26 juli inträffade en fasaväckande islamistattack i den nordfranska staden Saint-Étienne-du-Rouvray: Två terrorister som svurit trohet till Islamiska staten, IS, dödade en 85-årig präst, Jacques Hamel, i hans kyrka under mässan. Två nunnor och två kyrkobesökare togs som gisslan.
Terroristerna skrek "Allahu Akbar", skar halsen av prästen och filmade den blodiga scenen, enligt en nunna som lyckades fly från överfallet.
Sådana islamistattacker kanske är nya i EU-länderna, men inte i Turkiet. I flera årtionden har många oskyldiga, försvarslösa kristna i Turkiet slaktats av muslimska angripare.
Kristna i Turkiet attackeras, mördas och hotas dagligen; förövarna kommer oftast undan med sina brott.
I massakern på bibelförlaget Zirve i Malatya 18 april 2007, blev tre kristna anställda attackerade och svårt torterade, varefter de fem muslimska angriparna band offren till händer och fötter och skar halsen av dem.
Nio år har gått, men rättvisan har uteblivit för familjerna till de tre männen, som mördades på detta bestialiska vis.
Först såg en turkisk domstol till att de fem misstänkta släpptes från det högsäkerhetsfängelse där de satt häktade, med hänvisning till att de enligt en ny lag suttit häktade för länge.
Rättegången pågår fortfarande. Åklagaren hävdar att handlingen "inte var en terrorhandling eftersom förövarna inte hade någon inbördes hierarki, gärningen inte var sammanhängande och knivarna som användes i massakern inte tekniskt når upp till de krav som ställs för att handlingen ska kategoriseras som terror".
Om domstolen köper åklagarens lagtolkning, kan det innebära ett frikännande. Dock, med tanke på de många "mystiska" beslut som fattats inom det turkiska rättssystemet där brottslingar frikänts, är det inte otänkbart att mördarna kan komma att frikännas genom ett "överraskande" beslut när som helst.
Ironiskt nog sa Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i mars att det är nödvändigt att omdefiniera begreppet terrorism så att det även innefattar dem som stödjer sådana handlingar, de må vara journalister, lagstiftare eller aktivister. Det är ingen skillnad, menade Erdogan, mellan "en terrorist beväpnad med gevär eller en bomb och dem som använder sin position eller penna för att främja [terroristers] mål".
I ett land där de statliga myndigheterna är så uttalat "känsliga" för "terrorism" och "beväpnade personer", hur kan det komma sig att de som mördat kristna inte sitter i fängelse, och varför försöker åklagaren framställa mord på kristna som "icke terrorrelaterade brott"? Sorgligt nog var de tre kristna i Malatya varken de första eller de sista kristna som mördas i Turkiet.
5 februari 2006 mördades fader Andrea Santoro, en 61-årig romersk-katolsk präst, i Sankta Mariakyrkan i Trabzonprovinsen. Han sköts medan han stod på knä försjunken i bön i sin kyrka. Vittnen hörde den 16-årige mördaren skrika "Allahu Akbar" ("Gud är större") under morden.
Efter mordet skickades den 74-årige prästen fader Pierre François René Brunissen från Samsun för att leda nästa gudstjänst i Santoros kyrka, vars församling bestod av ett knappt dussin medlemmar. Eftersom ingen frivilligt anmält sig att ta Santoros plats, fick fader Pierre instruktioner om att varje månad resa från Samsun till Trabzon för att sköta den lilla församlingens själavård.
"Detta är en fruktansvärd händelse", sa fader Pierre. "Det är en synd att mörda en människa. Efter allt som har hänt, känner jag stor oro för min tillvaro här."
I juli 2006 blev han knivhuggen och skadad av en muslim i Samsun. Den 53-årige förövaren förklarade att han knivhögg prästen i protest mot dennes "missionärsaktiviteter".[1]
Attackerna mot den kristna kulturen i Anatolien har alltså fortsatt in i modern tid – även efter att Turkiet blev medlem i Europarådet 1949 och NATO 1952.
Turkiets otaliga avtal med västerländska organisationer verkar inte ha minskat hatet mot kristna där. I mars 2007, medan de kristna i Mersin förberedde påskfirandet, gick en ung muslimsk man beväpnad med en kebabkniv in i kyrkan och attackerade dess präster, Roberto Ferrari och Henry Leylek.
I Mersin i södra Turkiet ligger Tarsus, Paulus födelseplats, och där finns ett flertal kyrkor som uppfördes av de allra tidigaste kristna.
I takt med att Anatoliens kristna rötter försvagades, lossade också banden med den västerländska civilisationen. "Attacken mot prästen är ett tecken på att Ankara inte är redo för Europa", sa den romersk-katolske kardinalen och teologen Walter Kasper till den italienska tidningen Corriere della Sera. "Det finns ett visst mått av tolerans, men ingen riktig frihet. Turkiet måste ändra på många saker. Och denna förändring handlar inte om lagstiftning. Det handlar om att ändra inställning. Men det är inget man gör över en natt."
Biskop Luigi Padovese, apostolisk vikarie i Anatolien, sa: "Vi känner oss inte trygga. Jag är mycket orolig. Fanatism håller på att utvecklas inom vissa grupper. En del människor vill förgifta stämningen och katolska präster är utsatta. Man visar filmer med missionsfientligt budskap på teve."
Under en minnesceremoni för fader Santoro i februari sa biskop Padovese:
"Vi ställer i dag samma fråga som för fyra år sedan: Varför? Vi ställer samma fråga för alla andra offer som mördats orättfärdigt, trots att de var oskyldiga. Varför? Vad var det de försökte förstöra genom att mörda fader Andrea? Bara en person eller det som denna person representerade? Målet med att skjuta fader Andrea var definitivt att skjuta en katolsk präst. Hans status som fader blev orsak till hans martyrskap.
"Kristi budskap på korset är tydligt. 'Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.' Hade de vetat, hade de inte gjort det. Det är fel att utsläcka ett liv för att upprätthålla en åsikt. Det är fel att tro att en person som inte håller med oss har fel och måste förgöras. Detta är den fundamentalism som smular sönder samhället. För den förstör samexistensen. Denna fundamentalism – oavsett vilken religion eller politisk uppfattning som ligger bakom – kanske vinner några segrar, men den är dömd att förlora kriget. Detta är vad historien lär oss. Jag hoppas att den här staden och det här landet kan bli ett ställe där människor kan leva som bröder och systrar, och förenas för allas bästa. Är inte Allah densamme för oss alla?"
Nej, tyvärr är inte Allah densamme för oss alla.
Bara fyra månader senare, i juni 2010, var det Padoveses tur att bli mördad. Denna gång var mördaren biskopens egen chaufför sedan fyra år. Chauffören började med att knivhugga biskopen, sedan skar han halsen av honom, alltmedan han skrek "Allahu Akbar" under hela attacken.
Vid rättegången uppgav chauffören att biskopen var "Masih ad-Dajjal" ("den falske messias"), och två gånger under förhandlingarna reciterade han högt det muslimska böneutropet adhan.
I detta område där kristna en gång i tiden blomstrade, skapar nu även konversioner till kristendomen allvarliga problem.
"Nya kristna från muslimska familjer är ofta isolerade och utstötta", skrev journalisten och författaren Tony Carnes. "Turgay Ucal, pastor i en frikyrka i Istanbul och konvertit från islam till kristendom, sa: 'Buddhism är okej, men inte kristendom. Det finns en historia där.'" Och den historien innefattar hur inhemska kristna i Anatolien har slaktats av muslimer. [2]
Turkiets totala folkmängd är ungefär 80 miljoner; icke-muslimer – till största delen kristna och judar – utgör 0,2 procent. Icke desto mindre är kristendomsfientliga åsikter vanliga i stora delar av det turkiska samhället. [3]
Det verkar finnas ett mönster: Mord på kristna begås i hemlighet i Turkiet: Det är "vanligt folk" som mördar eller attackerar kristna, varefter rättssystemet eller det politiska systemet på något sätt ser till att förövarna går fria. De flesta av dessa brott uppmärksammas inte av internationella medier och Turkiet hålls aldrig ansvarigt.
Men Turkiet skrev under ett tullunionsavtal med EU 1995, och erkändes officiellt som kandidat för fullvärdigt medlemskap 1999. Förhandlingar om att släppa in Turkiet pågår fortfarande.
Hur kan det komma sig att ett land som har mördat och attackerat så många kristna genom historien, och som inte ens har bett om ursäkt för dessa brott, anses vara ens en lämplig kandidat för EU-medlemskap? Är det på grund av hotet att översvämma Europa med muslimer? Det kommer Turkiet att göra i vilket fall som helst. Det finns till och med ett namn för detta: Hijrah, att sprida islam (jihad) genom emigration. Precis som muslimerna gjort inom Turkiet.
Och vilken slags kultur och civilisation har många muslimer till största delen byggt upp i de länder de har erövrat? När man tittar på den historiska och nuvarande situationen i länder med muslimsk majoritet, är det mest iögonfallande mord, attacker och hat: Hat mot icke-muslimer, hat mot kvinnor, hat mot fritänkande och ett extremt djupgående hat mot allt som inte är islamiskt. Många muslimer som flyttat till Väst har också försökt importera politisk islam till den fria världen.
Muslimska regimer, däribland Turkiet, har inte uppnått en civiliserad demokratisering som gör att alla medborgare – muslimer och icke-muslimer – kan leva fria och trygga liv.
Medan muslimer i stort sett är fria att praktisera sin religion och uttrycka sina åsikter om andra religioner eller om ateism överallt i världen, kan kristna och andra icke-muslimer mördas i Turkiet och andra länder med muslimsk majoritet, bara för att de fredligt försökt utöva sin religion eller öppet uttrycka sina åsikter.
"Multikulturalism", som så passionerat försvaras av många liberaler i Väst, hade kunnat uträtta underverk på multietniska och multireligiösa ställen som Anatolien. Men tyvärr så tillåter islamisk ideologi bara en kultur, en religion, och ett tankesätt under dess styre: Islam. Ironiskt nog är detta den springande punkt liberalerna inte vill kännas vid.
Mycket av islams historia visar att det ligger i den islamiska ideologins natur att invadera eller infiltrera, och därefter dominera icke-muslimer.
Över lag har muslimer aldrig visat det minsta intresse för fredlig samexistens med icke-muslimer. Även om de flesta muslimer inte är jihadister, så talar de heller inte emot jihadistattacker. Många förefaller därför stödja jihadisterna i det tysta. Att det också finns fredliga muslimska individer som respekterar andra trosinriktningar ändrar inte detta tragiska faktum.
Detta är anledningen till att icke-muslimer i Väst har all anledning att frukta att de en dag kommer att utsättas för denna behandling av muslimer. Rädslan för islamiska attacker bland icke-muslimer är, med utgångspunkt från den senaste tidens händelser, både rationell och berättigad.
Med tanke på hur vidrigt icke-muslimer behandlas i länder med muslimsk majoritet, däribland Turkiet, kan man verkligen klandra dem för deras oro för en möjlig islamisering av deras egna fria samhällen?
Varför vill Turkiet, som verkar hata sina egna kristna, ha visumfri tillgång till det kristna Europa, kan man fråga sig?
Robert Jones är Turkietexpert baserad i Storbritannien.
[1] Kristendomen har en lång historia i Samsun – liksom i alla anatoliska städer. Under det grekiska namnet Amisos och grekiskt styre, utgjorde staden ett centrum i Pontosregionen, och var en viktig kugge i spridandet av kristendomen i området.
"Efter 1914 minskade den grekiska och armeniska befolkningen drastiskt, på grund av organiserade dödsmarscher och andra metoder turkarna använde under de grekiska och armeniska folkmorden", skriver "Pontos World."
Åtskilliga årtionden senare är attacker mot kristna fortfarande vanliga. I december 2007 knivhöggs och skadades en annan katolsk präst, Adriano Franchini, 65, från Izmir, under högmässan. Gärningsmannen var en 19-årig muslim.
Izmir, eller Smyrna, var ett ecklesiastiskt territorium under det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, och en av de sju församlingar i Mindre Asien som nämns av aposteln Johannes i Uppenbarelseboken.
Under den ottomanska eran fanns en stor grekisk och armenisk befolkning i Smyrna. I dag finns bara en pytteliten kristen minoritet i staden. Förödelsen av den grekiska kulturen nådde sin kulmen under det som är allmänt känt som "Katastrofen i Smyrna". Den turkiska armén ödelade staden 1922, efter den stora branden i Smyrna. Turkiska soldater mördade många icke-muslimska civila, däribland dussintals präster och biskopar, och tvingade otaliga grekiska män att ansluta till arbetsbataljoner. De flesta greker flydde sina hem i staden för att söka skydd i Grekland och andra länder.
"Den stora branden i Smyrna", skrev författaren Ioanna Zikakou, "var kokpunkten för Mindre Asien-katastrofen, slutet för en 3000-årig grekisk närvaro vid Anatoliens egeiska kust, och förändrade befolkningsfördelningen mellan muslimer och icke-muslimer."
Journalisten Tony Carnes beskriver det så här:
"Få nationer har en så gedigen kristen historia som Turkiet. Det var här Paulus grundade några av de tidigaste kyrkorna, däribland kyrkan i Efesos. Sju kyrkor i denna region omnämns i Uppenbarelseboken. Tidiga munkar upptäckte att grottorna i Kappadokien var i princip perfekta platser för att leva ett liv i bön och andakt.
"Men kristendomen kom under islamiskt styre i Turkiet 1453 och minskade sedan stadigt under flera århundraden; de senaste 100 åren har varit värst. År 1900 var den kristna befolkningen 22 procent. Nu uppskattar de flesta experter att det finns mindre än 200 000 kristna i hela landet, vilket motsvarar under 0,3 procent av befolkningen."
I dag, i det islamiserade Anatolien, utsätts medlemmar av den minimala kristna minoriteten dagligen för verbala och fysiska attacker. Kamil Kiroglu föddes och växte upp i Turkiet som muslim. Vid 24 års ålder konverterade han till kristendomen, och arbetade inom den turkiska kyrkan fram till 2009. Han försköts av sin familj då han konverterade.
8 januari 2006 slogs Kiroglu medvetslös av fem unga muslimska män.
"Attacken kom direkt efter en gudstjänst", skriver forskaren John L. Allen Jr. i sin bok The Global War on Christians. "Kiroglu berättade senare att en av de unga männen skrek, medan han viftade med en kniv, 'Ta avstånd från Jesus annars dödar jag dig nu!' En annan skrek enligt uppgift 'Vi vill inte ha kristna i det här landet!' När angriparna gav sig av, sa de till Kiroglus vän att de hade lämnat en present till honom. Det visade sig vara en 90 centimeter lång, böjd kniv, som lämnats kvar som en varning mot fortsatt kristen aktivitet."
"Turkiet må officiellt vara en sekulär stat, men sociologiskt är det ett islamiskt samhälle. I allmänhet är det största hotet mot kristna inte religiöst hängivna former av islam, utan från ultranationalister som ser kristna som agenter för Väst och ofta anklagar dem för att vara i maskopi med kurdiska separatister."
2009 sa Bartholomeus I av Konstantinopel, den ortodoxa kyrkans patriark, i en intervju med CBS att Turkiets kristna är andra klassens medborgare och att han kände sig "korsfäst" av de turkiska myndigheterna.
[2] "Utrotningen av den icke-turkiska/icke-muslimska befolkningen från Anatolien började 24 april 1915, då 250 armeniska intellektuella greps i Istanbul", skrev kolumnisten Raffi Bedrosyan.
"Inom loppet av några månader hade 1,5 miljoner armenier utplånats från sitt historiska urhem sedan 4 000 år i det som nu är östra Turkiet, och även från de norra, södra, centrala och västliga delarna av Turkiet. Omkring 250 000 assyrier massakrerades också i sydöstra Turkiet under samma period. Sedan var det de pontiska grekernas tur att elimineras från norra Turkiet vid Svarta havskusten, sporadiskt från 1916 och framåt."
Orhan Picaklar, pastor i Agapekyrkan i Samsun, kidnappades och hotades av lokala muslimer 2007. Han uppgav att man också försökt kidnappa hans elvaårige son från dennes skola. Hans kyrka hade blivit utsatt för stenkastning otaliga gånger. Ahmet Guvener, pastor i protestantiska kyrkan i Diyarbakir, sa att han mottagit så många dödshot att han nu bara väntade på att dö: "Jag kommer att ge en juridisk fullmakt till en vän. Om jag dör, så vill jag att han tar hand om mina barn."
[3] Se de årliga rapporterna från de Protestantiska kyrkornas förbund, om människorättsbrott mot kristna i Turkiet.