 När statyn av Winston Churchill på Londons Parliament Square vandaliserades stod polisen, som tydligen hölls gisslan av den politiska korrektheten, vid sidan av och såg på medan deras roll underminerades offentligt av ett öppet åsidosättande av lagen. (Foto av Isabel Infantes/AFP via Getty Images) |
Det fanns en tid då britterna var kända för sin stoicism, deras förmåga att kämpa sig igenom svårigheter, oavsett vilka odds de hade. Den så kallade "blitz spirit" från åttio år sedan, då nationen "tog sig samman och gick vidare", trots nazisternas bombardering av våra städer, präglade en generation som hade genomlidit två världskrig utan att förgöras.
Men under covid-pandemin har denna "blitz spirit" varit påtagligt frånvarande. Det har verkligen inte funnits mycket av att man som nation har tagit sig samman; istället har det varit mycket bråk, smutskastande och förolämpning bland politiker, aktivister och den allt mer fragmenterade befolkningen.
Covid-19 förvandlades som väntat snabbt till en splittrande politisk fråga av många i oppositionens media. Den nuvarande övertygelsen – om att den som är emot munskydd, vaccin eller provtagning antas vara en högerextremist, medan de som lyder säkerhetsreglerna befinner sig åt vänster – är lika enkelspårig som knasig. Man skulle kanske kunna föreställa sig att en dödlig pandemi skulle ena folk, äntligen sätta punkt för det käbbel som har präglat Storbritanniens (och USA:s) politik under de senaste åren. Istället har vi bakats in i identitetspolitik och gjort en redan turbulent tid värre än någonsin.
En del missnöjda medborgare har tagit sin bitterhet till nya nivåer och till exempel öppet hoppats att den brittiska premiärministern Boris Johnson inte skulle återhämta sig från coronaviruset. Där har man inte tagit sig samman. Ingen blitz spirit. Ingen medkänsla. Bara bitterhet, stridigheter om en allt djupare spricka.
Cyberrymdens bördiga, om än luftiga, "jord" har blivit den perfekta grogrunden för radikala av varje sort där de kan sprida sina splittrande läror bland unga, politiskt mogna millennials under karantänperioden. Att vända alla mot alla – vänster mot höger, unga mot gamla, svarta mot vita, kvinnor mot män, transpersoner mot (vad det verkar som) alla – verkar vara målet. Allt detta verkar få klyftan av förbittring mellan samhällsgrupper att växa.
Det har nästan blivit en daglig företeelse att man stöter på nyheter om föräldrar som blir "ställda mot väggen" av deras nypolitiserade barn för att de på sociala medier uttrycker "felaktiga", "icke-woke" åsikter, eller om folk som får sparken för något de kanske har sagt för flera år sedan. Den som öppet vågar betona "Stor" i "Storbritannien" ber helt enkelt om att bli stämplad som rasist. För de som är naiva nog att tro på grundläggande biologi – att anatomin hos kvinnor och män är olika – Gulag väntar på er. Om man vågar yttra det otänkbara, att "all lives matter", var beredd på att få lämna stan.
Många uppviglare – som varken bryr sig om hövlighet eller tolerans – fortsätter att vidmakthålla idén, som utvecklades av lillgamla tvååringar, om att om man skriker tillräckligt länge så kanske man får som man vill. Denna känsla av berättigande har kommit att prägla en grupp vars yngre demografi inte verkar ha någon förståelse för krigens hemskheter – eller för riktigt lidande för den delen – i deras egna relativt bekväma liv. Denna brist på respekt – eller förstående – för historia, tillsammans med ett uppenbart behov av att uppfinna, importera eller återuppliva missnöjesanledningar från förr, ledde då dessa demonstranter till att förespråka ett vållande av vad de anser är rätt hämnd för ett klagomål på folk som inte har varit delaktiga i att orsaka dem. Tolerans kan man bara förvänta sig av andra. För många "progressiva" gäller det inte från båda hållen. Uppviglarna verkar nu rikta sin energi och sitt fokus på att prioritera hjärtefrågor som de känner att alla andra borde ha samma åsikter om. Detta kan handla om män som har bytt kön som tävlar i kvinnliga sporter, att avfinansiera polisen så att de mest underprivilegierade samhällena blir ännu mer oförmögna att skydda sig själva, att expandera censuren inom den akademiska världen och stora techföretag, eller att betala flera miljarder i skattepengar till andra länder för löften om att sluta använda fossila bränslen på något avlägset datum i framtiden utan att ha några verkställighetsmedel. Och förresten så får man inte debattera om något. Gör bara som du blir tillsagd.
Medan Brexitmotståndarna höll ut så länge de kunde, och vinkade av två premiärministrar under tiden, kanske de njöt av sin makt. Det var inte förrän Tories jordskredsseger i december 2019 som de äntligen släppte sin dröm om att stjälpa omkull Brexit – men inte förrän de hade brännmärkt alla de som var för utträdet ur EU som intoleranta främlingshatare.
Denna förolämpning är ett särskilt hårt slag i ansiktet för folket i denna tålmodiga nation. I flera årtionden har de gjort sitt bästa för att hålla jämna steg med de krypande, "progressiva" tiderna vi lever i. Acceptansen av en mängd ofta kontroversiella samhälleliga förändringar, såsom de ständigt inkräktande önskemålen från olika sexuella påtryckningsgrupper, inledda under "mänskliga rättigheternas" flagg, verkar ha gått förlorad hos de liberala, så fast beslutna är de att främja sin identitetspolitiks agenda. Om det är så uppskattning visas för den brittiska allmänhetens tysta, respektfulla acceptans av ofta kontroversiella, "brytpunkts"-förändringar inom samhället, inte undra på att en stor del av allmänheten har bestämt sig för att de har fått nog av denna nya ortodoxi.
Även om coronavirusutbrottet, med dess rörlighetsrestriktioner, för en kort tid satte woke-aktivismen på paus så dröjde det inte länge innan den extrema aktivistmiljön blev rastlös. Innan den svarta amerikanen George Floyds dödsfall som verkar ha förorsakats av en vit polis hade dessa individer varit upptagna med att läxa upp högerfigurer för att de inte tog covid-19 på tillräckligt stort allvar. Plötsligt spelade allt detta inte längre någon roll. Ett virrvarr av orkestrerade Black Lives Matter-protester bröt ut över hela Storbritannien, trots att händelsen inte hade några som helst likheter med något som hände på Storbritanniens gator, och trots den relativa anonymiteten hos BLM-rörelsen i Storbritannien innan dess.
Många i media såg trots detta till att budskapet gick fram klart och tydligt: att protestera mot uppfattad rasism – även om den fanns på en annan kontinent – var viktigare än vilken pandemi som helst.
Således, efter att i flera månader ha blivit tillsagda att vi skulle bli åtalade om vi bröt mot Covid-reglerna, fick vi se på teve hur tusentals demonstranter inte bara struntade i säkerhetsreglerna utan rev ner historiska monument – allt för ett problem som i mångt och mycket kändes importerat.
Inte ens när demonstrationerna blev våldsamma blev någon gripen. Fram till denna punkt hade regeringen gjort det klart och tydligt att den som bröt mot reglerna för nedstängning av samhället skulle utsättas av lagens fulla kraft – inga varningar, inga undantag. Det var nog ingen som var glad för det, men vi rättade oss ändå efter det – för allmännyttans skull.
Sen, helt plötsligt, utbröt kaos i byar och städer över hela Storbritannien. Där på nyheterna, mitt bland våldet och oroligheterna, bröt man inte bara mot reglerna för nedstängning av samhället, utan ett antisocialt beteende tolererades under Black Lives Matters flagg. När statyn av Winston Churchill på Londons Parliament Square vandaliserades stod polisen, som tydligen hölls gisslan av den politiska korrektheten, vid sidan av och såg på medan deras roll underminerades offentligt av ett öppet åsidosättande av lagen.
Demonstranternas avfärdande av det brittiska arvet, ett bud på att "upphäva" historien, verkar vara ett hot mot nationen. Vi har tydligen inget att vara stolta över. Våra bedrifter har tydligen inte varit mycket mer än byten av ett ont, patriarkalt system. Detta missnöje förolämpar inte bara, genom att lova trohet till detta narrativs marxistiska arkitekter, minnena av de som stridit och dött för de friheter vi nu tar för givna, det tar också två steg mot totalitarism.
Medan rättigheterna hos sexuella och etniska minoriteter verkar vara huggna i sten kan friheten att besöka våra familjer, puben eller biblioteket dras in av staten på ett ögonblick. Tusentals demonstranter som marscherar genom städerna på samma dag: inga problem. En mans frihet, verkar det som, har blivit en annan mans föremål för förbittring.
Så vad kommer att finnas kvar, när vi försöker återvinna våra liv post-covid i en värld som ännu inte är post-woke? En atmosfär av allt större misstro och att man behöver gå som på äggskal. Folk är alltmer rädda för att uttrycka sina åsikter. Till och med rättsväsendet befinner sig i ett tillstånd av politisk korrekt förlamning (här, här, här och här).
Medan Storbritannien var upptaget med att främja multikulturalismen och degradera val såsom kristendomen, kärnfamiljen och ett kulturarv som omsorgsfullt byggts upp av ett folk som ofta avskrivs som vita och döda verkar vi ha missat de samhälleliga sprickorna det har orsakat. Enligt rapporter har till exempel 19 000 av våra barn blivit groomade och gängvåldtagna. Coronaviruspandemin har, istället för att föra oss samman, förstärkt de sprickor som håller på att förvandla Storbritannien till något regressivt, outvecklat och oigenkännligt. Tyvärr är Storbritannien allt utom enat just nu.