När president Obama och utrikesminister Kerry dominerade nyhetsflödet med sitt försvar av Iranavtalet förra veckan, flög Tysklands vicekansler och finansminister Sigmar Gabriel raka vägen till Teheran för det första av sannolikt otaliga möten där P5+1-ledarna ska dra vinning av de nya affärsmöjligheterna i Iran.
I Europa verkar det inte ha varit någon debatt alls om Iranavtalet; där betraktas det tvärtom som ett fait accompli. Men i USA börjar den inhemska debatten koka, och den får bränsle av primärkampanjen för presidentvalet och den ökande oron inom båda partierna.
Oavsett dessa politiska realiteter avslöjar Vita husets brådska och envishet i att försvara Iranavtalet (som nu har sitt eget Twitterkonto @TheIranDeal) att många demokrater känner ett akut obehag inför de praktiska bristerna och de globala farorna med avtalet.
Obamas Iranavtal är ett direkt uttryck för presidentens i grunden missriktade världsbild – att önska bort farorna och därefter tro på sina önskningar.
Obama är hemsökt av sitt alltför tidiga tillbakadragande från Irak 2011 (på grund av återvalskampanjen), sin vägran att 2013 konfrontera Syriens Bashar Assad när denne använde kemiska vapen mot sitt eget folk, sitt svek mot Rysslands Vladimir Putin som han hade erbjudit en återställningsknapp och sin oförmåga att besvara de aggressiva expansionistiska åtgärderna från Ryssland, IS, Iran och Kina. Genom att skriva under Iranavtalet verkar det som om presidenten och det demokratiska partiet försöker befria USA från rollen som ledare för den globala striden mot islamisk radikalisering och andra hot.
Genom att citera de misslyckade EU-ledda förhandlingarna med Iran 2005, som resulterade i Irans massiva utbyggnad av centrifugal produktion, har avtalets försvarare, sådana som Fareed Zakaria, målat upp motargument av blek nollsummespelskaraktär. De hävdar att motståndet i Kongressen kan leda till att det internationella samfundet går vidare med nya handelsavtal med Iran, medan USA lämnas utanför den rådande globala försoningen och den påstådda kärleksaffären med Islamiska republiken.
Det finns flera allvarliga problem med detta försvar, liksom med Vita husets PR-kampanj à la blitzkrieg för att avväpna dem som kritiserar Iranavtalet, med utrikesminister John Kerry i spetsen för de ofta helt felaktiga attackerna mot Kongressen. Med tanke på det enorma misslyckandet med att förhindra Nordkorea att skaffa sig kärnvapen, låt oss fundera över det unika med Iran.
Först och främst så kräver inte Iranavtalets motståndare att hela avtalet ska skrotas eller att man omedelbart ska gå ut i "krig". Det är oärligt att påstå detta. Det motståndarna kräver är ett bättre avtal än det som slutits, något som fortfarande är möjligt. Bara det faktum att den iranska regimen kom till förhandlingsbordet var ett tydligt tecken på Irans svaghet; alla deadlines för att "ro i land" avtalet var påhittade och omöjliggjorde ytterligare eftergifter från Iran.
För det andra har mycket trycksvärta redan slösats på de tekniska svagheterna med Iranavtalet. De är: att Irans stora infrastruktur för kärnprojekt finns kvar; att de viktigaste restriktionerna avslutas om tio år (ett kort ögonblick för mänskligheten); att Irans ociviliserade beteende såväl inrikes som i regionen aldrig nämndes och till sist att avtalet utan tvekan satte fart på en kärnvapenkapplöpning samtidigt som det gav enorm skjuts åt den iranska regimens ekonomi.
För det tredje, den värsta konsekvensen av Obamas Iranavtal och det värsta med försvaret av det, är att världen nu har skänkt ideologisk legitimitet åt Islamiska republikens radikala teokrati och därmed dömt det iranska folket till ett så gott som permanent styre under shiaislamismens järnhand.
Kapitulationen inträffade just som Västvärlden och stora delar av Mellanöstern står inför Islamiska staten – en terrorkraft som i grund och botten är en sunnimärkt avlöpare till den shiaislamism som styrt Iran sedan 1979.
Iranierna kan vara praktiska allierade som fiender till våra dagars fiender, men inte för en enda sekund har Irans härskare antytt att deras slutgiltiga mål är något annat än den välbekanta propagandan om "Död åt Amerika" och "Död åt Israel" som vi sett de senaste 36 åren. Irans Högste ledare ayatolla Khamenei har med en märklig och dödlig besatthet hetsat folkmassorna och uppmanat dem att förgöra två nationalstater – både under och efter kärnförhandlingarna.
Trots denna offentliga illvilja påstår avtalets försvarare att "[Obama]administrationen gör en välavvägd bedömning om att Iran kommer att begränsas av internationella påtryckningar". Exakt varför gör då Khamenei precis det motsatta?
President Obamas iver att med avtalet ge Iran ett normaliserat medlemskap i det internationella samfundet, är en förolämpning av de liberala, fria och demokratiska principer som har stått upp mot tyranni under hela Amerikas historia.
Det är också en förolämpning av det amerikanska politiska systemet och de medlemmar i bägge partierna som nu pressas att stödja eller inte stödja ett så uppenbart farligt och onödigt bristfälligt avtal med en svuren fiende.
Ännu mer bekymmersamt är att Iranavtalet kan stå i direkt motsats till USAs åtaganden som undertecknare av icke-spridningsavtalet. Som ett flertal kritiker har påpekat kan Iranavtalet strida mot grundlagen, mot internationell rätt och innebära åtaganden som president Obama inte på lagligt sätt annars kunnat göra.
Genom att söka godkännande för avtalet i FNs Säkerhetsråd har Obama bundit USA till internationell rätt utan Senatens godkännande.
Om USA ska behålla sin plats som försvarare av mänskliga friheter, måste president Obama skilja mellan sin fåfänga jakt på eftermäle och den civiliserade världens just nu enorma behov av att Amerikas president till fullo försvarar de fundamentala principer som ligger till grund för den moderna världen. Om inte hans önskade eftermäle faktiskt är att förstöra den moderna världen.
Som kritikerna av Iranavtalet har lagt märke till finns det fortfarande tid att sluta ett bättre avtal. Till att börja med borde krav på en total omvändelse av den iranska regimen ha varit en förutsättning för lättnader i sanktionerna mot Irans kärnprogram – något som fortfarande kan uppnås. Kongressen kan lobba för denna förändring och bör hålla fast vid Amerikas sanktioner och bestämmelser i finansdepartementets SWIFT-program för att spåra upp terrorfinansiärer.
Även om Irans regionala ondska flyter i regimens blodådror (genom de många armar som Teherans Islamiska revolutionsgarde vrider om), måste man därefter kräva att Iran slutar med sitt ekonomiska och materiella stöd åt terrorgrupper som Hizbollah och Hamas, samt att landet släpper de fyra amerikanska gisslan man håller.
Och de som hävdar att Irans syn på mänskliga rättigheter inte fanns "på förhandlingsbordet" i Genève har helt abdikerat från Västvärldens högtstående moral och intellekt, och i stället lagt sig platt för den barbarism och det hat som nu sprider krig i hela regionen. Respekten för internationella humanitära normer ska alltid finnas med i sådana här förhandlingar.
Till syvende och sist är de viktigaste frågorna till Obama och hela P5+1 dessa: Utifrån vems standard fördes dessa förhandlingar? Och vems världssyn ska råda under det 21a århundradet? För att försvara Obamas strategi påpekar supportrarna att iranierna är ett "stolt och nationalistiskt folk", vilket onekligen är sant men helt irrelevant – precis som det var för det tyska Tredje rikets härskare.
Den iranska regimen borde på grund av sin radikala religiösa natur, sin svaga ekonomi och sina politiska experiment med teokrati ha haft mest att förlora vid förhandlingsbordet. I stället tillåter president Obama, på hela den fria världens vägnar, denna pariastat att ta plats bland nationerna, bli generöst belönade för att de brutit mot icke-spridningsavtalet och snart har en välfinansierad förmåga att döda.
Robert D. Onley är advokat i Ottawa, medgrundare av Young Diplomats of Canada och "Global Shaper" i World Economic Forum.