Sedan sin tillkomst har det nuvarande iranska styret inte byggt på fred, utan på svärdet. Från första dagen efter revolutionen 1979 upprättade ayatollorna en teokrati vars kärnuppdrag inte bara var att styra landet, utan att exportera sin revolution över världen och påtvinga andra sin radikala shiamuslimska islamistiska doktrin. Regimens grundläggande ideologi bygger på att erövra människor och landområden genom terror, bedrägeri och våld.
Regimens revolutionära slagord handlar inte om samexistens eller ömsesidig respekt; de handlar om dominans, utplånandet av fiender och om att bygga ett imperium under den Högste Ledarens flagg. Irans islamiska republik har faktiskt i sin konstitution ett mandat att exportera revolutionen. Att sprida sin ideologi bortom landets gränser är inte ett val, utan en strukturell princip för själva staten. Regimen har aldrig försökt vinna inflytande genom övertalning eller diplomati, utan genom kärnvapen, ballistiska missiler och globala lönnmord.
I dag är Irans revolutionära ambitioner höljda i en modern arsenal av avancerad beväpning och hemliga operationer. Samtidigt som regimen fortsätter att brösta sig med religiösa slagord och revolutionär retorik är dess verkliga maktmedel våld. Regimen använder sitt kärnvapenprogram och sina ballistiska missiler både som sköld och spjut – ett sätt att skydda sin makt på hemmaplan och hota sina motståndare utomlands. Den finansierar och beväpnar miliser över hela Mellanöstern – Hizbollah i Libanon, huthirebellerna i Jemen och miliserna i Irak – och använder dem som förlängningar av sin egen vilja. Den utför lönnmord och terrorhandlingar över flera kontinenter, och skickar sina operatörer för att slå mot judar, kristna, dissidenter och västerländska tjänstemän.
För ayatollorna är fred inte ett gudomligt mål, utan en tillfällig illusion att utnyttja – innan nästa slag. Regimen ser varje konfrontation inte som ett slut, utan som ett steg mot en större konflikt som man anser ska uppfylla dess revolutionära och apokalyptiska vision.
Väst får inte falla för den farliga villfarelsen att regimen har blivit rationell, återhållsam eller pragmatisk – en av de mest riskfyllda illusionerna i dagens internationella politik.
Irans regim planerar redan sitt nästa krig: 2 000 missiler riktade mot Israel, avsedda att avfyras samtidigt och överväldiga dess luftförsvar.
Landets president har öppet deklarerat att dess kärnvapenprogram kommer att fortsätta i hypersnabb takt. Iran vägrar samarbeta med internationella inspektörer, vilket lämnar världen ovetande om vad som hänt med stora mängder anrikat uran som på ett mystiskt sätt har försvunnit från deklarerade anläggningar. Ingen vet egentligen var detta material finns, eller hur nära regimen är att omvandla det till vapenklassat material.
Bakom stängda dörrar fortsätter Teheran att stärka sina partnerskap med farliga, västfientliga stater – Kina, Ryssland och Nordkorea. Var och en av dessa länder ger antingen direkt stöd, teknisk assistans eller ekonomiskt och politiskt skydd åt Teherans ambitioner. Kina håller Irans ekonomi vid liv genom att köpa dess olja trots internationella sanktioner. Tillsammans utgör de en skyddande sköld som möjliggör för den iranska regimen att fullfölja sin kärnvapendröm, sitt öde.
Den högste ledaren och Revolutionsgardet ser med största sannolikhet missiler och kärnvapen som gudomliga verktyg som ska göra det möjligt för dem att förgöra staten Israel – något de öppet har lovat att utplåna från kartan. Att uppnå detta mål skulle uppfylla en av regimens länge uttalade profetior: förstörelsen av Israel, den "lille satan", och skapandet av en världsordning ledd av det shiamuslimska prästerskapet. Regimen döljer inte denna vision.
Regimens mål kommer inte att begränsas till Israel eller Gulfstaterna. Europa och USA, den "store satan", är också i dess sikte. Amir Hayat-Moqaddam, ledamot i det iranska parlamentets kommitté för nationell säkerhet och utrikespolitik, skröt nyligen om att Irans ballistiska missiler kan nå europeiska huvudstäder och amerikanska storstäder. Regimen har nyligen också utfärdat hot och varnat Väst för att dess fiender bör frukta Irans växande missilkraft. Dessa uttalanden är inte bara tomt skryt; de ger en inblick i tänkesättet hos en ledning som ser konfrontation som oundviklig och kanske till och med önskvärd. De styrande i den islamiska republiken nöjer sig inte med att överleva – de vill segra, genom skrämsel, terror och till sist förstörelsen av sina upplevda fiender.
Under tiden, medan regimen förbereder sig för en större konfrontation, har den redan börjat återaktivera sina globala terrornätverk i Australien, Tyskland och Grekland. Regimens agenter arbetar redan för att mörda och terrorisera judar, kristna och västliga mål runt om i världen. En attentatsplan mot Israels ambassadör i Mexiko stoppades nyligen, vilket understryker den globala räckvidden hos Irans Quds-styrka och dess underrättelseapparat. Israels underrättelsetjänst Mossad har identifierat operatörer kopplade till iranska nätverk bakom flera terrorattacker och attentatsplaner riktade mot judiska individer och institutioner. Dessa incidenter är inte isolerade, utan koordinerade kampanjer med målet att sprida rädsla, skapa kaos och sända budskapet att Irans fiender aldrig är utom räckhåll. Västerländska underrättelseorgan bör utgå från att Teheran planerar fler – och mer sofistikerade – mordförsök, möjligen riktade mot högt uppsatta tjänstemän i Israel och, liksom för några år sedan, i USA. Regimen förstår att när tidigare tjänstemän lämnar sina ämbeten och åter blir privatpersoner, är deras säkerhet svagare.
Det måste framföras ett entydigt ultimatum till regimen: antingen stoppar den sitt kärnvapenprogram, monterar ner sitt ballistiska missilprogram och avslutar sina globala lönnmords- och terroroperationer – eller så kommer den att möta en ny militär insats. Väst kan inte tillåta att Teheran återigen köper sig tid, vilseleder inspektörer och gömmer sig bakom diplomatisk jargong. Ekonomiskt och politiskt tryck kommer att misslyckas om det inte åtföljs av trovärdig kraftmätning. President Trumps strategi att strypa alla ekonomiska livlinor, inklusive sekundära sanktioner, mot regimen är fortfarande en av de mest effektiva. Varje dollar som strömmar in i Teheran genom oljeexport eller handel är en dollar som finansierar missiler och miliser.
Kinas kommunistiska parti måste hållas ansvarigt för sina köp av iransk olja: de bryter direkt mot internationella sanktioner och ger regimen möjlighet att finansiera sina militära och kärntekniska projekt.
Europa måste också sluta behandla regimen som en legitim diplomatisk partner. Iranska konsulat och ambassader i europeiska huvudstäder har ofta använts som centra för underrättelseinhämtning och operativ planering. Många av regimens terrorplaner har utformats eller samordnats inifrån dessa diplomatiska anläggningar. Europeiska unionen bör omedelbart stänga iranska konsulat och utvisa deras personal. Diplomatisk immunitet får inte tillåtas skydda lönnmördare och attentatsplanerare från rättvisan. Om Europa fortsätter att ge Teheran det diplomatiska privilegiet, kommer det att fortsätta lida konsekvenserna av regimens dubbelspel.
Den iranska regimen reformeras inte; den omgrupperar. Den blir inte mer moderat; den militariseras. Väst har inte råd att falla i sömn medan Teheran tyst förbereder sig för nästa stora krig. Insatsen är högre än någonsin – för Israel, för Europa, för USA och för varje nation som värdesätter stabilitet och fred. Om Väst inte fortsätter att utöva tryck mot regimen, kommer nästa konflikt inte bara bli ännu ett regionalt utbrott. Den kommer att bli katastrofal.
Den iranska regimen tolkar tystnad som svaghet och tvekan som kapitulation. För att förhindra ett nytt, förödande krig måste Väst upprätthålla militärt och ekonomiskt tryck – och agera innan regimens ambitioner skapar en verklighet som blir mörk och kostsam att vända. Teheran planerar sitt nästa krig. Det enda sättet att förhindra det är att konfrontera regimen nu, med enighet, styrka och beslutsamhet.
Dr. Majid Rafizadeh är statsvetare, Harvardutbildad analytiker och styrelseledamot i Harvard International Review. Han har författat flera böcker om USA:s utrikespolitik. Han nås på dr.rafizadeh@post.harvard.edu