Våldsamma sammandrabbningar ägde rum i Belgien efter fotbollsmatchen mellan Marocko och Belgien under VM i Qatar.
Kravaller ägde rum i Bryssel, Antwerpen och Liège, där en polisstation attackerades av ungefär 50 "ungdomar", och även i flera städer i Nederländerna. Utöver dessa incidenter avslöjade folkjublet i de marockanskdominerade kvarteren i Bryssel, särskilt i Molenbeek, att den marockanska identiteten i dessa har förblivit mycket starkare än den belgiska, trots att de flesta invånarna har dubbelt medborgarskap.
Man skulle behöva vara blind och försöka få verkligheten att passa in i ideologin om att "leva tillsammans till vilket pris som helst" för att inte se marockanerna i Belgiens sympatier för det marockanska laget och inte för deras "andra hemlands" lag. En del journalister försökte göra det med rubriker som "Oavsett vem som vinner av Belgien och Marocko så blir det en fest".
Det blev en fest, i Molenbeek, Anderlecht, Schaerbeek och Bryssel, kommuner där marockanska invandrare och deras avkommor är många fler än andra, inklusive infödda belgier. Man kunde se entusiasmen hos dessa supportrar tuta och vifta med marockanska flaggor på gatorna i huvudstaden i sina bilar med belgiska registreringsskyltar.
För många infödda belgier krossade detta spektakel myten om integration i värdlandet, kanske för att firandet tycktes överdrivet och till och med opassande för Belgien, som har låtit dessa marockaner leva i ett välmående land och dra nytta av välfärdsstatens fördelar.
Tv-kanalerna visade inte bilderna på en man som tog ner en belgisk flagga från en byggnad till applåder från folksamlingen, inte heller sammandrabbningen med de hundratals marockanerna som dansade och sjöng bara ett stenkast ifrån Grand Place i Bryssel, avspärrade av poliser med hjälpar och batonger som hindrade deras åtkomst till stadskärnan.
Enligt Statbel, belgiens officiella statistikmyndighet, är 46 % av Bryssels befolkning nu av icke-europeiskt ursprung (i avseendet EU och Storbritannien) och endast 24 % är av belgiskt ursprung. Marockanerna representerar 7 % av befolkningen i Belgien, men 12 % i Bryssel-huvudstadsregionen, varav de flesta även har ett belgiskt medborgarskap. Ökningen av marockaner i Belgien har varit kraftig: Endast 460 år 1961; 39 000 år 1970 och 800 000 fyrtio år senare; en hög siffra för ett land på bara 11 miljoner. Som resultat av denna demografiska evolution och lättheten att få belgiskt medborgarskap (i vissa fall efter tre års bosättning utan andra villkor) har landet nu 26 regionala eller federala suppleanter av marockanskt ursprung och flera borgmästare, som ofta uppmuntrar kommunitarism eller "att tillhöra sin samhällsgrupp".
I Bryssel finns det fler marockaner än personer av belgiskt ursprung i åldersgruppen under 18; många skolor har enbart elever av utomeuropeiskt ursprung. I de statliga skolor där föräldrarna kan besluta om religionslektioner följs nu islam av en majoritet av eleverna. Oavsett om man beskriver dessa förändringar som "mångfald" eller som "det stora utbytet" är inte särskilt viktigt; under ett antal årtionden har evolutionen varit betydande och har modifierat Belgiens städers sociala samhällsstruktur.
Hijaben är alltmer närvarande och bärs av en majoritet av kvinnorna i vissa kommuner. Under ramadan, som pågår i en månad, håller nästan alla butiker och restauranger stängt på dagen i vissa områden. Antalet moskéer exploderar och alla stömmar av islam finns representerade i Bryssel, där anspänningar mellan sunni- och shiamuslimer, eller till och med mellan marockaner och turkar, ibland är hög. Detta stämmer särskilt väl in på Muslim Executive of Belgium, en struktur som den federala regeringen har inrättat för att ha en enda samtalspartner för den muslimska samhällsgruppen, men som har gått från kris till kris.
Medan slakt av djur utan att först bedöva dem är förbjudet i Flamländska regionen och Vallonien har den muslimska lobbyn i Bryssels parlament lyckats hindra ett lagförslag i denna riktning. Under rättegångar eller val är det vanligt att se kvinnor anlända med sina män och förklara att de inte kan användas som nämndemän eller bedömare eftersom de inte talat något av Belgiens officiella språk och därigenom vittnat om en totalt misslyckad integrationspolitik. "Vivre ensamble" ("leva tillsammans") som hyllas av den belgiska politiska världen är en myt, med samhällen som lever sida vid sida men som inte beblandar sig med varandra. Marockaner gifter sig med marockanska kvinnor och turkar gifter sig med turkiska kvinnor, som de ofta tar med sig från hemlandet. Familjeåterföreningar är nu den primära källan till invandring i Belgien, precis som i Frankrike.
I Frankrike väcks diskussioner om landets koloniala förflutna regelbundet för att berättiga ilskan hos unga nordafrikaner. Det är en förklaring som inte håller: liknande händelser sker i Belgien, ett land som inte har någon historisk koppling till Nordafrika. Det var en konvention 1964 som banade väg för ekonomisk invandring, behovet av vilken sedan länge har upphört att existera, med som fortsätter på obestämd tid via familjeåterförening, som amerikanerna rättmätigt kallar för "kedjemigration".
Det som är upprörande är förnekelsen och den totala frånvaron av debatt kring problemen med invandring och integration, främst i den fransktalande delen av landet. Varken media eller politiska partier pratar om det. Söndagens kravaller skylldes av Bryssels borgmästare på "ligister och skurkar", en diskurs som upprepades många gånger utan precision eller analys. Kopplingen till överdriven invandring, proportionellt sett större än i Frankrike, görs aldrig igen. Medan det i Frankrike och på andra platser i Europa råder en livlig debatt om detta tema är det som om Belgien har gett upp och accepterat sitt öde som multikulturellt land med en muslimsk majoritet i huvudstaden och återkommande kravaller, skjutningar och terrorattacker.
Alain Destexhe, en krönikör och politisk analytiker, är hederssenator i Belgien och före detta generalsekreterare i Médecins Sans Frontières / Läkare utan gränser