 Den amerikanska kongressmedlemmen Rashida Tlaib (vänster) hade bett om att få åka till "Palestina", vilket än så länge inte existerar, på en resa som arrangerats och sponsrats av en palestinsk icke-vinstdrivande organisation, Miftah, som leds av den långvariga Israelfienden Hanan Ashrawi. Gruppen beskrivs av Becket Adams i Washington Examiner som "en exceptionellt antisemitisk grupp som berömmer palestinska terrorister och hävdar att judar använde blod från kristna under högtiden pesach." (Foto av Adam Bettcher/Getty Images) |
Den amerikanska kongressmedlemmen Rashida Tlaib (D-Michigan) bestämde sig för att ställa in sin planerade resa till Israel, som ursprungligen skulle äga rum tillsammans med hennes "truppmedlem" Ilhar Omar, efter att båda blivit bjudna på en officiell kongressresa men tackat nej.
Även om både Tlaib, och den lika frispråkiga ms Omar, från början blivit nekad inträde på grund av sina radikala åsikter som främjar ett förintande av Israel genom bojkott så var bojkott tydligen inte en del av planen. Tlaib fick till slut tillstånd att komma in i landet "av humanitära skäl", efter en emotiv vädjan till Israels inrikesminister Aryeh Deri, i vilken hon förklarade sina skäl för att vilja besöka sin palestinska mormor på Västbanken.
Den nyinvigda kongressmedlemmen backade då och har nu bestämt sig för att ställa in resan.
Hennes mormor, twittrade Tlaib, skulle inte vilja att hon kom dit på de villkor som hon redan hade gått med på, alltså att avstå från att utnyttja sina chanser som uppmärksamhetstörstande politisk plattform. "Att jag ska bli nedtystad och behandlad som en brottsling är inget hon önskar", skrev Tlaib eftertänksamt.
Ms Tlaibs mormor är 90 år gammal, så detta kanske blir deras sista chans att återse varandra. För Tlaib verkar det dock bara som att denna förlorade möjlighet är en bieffekt av hennes antiisraeliska politiska agenda. Att visa återhållsamhet i en dag eller två är tydligen en förolämpning mot hennes samvete.
Med tanke på att både Tlaib och Omar blev inbjudna till – och tackade nej till – en schemalagd resa till Israel, tillsammans med andra nya kongressmedlemmar, bara två veckor tidigare, så verkar hela grejen mer som en dimridå för att dölja hennes primära motivering: att uppröra.
Tlaib hade ursprungligen bett om att få åka till "Palestina", vilket än så länge inte existerar, på en resa som arrangerats och sponsrats av en palestinsk icke-vinstdrivande organisation, Miftah, som leds av den långvariga Israelfienden Hanan Ashrawi. Gruppen beskrivs av Becket Adams i Washington Examiner som "en exceptionellt antisemitisk grupp som berömmer palestinska terrorister och hävdar att judar använde blod från kristna under högtiden pesach. Organisationen publicerar också nynazister och uppmanar till förintelse av Israel."
Miftah har också kallat kvinnliga självmordsbombare för hjältar. Det måste kräva en hel del ansträngningar för att vara "utomordentligt antisemitisk".
Så för Israel står det klart att alla beslut från början verkar riggade för att utmynna i en hopplös situation. Var är Tlaibs kritik mot Kina för ockupationen av Tibet, eller mot Turkiet för ockupationen av norra Cypern, eller Pakistan för ockupationen av Kashmir, eller mot England för deras vägran att låta den högaktade vetenskapsmannen Robert Spencer komma in i landet medan hatpredikanter är välkomna?
Tlaibs beteende exponerar möjligtvis den riktiga motivationen bakom hennes föreslagna besök, som nu inte längre verkar vara en önskan att besöka sin mormor, utan istället en förkärlek för att gå emot Israel och för att hamna i rampljuset. Det som såg ut som ett attraktivt förslag om att resa till Israel och skapa uppståndelse inför kamerorna blir tydligen inte lika lockande när man fått krav på sig att uppföra sig. Det verkar som att om hon inte kan kombinera resan med något slags kontroversiellt innehåll så finns det för henne ingen anledning att åka.
Talib har en väldokumenterad historia, i hennes försök att understryka sina politiska bekymmer, av att göra ett spektakel av sig själv. År 2016, vid en samling i Detroit för presidentkandidaten Donald Trump gick Tlaibs "protest" snart över i kaos. När hon filmades i handgemäng med underrättelseagenter och Trumps eget säkerhetspådrag hördes hon skrika "ni är galna allihop!" innan hon eskorterades ut från hörsalen under tvång.
År 2018, då hon fortfarande var en kongresskandidat, kom hon till en "fredlig" demonstration utanför en McDonaldsrestaurang i Detroit. Återigen blev Tlaib eskorterad ut – och denna gång gripen – medan hon demonstrerade för en minimumlön på 15 $ i timmen.
När hon inte är upptagen med att bli fysiskt avlägsnad från en plats verkar hon anse att det är patriotiskt att rasa mot Capitol Police för att de gör det jobb de blivit tilldelade av kongressen: att gripa demonstranter som visar liknande brist på respekt för lag och ordning.
"Jag har aldrig känt mig mer palestinsk än i kongressen", förkunnade hon trotsigt inför Michigankoalitionen för mänskliga rättigheter i april 2019. Det verkar lite magstarkt för att komma från samma kvinna som har kommit till undsättning genom att twittra att senatorer som stöttar ett Israelvänligt lagförslag "glömmer vilket land de representerar."
Dubbelmoralen i hennes uttalanden utplånar tyvärr all hennes trovärdighet i egenskap av att vara en palestinsk kvinna som kämpar för sin mormors hemlands rättigheter. Hennes beteende gör bara frågan hon hävdar att hon står bakom oseriös. Hon verkar helt enkelt ointresserad av alla typer av protester som inte handlar om antingen uppseendeväckande vräkningar eller gripanden, eller de som hon inte får uppmärksamhet eller anses som offer i. Det är svårt att inte undra vad hon gör för sina väljare. Är det önskan att gå emot Israel som faktiskt håller Michigans goda väljare vakna på natten? Och är antisemitismen nu det accepterade nya ansiktet för Demokraterna? Det är inte överraskande att hennes föreslagna besök var ett orosmoment för Israel.
Som M. Zudhi Jasser, författare och grundare av American-Islamic Forum for Democracy, sa om händelsen:
"Jag måste säga att vi först måste förstå vad BDS-rörelsen [bojkott, desinvesteringar och sanktioner] är. Det är en antisemitisk, i princip folkmordsinriktad rörelse som vill se slutet av Israel. Så det råder inget tvivel om att det inte är några måttliga personer som kommer till Israel på besök. Israel har enligt lagen från 2017 rätt att förbjuda aktivister, särskilt de som vill se dem utplånade från kartan, från att komma in."
De senaste idéerna som framkommit av den Israelfientliga industrin är en diskussion av "ungefär ett dussin demokrater" i representanthuset om att censurera Israels ambassadör till USA, Ron Dermer, och USA:s ambassadör till Israel, David Friedman, på grund av en "djup brist på tilltro och tillit". McClatchy citerade en källa till kongressen: "vi ser över alla våra alternativ".
Tlaib föreslog sedan i ett twitterinlägg bokjott av ett tv-program av Bill Maher, som hade råkat observera (korrekt) rörelsen för att förinta Israel via "BDS"-strypning, "Det är ett löjligt renlighetstest av folk som vill verka upplysta men som faktiskt sov sig igenom historielektionerna." Han fortsatte:
"Det är baserat på denna idé – jag anser att det är ett mycket ytligt tankesätt – om att judarna i Israel är främst vita och palestinierna är brunare, så de måste vara oskyldiga och ha rätt, och judarna måste ha fel.
"Som om ockupationen dök upp ur tomma intet, att detta fullständigt fredliga folk plötsligt blivit ockuperat ... Glöm allt vad intifador och självmordsbombningar och raketer och jag vet inte hur många krig heter."
"Låt mig läsa Omar Barghouti, en av medgrundarna av rörelsen ... Hans citat: "Ingen rationell palestinier ... skulle någonsin acceptera en judisk stat i Palestina." Så det är därifrån det kommer, denna rörelse, någon som inte ens vill ha en judisk stat överhuvudtaget. På något sätt blir denna sida aldrig representerad i amerikansk media. Det är mycket märkligt."
Den amerikanske representanten, Ted Lieu (D- California) ville tydligen inte glömmas bort, så han lade sig i, anklagade USA:s ambassadör till Israel, David Friedman, för "trohet till en utländsk makt" – men utan att anklaga representant Tlaib för trohet till "Palestina".
I en gråtmild presskonferens blev alla obekväma faktum förvrängda eller utlämnade, såsom hur deras faktiska resplan hade sett ut, och varför Israel hade känt sig tvunget att bygga en säkerhetsbarriär från början. Kan det ha något att göra med de otaliga palestinska terrorattackerna i vilka "över 900 personer har blivit dödade" och "tusentals skadade"? Fanns den israeliska säkerhetsbarriären där för att få ett slut på dem? Enligt den dåvarande guvernören i Wisconsin, Scott Walker, såg Israel "en minskning på över 90 % i terrorhandlingar i landet som de tillskriver det effektiva stängslet ... Om Israel lyckas med det så finns det ingen anledning till att USA inte skulle det."
Andra historier vid presskonferensen inkluderade bland annat förtal, försök att jämföra Israel med Sydafrikas apartheid när araber faktiskt behandlas i stort sett likadant som judarna; de är domare vid högsta domstolen, parlamentsledamöter, har politiska partier och får jobba med alla yrken. Representant Omar kallade också gränskontrollerna för omänskliga, när den enda anledningen till att de finns är för att förhindra palestinska självmordsattacker. Man nämnde så klart inte vid presskonferensen att Palestinska myndigheten, under ledaren Mahmoud Abbas, som nu närmar sig sitt fjortonde år i sitt fyraåriga ämbete, har "förbjudit en palestinsk LGTB-rättsgrupp från att arrangera aktiviteter på Västbanken och hotat att gripa dem då sådana aktiviteter ska "gå emot det palestinska samhällets värderingar". I jämförelse arrangerar Israel varje år ett av världens största "Pride"-evenemang.
Resultat som dessa efter en inbjudan som Tlaib själv hade bett om – "Detta kan bli min sista chans att få träffa henne [hennes mormor]. Jag kommer att respektera alla restriktioner och kommer inte att främja bojkott mot Israel under mitt besök" – indikerar att Israel hade rätt i att oroa sig.
Andrew Ash är baserad i Storbritannien.