Enligt ett gammalt talesätt skrivs historien om varje krig av segraren. Det är för att förloraren antingen är död eller för svag för att orka skriva – eller i vissa fall hoppfull om att kunna förvandla segraren till vän.
Men för att detta talesätt ska gälla måste ett krig avslutas med en erkänd vinnare. Och det ställer till problem: ingen kan kröna sig själv till segrare om inte motståndaren erkänner nederlaget.
Detta är det dilemma som israelerna har upplevt ända sedan de kämpade för att sätta sitt lilla land på världskartan.
Och denna gång var det återigen USA som ryckte segerns sötma från deras läppar.
De välvilliga medlare som påtvingade detta otydliga, svajiga utfall glömde att syftet med ett krig är att förändra ett instabilt status quo och ersätta det med ett nytt, som är acceptabelt för parterna – genom att tydligt utse en segrare och en besegrad. Det sägs att krig är politikens fortsättning med andra medel. I det här fallet gjorde dock de godhjärtade kriget till en orm-och-rep-version av diplomati.
Vissa av dessa utländska medlare drog fördel av sin inblandning – genom att vinna val eller till och med belönas med det närmast komiska Nobels fredspris.
Sedan 1947 har många nya nationer uppstått, och dussintals krig har vunnits och förlorats, vilket skapat nya status quo och säkerställt långa perioder av fred och stabilitet. I alla dessa fall har kriget – som Aristoteles kallade människans ädlaste strävan – tillåtits avgöra vem som vann och vem som förlorade. Krigets funktion är att hugga av den gordiska knuten med ett enda slag och låta historien gå vidare.
De välvilliga fredsmäklarna och vapenvileförespråkarna förvandlar i stället kriget till en kniv som lämnas kvar i såret – och vrids om, gång på gång.
Med andra ord: i vissa fall kan en vapenvila bli fredens fiende.
Detta riskerar att ske igen med den vapenvila som beordrades av USA:s president Donald Trump mellan Israel och Iran – vilket tillfälligt satte stopp för ett krig som egentligen började för nästan ett halvt sekel sedan, när Ayatollah Ruhollah Khomeini, den islamiska republikens grundare, förklarade att "utplånandet av den sionistiska enheten" var hans högsta prioritet.
Enligt alla militära mått mätt vann Israel en övertygande seger i det 12 dagar långa kriget som Trump stoppade. Israel tog full kontroll över det iranska luftrummet inom 48 timmar, vilket möjliggjorde för amerikanska B-2-bombplan att förstöra Irans viktigaste kärnanläggningar på bara några timmar – utan att möta något motstånd.
Israel lyckades också slå ut Irans militära ledarskap, dominerat av Islamiska Revolutionsgardet (IRGC), samt förinta högkvarteret för Quds-styrkan, som i decennier har samordnat Irans operationer i Irak, Libanon, Syrien, Gaza och Jemen.
Enligt iranska uppskattningar förstörde eller skadade Israel allvarligt över 600 militära och kärntekniska mål, vilket orsakade skador för uppskattningsvis över 1,8 biljoner dollar. På ett närmast perfekt militärt sätt lyckades Israel genomföra attacker i 20 av Irans 31 provinser – utan att förlora ett enda stridsflygplan eller pilot.
Enligt Fatemeh Mohajerani, talesperson för Irans president Massoud Pezeshkian, krävde de israeliska attackerna över 600 dödsoffer, däribland 54 kvinnor och barn. 23 av de dödade var generaler (med en eller två stjärnor), och ytterligare 300 var militärpersonal inklusive underofficerare. 46 iranska kärnforskare och chefer dödades. Antalet sårade uppgick till 4 746. På den israeliska sidan dödades drygt 30 personer i iranska attacker, varav endast en var en 18-årig värnpliktig. Antalet sårade israeliska soldater uppgick till 3 238.
Normalt sett borde detta utpeka Israel som den klara segraren i det 12 dagar långa kriget. Men, som i tidigare exempel, står Israel återigen inte bara med obrukbara fördelar, utan pekas också ut som förlorare – av Iran och av vissa "experter" i USA och Europa.
För att ytterligare komplicera bilden har Trump framställt sig själv som den verklige segraren som "för alltid utplånade Irans kärnvapenprogram" och fick till stånd en vapenvila bara 24 timmar efter de amerikanska flygräderna.
Iran har å sin sida försökt övertrumfa Trump genom att hävda sin egen seger. "Vi knäckte den amerikanska tjurens horn och gnuggade dess nos i marken", säger Muhamad-Reza Aref, presidentens assistent i Teheran.
Iransk propaganda lägger stor vikt vid att kriget varade i 12 dagar. "Araberna under Egyptens ledning föll på bara sex dagar i kriget mot sionisterna 1967", skriver en ledare på Revolutionsgardets nyhetssajt Tasnim. "Den islamiska republiken stod emot sionisternas och deras amerikanska backares attacker i 12 dagar – och tvingade dem att böna och be om vapenvila."
Teherans officiella medier citerar New York Times, CNN och andra amerikanska och europeiska medier som ifrågasätter Trumps segerförklaring – för att inte tala om Israels.
En rad västerländska profiler används i propagandan för att stödja Irans segernarrativ, däribland John Mearsheimer, David Attenborough, Noam Chomsky och Jeffrey Sachs.
Irans påstående om seger har fått vissa Khomeinistiska ideologer att uppmana till förberedelser inför en ny omgång av krig.
"Vi besegrade både den stora satan och dess sionistiska agent", säger generalen Ibrahim Jabbari. "Men vi får inte låta det stanna där. Vi måste hålla vår stövel på Netanyahus hals tills han kvävs."
Återigen i Mellanösterns historia är en förhastad vapenvila, driven av kortsiktiga politiska beräkningar, på väg att förlänga ett flera decennier långt krig – där varje fas blir dödligare än den förra.
Amir Taheri var chefredaktör för den iranska dagstidningen Kayhan mellan 1972 och 1979. Han har arbetat för eller skrivit i ett otal publikationer, gett ut elva böcker och har sedan 1987 varit kolumnist för Asharq Al-Awsat.