 Lissabonfördraget tar hänsyn till Europeiska unionens intressen av att stå över alla individuella stater och medborgares intressen. Jean-Claude Juncker, Europeiska kommissionens ordförande, beklagade sig år 2016: "Alltför många politiker lyssnar enbart på sin nationella åsikt. Och om man lyssnar på sin nationella åsikt så utvecklar man inte det som bör vara ett sunt europeiskt förnuft ..." (Foto av Dan Kitwood/Getty Images) |
Lissabonfördraget – som utformats som en ersättning för det konstitutionella fördraget från 2005 som skrevs under av ledarna för de 27 medlemsstaterna i EU år 2007 - beskriver sig själv som ett avtal som ska "reformera Europeiska unionens funktion ... [det] anger humanitärt bistånd som en särskild kompetens för kommissionen."
Det som Lissabonfördraget faktiskt har skapat är ett auktoritärt politiskt system som inkräktar på mänskliga och politiska rättigheter.
Ta Europeiska kommissionens mandat, till exempel. Enligt artikel 17 i fördraget:
"Kommissionen ska främja unionens generella intresse ... I utförandet av sina förpliktelser ska kommissionen vara fullständigt självständig ... medlemmarna av kommissionen ska varken uppsöka eller ta emot instruktioner från någon regering eller institution, organ, kontor eller entitet."
Och så har vi artikel 4, som delvis anger:
"... Medlemsstaterna ska underlätta unionens uppgifter och avstå från alla åtgärder som skulle kunna äventyra unionens mål."
Med andra ord står unionens intressen över alla individuella stater och medborgares intressen. Detta är inte bara en spekulation. Ordföranden för Europeiska kommissionen, Jean-Claude Juncker, framförde öppet år 2016:
"Alltför många politiker lyssnar enbart på sin nationella åsikt. Och om man lyssnar på sin nationella åsikt så utvecklar man inte det som bör vara ett sunt europeiskt förnuft och en känsla för behovet av gemensamma ansträngningar. Vi har för många deltidseuropéer."
Samma år ställde Emmanuel Macron – vid denna tid Frankrikes finansminister – upp i en intervju med Time magazine, i vilken han varnade för Storbritanniens stundande Brexitomröstning genom att hävda:
"Man kan plötsligt ha en rad länder som kommer och säger 'jag vill ha samma status som britterna', vilket de facto kommer att innebära ett nedrustande för resten av Europa. Vi bör inte återskapa en situation där ett land befinner sig i ett läge där de kan kapa resten av Europa för att de anordnar en folkomröstning."
Macrons attityd speglas i Lissabonfördraget som ålägger regleringar för medlemsstater för att se till att de uppfyller de krav som bestäms av Europeiska kommissionen.
Det är värt att notera i detta sammanhang att av de 36 gånger som ordet "ansvar" förekommer i fördraget så syftar det endast en gång på en skyldighet hos kommissionen – nämligen att "som organ ansvara för Europaparlamentet". De andra 35 gångerna hänvisar till medlemsstaternas ansvar.
I ett demokratiskt system med en hälsosam maktbalans kan en regerande koalition bli utmanad eller ersatt av oppositionen. Det är precis det som saknas i EU, eftersom Lissabonfördraget kräver att Europeiska kommissionens medlemmar ska väljas efter sitt "europeiska engagemang". Detta betyder i grund och botten att den som har en avvikande åsikt kanske aldrig kommer kunna bli medlem i kommissionen – något som på ett kusligt sätt påminner om kommunismen. Artikel 4 i den tjeckoslovakiska grundlagen från 1960, till exempel, specificerar:
"Den ledande kraften i samhället och staten är arbetarklassens förtrupp, Tjeckoslovakiens kommunistparti, en frivillig kampförening av de mest aktiva och kompetenta medborgarna från klasserna med arbetare, småbrukare och intelligentsia."
Artikel 11 i den nordkoreanska grundlagen har ett liknande direktiv:
"Demokratiska folkrepubliken Korea ska utföra alla aktiviteter under ledarskap av Koreas arbetarparti."
Som historien upprepade gånger visar så går friheten förlorad där det inte finns någon opposition.
I sin bok från 1840, Democracy in America, skrev den ryktbara franska diplomaten och historikern Alexis de Toqueville:
"... Om despotism skulle etablera sig i dagens demokratiska nationer så skulle den förmodligen vara av en annan karaktär. Det skulle vara mildare och mer omfattande, och det skulle degradera män utan att plåga dem ...
Staten omfamnar samhället i sin helhet efter att ha plockat ut individer, en efter en, i sina mäktiga händer och format dem som han vill. Över dem brer han ut en fin nätuniform, minutiöst, samt komplexa regler, genom vilka inte ens de mest originella sinnen och de mest energiska själar kan sticka upp huvudet över folkmassan. Han krossar inte männens vilja utan avhärdar dem, böjer dem och vägleder dem. Han tvingar sällan någon att agera men motsätter sig konstant handlingar. Han förstör inte saker men hindrar dem från att uppstå. Istället för att tyrannisera så hämmar, underkuvar, underminerar och förslöar han, och i slutändan så reducerar han varje nation till en flock skygga och arbetsamma djur, med regeringen som sin herde ..."
De Tocqueville skrev detta för nästan två hundra år sedan, men de skulle enkelt – och skrämmande nog – kunna appliceras på Europa idag.
Dr. Jiří Payne är en tjeckisk konservativ medlem i Europaparlamentet och Gruppen Frihet och direktdemokrati i Europa. Han är en före detta medlem i Tjeckiens deputeradekammare (1993-2002) och medgrundare och styrelseledamot i Friends of Judea and Samaria in the European Parliament. Han är medförfattare av It Can Work Differently: Searching for an Alternative Arrangement of the Continent (2018) och Stolen Europe (2015).
Artikeln översattes ursprungligen av Josef Zbořil och publiceras här med författarens vänliga tillstånd.