I morgon fredag kommer den faktiska dödsdomen i form av de tusen piskrapp som enligt domen ska utdelas "mycket hårt" och femtio åt gången, kanske fortsätta för den 31-årige bloggaren och trebarnspappan Raif Badawi – för att han som de påstår har "förolämpat islam".
Piskningsdomen plus tio år i fängelse fastslogs i förra veckan att Saudiarabiens högsta domstol, och kan nu bara ändras genom en benådning från kung Salman.
Trots att Badawi, som är sjuk och skör, antagligen kommer att dö bryr sig den saudiska rättvisan knappast om att straffen ska vara proportionerliga i förhållande till brotten, och inte heller om adekvat juridisk representation. Badawis advokat, Walid Abu al-Khair, har också fängslats, mest troligt för brottet att ha försvarat Badawi.
Badawi anklagades för att ha förolämpat islam på sin blogg. I ett land där tänkande är förbjudet, har Badawi uttryckt förbjudna tankar genom att ifrågasätta hans samhälles karaktär, dessutom offentligt.
Badawi har exempelvis skrivit att "det inte bara är så att muslimer i Saudiarabien visar respektlöshet mot andras tro, de åtalar dem dessutom för att vara vantrogna – i en sådan utsträckning att de anser att alla som inte är muslimer är vantrogna. Inom sina snäva ramar ser de dessutom alla muslimer som inte är hanbali [Saudiskolans islam] som avfällingar. Hur kan vi vara sådana och samtidigt ... bygga normala relationer med sex miljarder människor, varav fyra och en halv miljard inte tror på islam".
 Raif Badawi och hans barn, innan han greps 2012. |
Det var naivt att skriva ner sådana tankar och därmed dra till sig uppmärksamheten från den saudiska tankepolisen. I ett annat inlägg föreslog Badawi att "sekularism respekterar alla och förolämpar ingen ... Sekularism är den praktiska lösningen för att lyfta länder (inklusive vårt) ur Tredje världen och in i den första."
Det verkar som om Badawi skrev under den första tiden av det som kunde ha blivit en frisk fläkt, den så kallade "arabiska våren" som 2011 drog igenom Arabvärldens politiskt dystra landskap. Det hade kommit nyheter om att en tunisisk försäljare satt eld på sig själv för att protestera mot polisbrutalitet och därefter dött; hans död utlöste en ny rörelse mot arabiska despoter.
Tunisiern Mohammed Bouazizis smärta var äkta. Hans tragiska död ledde till att folk strömmade ut på gatorna och Tunisiens starke man Zine el-Abidine Ben Ali fick i januari 2011 gå i exil. De tunisiska protesterna fick egyptierna att resa sig mot sin starke man, president Hosni Mubarak, och lyckades i februari 2011 störta honom.
Under några korta veckor i början av 2011 lovade "arabiska våren" förändringar till det bättre i den arabiska världen. Och unga män som Raif Badawi må förlåtas för att de inbillade sig att inte heller folket i Saudiarabien längre kunde förnekas frihet, demokrati och sekularism – Västvärldens accepterade normer.
Men den hårda verkligheten i den arabiska världen förvandlade "arabiska vårens" löften till en mardröm av religiös tortyr och kontraterror. Saudiarabien är själva inkubatorn och citadellet för islamisk fascism, även kallat wahhabism. Och i landet med islams två heliga städer – Mecka och Medina – är religion och politik oskiljaktiga, och alla som gör överträdelser gör det med risk för att förlora huvudet – bokstavligt talat – i de offentliga halshuggningar som kännetecknar det saudiska kungariket.
Raif Badawi greps och har hållits fängslad sedan juni 2012. Han och Souad al-Shammari greps när de tillsammans startat en webbsida kallad Saudiska liberala nätverket. Den stängdes ner av myndigheterna sedan Badawi publicerat kritik mot landets religiösa polis.
Den första domen mot honom gällde ofog och undergrävande av den allmänna ordningen, och löd på 600 piskrapp och sju års fängelse. Han överklagade och dömdes i stället till tusen piskrapp och tio års fängelse. Högsta domstolen har nu fastslagit denna dom.
Redan i januari fick Badawi sina första 50 piskrapp på ett torg i Jeddah. Piskandet ställdes sedan in på grund av medicinska skäl. Badawis fru Ensaf Haidar fruktar att piskandet kommer att återupptas – enligt domen ska de tusen piskrappen delas ut vid 20 tillfällen framför en moské. De kan leda till hennes mans död.
* * *
Det är inte mycket omvärlden kan göra för att ändra den saudiska regimens karaktär, eller för den delen regimen i Iran som inte går att skilja från den saudiska när det gäller den tyranni och grymhet de utsätter sina dissidenter för.
När Raif Badawi hade gripits fick Ensaf Haidar och deras barn en fristad i Quebec i Kanada. Här har stödet för Raif Badawi varit innerligt, liksom fördömandet av hans straff. Quebec har officiellt protesterat mot Badawis dom och krävt att han ska släppas ut ur Saudiarabien så att han kan återförenas med sin familj.
Som svar på en resolution som nationalförsamlingen i Quebec i februari antog enhälligt och där piskandet fördöms, skrev Saudiarabiens ambassadör i Kanada ett brev till politikerna i Quebec. Samma svar skickades också till den kanadensiska regeringen i Ottawa.
Brevet som undertecknats av ambassadören Naif Bin Bandir Alsudairy offentliggjordes av Canadian Broadcasting Corporation (CBC). Där slås fast att "kungariket inte accepterar någon som helst attack angående mänskliga rättigheter, särskilt som dess grundlag baseras på islamisk lag som garanterar alla människors mänskliga rättigheter och bevarar deras blod, pengar, ära och värdighet".
Quebecs reaktion skakade uppenbarligen det saudiska kungariket så mycket att de lät sin ambassadör skriva ett brev till alla ledamöterna i ett lokalt fullmäktige.
* * *
En av vår tids orimligheter är att när stora mängder fossila bränslen av naturens nyck upptäcks i ett land som Saudiarabien, får landet uppmärksamhet och respekt av andra länder trots att det inget gjort eller uppnått, och oavsett hur de agerar gällande mänskliga angelägenheter.
Förutom oljereserverna är det inget som skiljer Huset Saudi från Huset Kim i Nordkorea, och de förtjänar samma förakt.
Oljan har inte bara gjort skillnad för Saudiarabien, den har också gjort Väst delaktig i de grymheter Saudiarabien begår hemma och utomlands – genom att sprida sin förmoderna och perverterade kultur som de kallar islam, eller mera korrekt wahhabism, samt finansiera terror i form av jihadism.
Behandlingen av Raif Badawi sticker ut, inte bara för dess grymhet utan för hur den har kommit att symbolisera den groteskt motbjudande karaktären hos det saudiska kungadömet och allt det representerar bakom sin mask av religiös åtstramning.
Saudiarabien är besatt av motsatsen till "Midas förbannelse": varhelst dess pengar köper inflytande befläckas och fräts det naturligt goda i samhället bort.
Tragedin Raid Badawi rymmer såväl den barbariska behandlingen av en ung man bara för att han uttryckte sina tankar, som hur oskulden, när den går emot den saudiska intoleransen, förlöjligas, missbrukas och stryps.
Raif Badawi är också ett uttryck för varför det "officiella" islam – som det visas av Saudiarabien och andra OIC-medlemmar [Organization of Islamic Cooperation, övers anm] och som Väst rutinmässigt undviker – är så fruktansvärt efterblivet. Tankefrihet är en styggelse för det "officiella" islam och dess försvarare, precis som det en gång var i Sovjetunionen; detta utgör själva karaktären för ett stängt och totalitärt samhälle.
Raif Badawi är en ung man och de tankar han gav uttryck för var den unges obefläckade tankar som är universella i sina förväntningar och önskemål, och samtidigt oskyldiga och opåverkade av livets hårda erfarenheter.
Det fanns ingen förolämpning av islam, profeten eller Koranen i det som Badawi skrev; och om sanningen ska fram är Gud, islam och alla profeter bortom förolämpningar, och bortom räckhåll för de hädelser som då och då undslipper de bigotta eller torterade hjärnorna hos en del.
Det "officiella" islam är en förolämpning både mot muslimer och mot ickemuslimer –för "officiell" islam saknar de försonande drag man vanligtvis finner i tron, de som ger näring åt den andliga längtan hos folket och lyfter dem i en trasig värld. Genom förräderi och hyckleri förolämpar "officiella" islam Gud, islam och profeten varje dag och varje minut, och har blivit en plåga för muslimerna.
Det är "officiella" islam och wahhabismen i sin mest perverterade form hos sunnimuslimerna som har förvandlat Gud – Allah på arabiska – han som upprepade gånger i Koranen kallas "den mest välgörande, den mest barmhärtige", till en hämndlysten och nyckfull gudom.
Koranen slår fast att på Räkenskapens dag kommer profeten att säga; "Åh, min Gud! Se! Mitt eget folk har gjort Koranen betydelselös" (25:30). I en annan vers instruerar Koranen profeten att berätta för öknens nomader att de bara har underkastat sig, utan att verkligen tro, "för tron har ännu inte trätt in i era hjärtan" (49:14). Och så har vi versen som kategoriskt slår fast "Det finns inget tvång i religionen (2:256).[1]
När religion reduceras till politik så är det politikens logik, dess kraft och tvång, som tar över. Som Albert Camus så slående formulerade det: "Politik är inte religion, eller om det är det så finns det inget annan än Inkvisitionen."[2] I Saudiarabien är religionen en daglig dos av inkvisition, och bödeln med sitt svärd är både verklighet och en symbol för den hämndlystne gud som har så lite gemensamt med den barmhärtige och medkännande guden i Koranen.
Raif Badawis oskuld förrådde honom. Ålder och erfarenhet hade lärt honom den hårda verklighet i hans kultur som göms bakom "officiella" islams mask. Den hårda verkligheten i den arabiska kulturen förstås bäst av de arabiska poeterna genom arabisk och muslimsk historia. Här är ett exempel på en poets avsky över den hårda verkligheten i hans lands kultur och politik. Dessa rader är från en dikt av Nizar Qabbani (1923-1998), en mycket älskad syrisk-arabisk poet.
När en hjälm blir Gud i himlen
och kan göra vad den vill
med en medborgare – krossa, mosa
döda och återuppväcka
vad den vill
då är staten ett horhus
historien en trasa
och tankar är lägre än stövlar.När en frisk fläkt
kommer genom dekret
från sultanen
när varje vetekorn vi äter,
varje droppe vatten vi dricker
bara kommer via dekret
från sultanen
När en hel nation förvandlas till
en boskapshjord som utfordras i sultanens
skjul, kommer embryon att kvävas
i livmodern, kvinnor få missfall
och solen kommer att sänka ner
en svart snara över vårt torg.[3]
Sultanens makt är högfärdig, nyckfull, lättkränkt och säkrad genom rädsla, och det rike han härskar med dekret över blir med nödvändighet ett slakthus.
Om Raif Badawi överlever de tusen piskrappen i det slakthus som heter kungariket Saudiarabien, blir det ett vittnesmål över en individs mod, född av oskuld, som skulle kunna trotsa sultanens dekret.
Inget skulle lyfta den internationella bilden av Saudiarabien och kung Salman mer än om han utfärdade en benådning. Världens ledare, inklusive USAs president Barack Obama, som hittills varit tyst i frågan, borde höja sina röster – liksom medier och människorättsgrupper.
[1] Koranverserna kommer från The Meaning of the Glorious Koran, översatt av Mohammed Marmaduke Pickthall (New York: Alfred A. Knopf and Everyman's Library, 1930, 1992).
[2] A. Camus, The Rebel (New York: Vintage Books, Random House, 1956), sid 302.
[3] Nizar Qabbani, "From The Actors" i redaktören Salma Khadra Jayyusis Modern Arabic Poetry: An Anthology (New York: Columbia University Press, 1987), sid 378-379.