missiler.
Det andra steget bör innebära omfattande och obevekliga sanktioner. Alla individer, företag, utländska banker eller statliga organ som medverkar till att underlätta Irans ballistiska missilprogram bör kunna beläggas med sanktioner omedelbart. Hit ska även räknas leverantörer av råmaterial, transportnätverk, frontföretag och finansinstitutioner som hjälper Iran att kringgå restriktioner. Sanktionerna måste genomdrivas med tillräckligt stränga påföljder för att avskräcka andra från att bistå Iran och omfatta frysning av utländska tillgångar, avstängning från globala banksystem samt fullständiga handelsrestriktioner mot varje företag eller land som hjälper Irans missilprogram.
Kanske den viktigaste ekonomiska presspunkten är att stoppa eller kraftigt begränsa Irans oljeförsäljning för att slå ut landets förmåga att upprätthålla en snabb missilproduktion. Det innebär att utöva starkt diplomatiskt tryck på Irans största köpare att upphöra med importen. Varje fat iransk olja som säljs finansierar direkt missilkomponenter, vapenleveranser till ombud, drönarflottor och destabiliserande operationer runtom i regionen.
Irans missiler stannar inte inom landets gränser. De distribueras till militanta organisationer som verkar långt från Irans territorium och utvidgar Teherans räckvidd. Om västvärlden menar allvar med att stoppa Irans missilupprustning måste nedmonteringen av dessa missilnätverk ingå i strategin. Varje avlyst leverans fördröjer Teherans ambitioner och försvagar dess förmåga att sprida hot.
Irans missilarsenal var redan stor före 12-dagarskriget, men den är nu betydligt större, mer sofistikerad och växer i en aldrig tidigare skådad takt. Regimens självförtroende och aggressivitet ökar i takt med dess produktionskapacitet. Det är viktigt att agera innan Irans missiler omformar den geopolitiska kartan på sätt som kan bli svåra att återställa. Att stoppa denna upprustning kräver en kombination av ett trovärdigt militärt alternativ, hårda sanktioner, att strypa regimens oljeintäkter och att slå mot varje punkt i dess spridningsnätverk. Iran får inte tillåtas bli starkare, farligare och mer självsäkert. Insatserna är globala och påverkar alla nationer som är beroende av en säker, fri värld.
Dr. Majid Rafizadeh är statsvetare, Harvardutbildad analytiker och styrelseledamot i Harvard International Review. Han har skrivit flera böcker om USA:s utrikespolitik. Han nås på dr.rafizadeh@post.harvard.edu