Vid en konferens nyligen klagade jag på den västerländska militärens ineffektiva åtgärder mot Islamiska staten (IS). Vi i Väst har bestämt oss för att attackera IS, men verkar tveka inför att slå till. Varför slås inte IS banksystem, propaganda och andra faciliteter som stödjer deras terrororganisationer sönder och samman?
Föreställ er min förvåning när en framträdande amerikansk expert på detta svarade att det absolut bästa man kan göra mot IS är ingenting: Mellanöstern och den bredare "muslimska världen" är dömd till ett massivt och omvälvande inbördeskrig, så låt dem fortsätta med det och ta tag i situationen när den klarnat.
Det är kanske lättare för en amerikan att säga. Europeiska ledare tittar med bestörtning på det stigande dödstalet bland flyktingar ("migranter") i båtar över Medelhavet. Är det moraliskt att göra Ingenting? Men kommer Någonting bara att uppmuntra fler skräckslagna människor att försöka ta sig över till Europa och stanna där? Var slutar en sådan process? Vems kontinent är Europa egentligen?
Allt kan analyseras vagt. Policydokument, strategidokument, färdplaner, riskbedömningar, kalkyler med olika alternativ kan produceras i ett förbryllande, byråkratiskt överflöd. Men förr eller senare måste någon av våra ledare möta medierna eller publiken och med några ord förklara vad som händer och vad man ska göra åt det.
Ett sådant uttalande måste klara två grundläggande ting. Det måste beskriva den föreslagna åtgärden och förklara varför den är förnuftig. Och det måste vara övertygande, och sägas med en oemotståndlig ton.
Uttalandet från president Obama i augusti förra året, efter att IS mördat en amerikansk gisslan, journalisten James Foley, var förstås hemskt på nästan alla möjliga sätt. Det misslyckades med att framhålla brådskan, och inramades av presidentens viktiga golfframgångar. Framförallt var den centrala, explicita och filosofiska idén totalt fel: "En sak vi alla kan enas om är att en grupp som IS inte har någon plats i det 21a århundradet."
Varför skulle vi enas om det, när det är fruktansvärt uppenbart att (a) IS faktiskt har en plats i detta århundrade och (b) att dess plats verkar växa genom att den attraherar unga människor från våra egna samhällen som tar den postmoderna ironin till sin logiska slutsats – nämligen att vrida tillbaka samhället till den mörka medeltidens blodiga ära?
Å andra sidan har presidentens uttalande satt ett kryss i rutan för målmedveten inaktivitet. Om den faktiska politiken är att luta sig tillbaka och se på när olika våldsamma fraktioner i Mellanöstern attackerar varandra, men inte erkänna denna strategi, så kanske uttalandet var riktigt klarläggande i de större tingens ordning.
En sak vi kanske alla kan vara överens om är att det värsta är att verka famlande och obeslutsam. Inga västerländska ledare ställer upp framför teve-kamerorna och säger att det absolut bästa sättet att bemöta slaktandet av hans eller hennes medborgare är att göra så lite som möjligt, och sedan vänta och se vad som händer. Till och med de som eventuellt håller med om att detta (när man tar allt i beaktande) är den bästa politiken, skulle kunna få för sig att ledaren ifråga visar aningslös svaghet. Vi betalar våra ledare för att agera! De slår oss? Vi slår dem! Vad är konstigt med det?
Okej. Men det finns ett problem.
Precisionsbombningar av ad hoc-mål försämrar och demoraliserar i någon mån IS. Men det hjälper inte alls när det gäller att tackla den primitiva, men ändå lockande, impuls som IS utgör. Det kanske till och med förstärker den. Dessutom visar vår samlade erfarenhet i Mellanöstern sedan 11 september att tuffa tag inte nödvändigtvis förbättrar situationen.
Finns det någon medelväg med försiktigt anfall? Om ni människor där borta vill mörda varandra över teologiska skillnader, så kommer vi inte att aktivt gå emot er och luta åt den ena eller andra sidan, så som vi nyligen gjorde i Libyen. Men, vi kommer att vidta åtgärder för att skydda vår egen civilisation mot er och försöka hindra er från att breda ut er, genom att höja den omedelbara kostnaden för er och alla dem som stödjer era vidriga aktiviteter.
Med andra ord, om vi verkligen menar att IS inte har någon plats i vårt århundrade så låt oss börja med att fylla den tanken med innehåll.
- Förkunna att alla som ansluter sig till IS hamnar i ett superregister över misstänkta krigsbrottslingar och med stor sannolikhet blir arbetslösa och fredlösa i resten av sitt eländiga liv.
- Slå fast att vilken så kallad stat eller "kalifat" som än bildas av IS, aldrig kommer att släppas in i någon seriös internationell organisation.
- Meddela att alla västerländska företag som gör affärer med IS eller hjälper dem med finansiering kommer att drabbas av brutala böter; och att andra företag som avslöjas med handel med eller finansiering av IS-aktiviteter för evigt kommer att blockeras från västerländska marknader.
- Bryt omedelbart diplomatiska och handelsförbindelser med alla länder som blir påkomna med att stödja IS. Och så vidare.
 En IS-talesman utropar organisationens planer på att erövra Israel och Västvärlden. |
Varje sådant robust åtgärdspaket kommer förstås att vara ofullständigt. All politik är behäftad med "pragmatiska" (eller cyniska) undantag och kvalifikationer. Ändå skulle något liknande åtminstone skapa en seriös intellektuell och retorisk ram som blev begriplig för de flesta i det globala samfundet, och troligtvis över hela det politiska spektrumet vinna allmänhetens stöd.
Det viktigaste syftet? Att besvara det fräcka påståendet från IS att islamistisk seger är oundviklig, med ett kontrabudskap: Nej, ni är bara våldsamma förlorare och ni kommer ingenstans.
Charles Crawford har varit Storbritanniens ambassadör i Sarajevo, Belgrad and Warszawa. Han arbetar nu som kommunikationskonsult.