Hjärntvätt
År 1994 var Jean-Claude, en hutupolis som senare blev en "tutsijägare", 26 år gammal och en av 14 poliser i kommunen Nyamata, en timme utanför Kigali, ett av de områden som drabbades värst av folkmordet.
Fyra år tidigare hade Rwandiska patriotiska fronten attackerat Rwanda från Uganda. Rörelsen bestod främst av tutsier, som levt i exil sedan 1959 och som inte varit välkomna tillbaka till landet av den rwandiska regimen.
År 1990, efter attacken, började Jean-Claude och hans kollegor, enligt myndigheternas order, att attackera tutsierna i kommunen. De greps utan anledning och misshandlades. År 1992 blev tiotals tutsier dödade och deras hem nedbrända ... Fram till 1994 hade myndigheterna under sammankomster upprepade gånger uttryckt att tutsierna var "ormar" och "kackerlackor", och att Rwandiska patriotiska fronten enligt deras förkortade version av historien skulle "återta livegenskap" (för hutierna av tutsierna), ett kraftfullt tema enligt regimens föreställningar.
Rwandierna matades med budskapet att tutsierna – alla tutsier, som hade varit andra klassens medborgare sedan 1959, var allierade till gruppen som försatts i exil och som hade attackerat dem. När den rwandiska presidenten Juvénal Habyarimanas flygplan sköts ner på kvällen den 6 april var myndigheterna snabba att sprida en anklagande diskurs: "Här är beviset på att det vi sa till er var sant; de dödade vår president."
"Jag sköt i buskarna som de andra"
På kvällen den 10 april, när soldater ankom till Rwanda, visade polisen dem till tutsiernas hus för att de skulle dödas. Många av dem hade tagit skydd i den lokala kyrkan, och andra på ett stycke mark mittemot kommunhuset, där det fanns flera tusen rädda människor som trodde att myndigheterna skulle skydda dem. I stället bestämde sig myndigheterna för att döda dem på plats. Soldaterna och polisen, beväpnade med gevär och granater, och milismännen med macheter och spikklubbor, omringade flyktingarna och började skjuta in mot folkhopen, kasta granater och macheter.
Jean-Claude börjar då skjuta mot de som är närmast honom, medan de försvarslösa offren faller, mot mitten av folksamlingen. Han skjuter och skjuter. Han hade tio patroner till sitt enkelskottsgevär, och när de tog slut fick han nya. Milismännen avslutade jobbet med macheter och klubbor. Det var ett riktigt blodbad, en slakt, en massaker. Hur många människor dödade han? Han vet inte, eller vill inte berätta. Han sköt mot folkhopen som de andra.
Det man kan säga med säkerhet är att han dödade varje dag i en månad, först i byns centrum, och senare i skogar och myrar, och att han aldrig fick slut på ammunition. Hur kändes det för honom? "Först var det rädsla", berättar han för oss, "men sedan försvann rädslan. Det fanns ingen glädje heller; det blev en vana att döda. Det var ett jobb som beställts av myndigheterna och vi utförde vår plikt." Han tog emot order och följde dem, som Adolf Eichmann och de andra nazistavrättarna i Den slutgiltiga lösningen ... Hutumördarna visade varken skuld eller ånger. Deras bekännelser var mekaniska, uttalade enligt de nya myndigheternas order. Men innerst inne finns inte ett spår av skuldkänslor.
Från den kommande boken Rwanda 94 le Carnage: 30 ans après, retour sur place (Rwanda -94, blodbadet: 30 år senare, en återkomst till platsen)
Alain Destexhe var generalsekreterare för Médecins Sans Frontières (Läkare utan gränser) år 1994 under folkmordet. Han har också publicerat Rwanda and Genocide in the Twentieth Century, New York University Press, 1995.