Den 27 maj, några veckor efter valet, höll drottning Elizabeth II ett tal till det brittiska parlamentet. I talet beskrevs ett antal viktiga lagförslag, inklusive förändringar i invandrings- och välfärdssystemet; en folkomröstning om Storbritanniens medlemskap i EU, och, viktigast av allt, ett flertal nya åtgärder mot islamisk extremism.
Regeringen har aviserat att den så kallade "Extremism Bill" [ung. extremistlagen, övers. anm] kommer att "ena vårt land och skapa trygghet för dig och din familj genom att tackla alla former av extremism". Den kommer också att "verka mot grupper och individer som avvisar våra värderingar och förmedlar hatbudskap".
För att uppnå detta försöker regeringen etablera ett antal nya normgivande befogenheter. "Banning Orders" ska ge inrikesministern makt att göra vissa "extremistgrupper" olagliga. "Extremism Disruption Orders" ska begränsa individuella "extremisters" aktiviteter. Man skulle då kunna hindra dem från att medverka i teve och tvinga dem att lämna in allt material avsett för publicering, även på sociala medier, för förhandsgranskning av polisen. "Closure Orders" ska ge regeringen makt att stänga inrättningar, inklusive moskéer, som används för att främja extremism.
Dessutom har regeringen aviserat planer på "tuffa tag mot [teve]kanaler som sänder extremistiskt innehåll".
Förändringar i rutinerna för bakgrundskontroll skulle också innebära att företag kan ta reda på om en presumtiv anställd är extremist. Och om så är fallet, förbjuds de att jobba med barn.
Vid sidan av dessa anti-extremismåtgärder, kommer regeringen också att försöka få igenom en "snokarparagraf", som ger säkerhetstjänsten rätt att följa allas aktiviteter på internet och sociala medier. Dessutom, enligt en artikel i The Guardian, har lagförslaget ambitionen att "stärka säkerhetstjänstens motiverade befogenheter vad gäller massavlyssning av innehåll i kommunikationer".
Kritiker anser att dessa nya åtgärder är drakoniska. Före detta vice premiärminister Nick Clegg hävdar att de brittiska medborgarnas rättigheter "hotas av en turboladdad snokarparagraf".
Dessa kontraextremismåtgärder, hävdar andra, hotar yttrandefriheten. Före senaste valet hävdade Liberaldemokraterna att de blockerat Konservativas förslag "vid tre olika tillfällen". Tom Brake, liberaldemokratisk parlamentsledamot, menade att "Banning orders kommer att underminera pågående försök att interagera med samhällsgrupper och riskerar att kriminalisera legitima grupper som har rätt att säga sin mening om regeringen. Det riskerar att bli ett frikort för att tysta all opinion regeringen inte gillar." Konservativa parlamentsledamöter har också uttryckt oro. 2014 skrev Dominic Raab, då nyligen utsedd till vice justitieminister:
"Det finns starka skäl att stärka lagstiftningen – men lagstiftning som utarmar de grundläggande frihetsprinciperna kommer inte att göra oss tryggare. ... De som deltar i heta debatter – till exempel kristna som vänder sig emot homoäktenskap – riskerar att tystas. Monarkister och kommunister kan svepas med bara för att de fredligt uttrycker sina politiska åsikter."
Ett annat statsråd, Sajid Javid, har också gått emot inrikesministerns planer på att censurera teveprogram. The Guardian avslöjade att Javid sagt till premiärministern att den föreslagna censuren skulle utgöra en "fundamental förändring i reglerna som styr brittiska tevesändningar, bort från nuvarande regelverk som är utformat med tillbörlig respekt för yttrandefriheten".
Regeringen har uppenbarligen en hel del motstånd att vänta mot sina förslag, från alla håll i parlamentet.
Oron för hot mot yttrandefriheten har också stärkts av att formuleringarna är så vaga. Inrikesminister Theresa May har vid flera tillfällen hänvisat till främjandet av "brittiska värderingar". Den föreslagna "Extremism Bill", hävdar hon, är utformad för att "skydda" dessa "brittiska värderingar". Läckta dokument från inrikesdepartementet förespråkar också att invandrare måste vara trogna "brittiska värderingar". I skuggan av trojanska hästen-skandalen, då det avslöjades att vissa engelska skolor infiltrerats av islamiska extremister, slog dåvarande utbildningsministern Michael Gove fast att skolor måste främja "brittiska värderingar". Och i ett tal i mars förkunnade Theresa May att "islam är helt förenligt med brittiska värderingar, men islamistisk extremism är det inte".
Vad är då "brittiska värderingar"? Och, för den delen, vad är en "extremist"? Det finns ingen lagstadgad definition av extremism. Sedan 2011 har regeringen emellertid hävdat, utan lagstadgad grund, att extremism är en "högröstad eller aktiv opposition mot grundläggande brittiska värderingar, inklusive demokrati, lagstyre, individuell frihet och ömsesidig respekt och tolerans för olika trosuppfattningar och övertygelser".
Det finns uppenbara brister i regeringens krav på att alla "övertygelser" förtjänar "ömsesidig respekt". Även om det är viktigt att man i ett fritt samhälle tolererar övertygelser man inte gillar, så kan man inte kräva att vi ska "respektera" dem.
Vidare, utan en laglig definition av "extremism" finns inga indikatorer under de nya lagarna på vad som utgör ett "brott". Dessa åtgärder kommer att vara öppna för missbruk. Inte konstigt att regeringens planer stött på patrull.
Liknande vag retorik hördes under förre premiärministern Gordon Brown, Labour. Han slog fast att främjandet av "brittiska värderingar" nödvändiggjorde en diskussion kring "hur vi kan bli bättre på att integrera våra etniska grupper" och "hur vi bemöter muslimsk fundamentalism".
Begrepp som "tolerans" och "ömsesidig respekt" låter lovande, men är på det stora hela meningslösa, särskilt i relation till det väldigt specifika hotet islamisk extremism. Genom att föreslå ett förbud mot att "extremister" deltar i tevesändningar och sprider sina skrifter, kräver regeringen att vi "respekterar" andras övertygelser medan de samtidigt vill censurera deras åsikter.
Censur är ökänt kontraproduktivt. På 1980-talet infördes liknande restriktioner. Detta, skriver journalisten Padraig Reidy, ledde till "en löjeväckande situation där [IRA-ledaren] Gerry Adams och andra republikanska representanter fick sina uttalanden dubbade av skådespelare innan intervjuerna sändes, som om det inte var orden, utan själva rösterna i sig som riskerade att väcka sympati för terrorism".
Regeringens förslag förefaller för många vara en kombination av verkningslöst gapande och censur. 2011 höll premiärminister David Cameron ett tal i München, där han påstod: "Vi har under doktrinen om statlig multikulturalism uppmuntrat olika kulturer att leva separerade, långt ifrån varandra och långt ifrån huvudfåran. ... Vi har till och med tolererat att dessa segregerade samhällen uppför sig på sätt som totalt går emot våra värderingar."
Trots detta erkännande av problemet, har ingenting gjorts för att lösa det. För att framsteg ska göras måste Storbritannien granska statens förhållningssätt till religiösa grupper. Moskéer och samhällsgrupper som främjar extremistpredikanter får fortfarande skattefinansierade bidrag. Dessutom vägrar regeringen sätta stopp för islamiska välgörenhetsorganisationer som öppet stödjer terrorgrupper. Interpal, till exempel, definieras som terroristorganisation i USA, men får brett stöd i Storbritannien. Dess styrelsemedlemmar besöker öppet Hamasmöten i Gaza.
Så länge regeringen, som en del av sin mångkulturspolicy, finansierar och legitimerar extremistgrupper inom religiösa grupper, så kommer islamiströrelser fortsätta att uppmuntra segregation och underblåsa extremism – troligtvis inte sådana "brittiska värderingar" som regeringen förespråkar.
"Extremism" är ett dunkelt begrepp, som pockar på lagstadgade riktlinjer för att definiera det. Staten verkar ivrig att de facto införa mer byråkrati, i stället för att upprätthålla existerande lagar.
Nuvarande lagstiftning medger redan att myndigheterna åtalar predikanter som manar till våld eller uttrycker stöd för utländska terrorister eller organisationer, men dessa lagar används sällan. Flaggor tillhörande olagliga terrorgrupper som Hamas och Hizbollah ses ofta på Londons gator, trots terrorlagen Terrorism Act från 2000, vilken kriminaliserade stöd för förbjudna terrororganisationer.
The Racial and Religious Hatred Act och diverse ordningslagar förbjuder också förespråkandet av våld. Icke desto mindre har islamiske predikanten Abu Usamah at-Thahabi sagt offentligt: "Ta den där homosexuelle mannen... och kasta ner honom från berget. Om jag kallar homosexuella perverterade, smutsiga, snuskiga hundar som borde mördas, då är det min yttrandefrihet, eller hur." Trots att han förespråkar mord, har han aldrig åtalats.
Om regeringen slutade finansiera och backa upp religiösa separatister, och i stället började använda existerande lagar för att åtala predikanter som hetsar fram våld och förespråkar terrorism, skulle detta räcka långt för att förhindra att extremister får verka ostört. Censur, å andra sidan, kommer att skada alla.