Varför stödjer Ahmad Zaidan, Al Jazeeras chef i Islamabad, en terrororganisation?
I en debattartikel för Al Jazeeras engelska webbsida 2 juni, med rubriken "Nusra Front's quest for a united Syria", skriver Zaidan att den islamistiska och militanta rebellgruppen i Syrien tar avstånd från al-Qaida och "positionerar sig själv som den naturliga arvtagaren av jihadideologin".
Nusrafronten, al-Qaidas utlöpare i Syrien, är en av de största, mest kraftfulla och bäst organiserade rebellgrupperna som bekämpar Assad-regimen. I december 2012 fördes gruppen upp på amerikanska utrikesdepartementets lista över terrororganisationer. Officiellt betecknas Nusrafronten som ett alias för al-Qaida, och de har tagit på sig ansvaret för mer än 600 attacker sedan november 2011 – där många oskyldiga civila syrier har mist livet. Ett antal nya segrar med en rebellkoalition, har stärkt Nusrafronten och dess ledarskap bland Syriens antiregeringsstyrkor.
Att Zaidan är partisk till förmån för Nusra står klart redan i början av artikeln där han skriver att han minsann bara fick "simpelt te och bröd till frukost" av sina "värdar" när han bevakade al-Qaida och talibanerna i Afghanistan. Nusra däremot dukade generöst fram ett "dussin rätter" till honom. Men uppskattningen av frukostalternativen förbyts snabbt till något allvarligare: Zaidan använder sin position som ledande reporter för den mest inflytelserika nyhetskanalen i Mellanöstern – och större delen av den muslimska världen – till att bli språkrör för Nusrafronten.
Zaidan berättar och citerar flitigt från en intervju som arabiska Al Jazeera 27 maj gjorde med Nusrafrontens ledare Abu Mohammad al-Jolani, för att understryka skillnaderna mellan Jolanis ledarskapstaktik och al-Qaidaledaren Ayman al-Zawahiris taktik.
Zaidan skriver att Jolani "trotsar al-Qaidas arv att ge sig på minoriteter", och pekar på Jolanis löfte att om bara alawiterna (en utlöparsekt från shiamuslimerna som Syriens styrande familj och många av dess supportrar tillhör) överger Assad-regimen kommer de att "välkomnas" i det nya Syrien.
Jolani har också, enligt Zaidan, lovat att de drusiska samhällena i Syrien ska skyddas – något som gett honom stöd från Walid Jumblatt, ledaren för de libanesiska druserna.
Problemet med Zaidans översättning av Jolani-intervjun från arabiska till engelska, är att han utelämnar ett viktigt förbehåll Jolani gjorde angående alawiterna. Dessa anses av många sunnimuslimer, inklusive al-Qaida och Nusrafronten, inte vara riktiga muslimer utan avfällingar från islam. I en Guardian-artikel om samma intervju, som är korrekt översatt, lyder Jolanis citat så här: "Om alawiterna lämnar sin religion och lämnar Bashar al-Assad, kommer vi att skydda dem." [Författarens kursivering]
Zaidan verkar ha manipulerat det verkliga citatet för att dölja att Nusrafronten i själva verket inte tolererar andra religioner och religiösa minoriteter, och att bara religiös omvändelse skulle trygga deras framtid i Syrien under Nusrafrontens ledarskap.
Det som inte heller nämns i Zaidans beskrivning av Nusrafronten som mer tolerant än al-Qaida, är situationen för Syriens stora kristna minoritet, som utgör uppemot 10 procent av befolkningen.
Guardian-artikeln däremot översätter Jolanis kommentarer om de kristna – och de är långt från accepterande. Enligt Guardian säger Jolani att "i en framtida stat styrd av islamisk lag ska de ekonomiskt kapabla betala 'jizya', den skatt som bara betalas av icke-muslimer".
Zaidans vilseledande översättning och redigering av Jolani-intervjun avslöjar mer än partiskhet, det är ett brott mot de grundläggande principerna inom journalistiken: Att inte manipulera citat från källor på ett sådant sätt att innebörden drastiskt förändras. Och det är just vad Zaidan har gjort – i syfte att stödja en terrororganisation.
Många som kommenterade Zaidans artikel lade märke till hans bedrägliga utelämnande av fakta. Journalisten Evan Hill, som talar arabiska och har bevakat Mellanöstern för både Al Jazeera och Guardian, twittrade: "Är det bara jag eller har Zaidan utelämnat den del av alawit-citatet där han säger 'lämna din religion'?"
När han nu mer eller mindre öppet har visat sitt stöd för Nusrafronten, fortsätter Zaidan att låta som en inofficiell talesman för gruppen. Han citerar "nya läckor" om att Nusrafrontens ledare har beslutat sig för att lämna "al-Qaida-paraplyet och enbart agera som en syrisk part vars mål är att etablera en islamisk stat" – något som ännu inte meddelats officiellt. Enligt Zaidan skulle "ett sådant drag, när det än görs, inte bara tillfredsställa Nusrafrontens följare" (där Zaidan själv verkar finnas), utan "också dra undan mattan för IS". Med andra ord gör underrubriken på hans artikel "Nusrafronten positionerar sig som den naturliga arvtagaren till jihad-ideologin" klart att Nusrafronten ser sig själva som den grupp som ska övertrumfa IS när det gäller att ta kontroll över jihad-ideologin i Syrien – vilket knappast uppskattas av vare sig Assad eller IS.
Mellanöstern – särskilt Syrien och Irak – är i stort behov av humanitär hjälp just nu. Det de inte behöver är konkurrens mellan brutala, 600-talsliknande islamiska stater. Trots detta verkar Zaidan mena att bästa sättet att besegra IS är att starta ett konkurrerande kalifat.
Visst, den halvhjärtade USA-ledda strategin för att bekämpa IS har hittills inte visat några tecken på att IS slagit till reträtt – särskilt inte sedan förlusten av Ramadi i provinsen Anbar förra månaden. Att låta terrorgrupper slåss om saken har emellertid inte heller lyckats få slut på konflikten.
Den ursäkt Zaidan använder för sitt stöd av Nusrafronten är att det internationella samfundet – liksom de icke-islamistiska styrkorna i Syrien – har misslyckats med att hjälpa de människor som belägras av Assad-regimen. Samt att dessa misslyckanden har lett till att befolkningen fått ökad sympati för islamistiska rebellgrupper som "utövar verklig makt".
Även om detta är en korrekt, om än alltför enkel, bedömning av situationen i Syrien så är det inte ett tillräckligt bra skäl för Zaidan som ledande reporter för ett stort globalt nyhetsnätverk (med enastående inflytande i den muslimska världen) att stödja en terrororganisations mål.
Men för Zaidan är situationen i Syrien inte bara skäl nog att stödja Nusrafronten, det är också skäl nog att straffa USA för att de inte redan har hoppat på gruppens tåg. Han jämför Nusrafronten med PLO (Palestine Liberation Organization) och skriver: Washington brukade beteckna PLO som terrorister, men gjorde sedan en kovändning. Att Zaidan använder ordet "beteckna" är talande: För honom är Nusrafronten ingen terrorgrupp, den har orättvist pekats ut som sådan av USA.
I stället föreslår han att USA ska upprepa sin historia och byta taktik gentemot Nusrafronten. Men det skulle innebära att USA stödjer en grupp som inte tror på religiös tolerans ens bland muslimer, en som ser kristna som andra klassens medborgare, använder terror (de till och med försökte använda kemiska vapen) i sin kamp mot Assad-regimen – precis som regimen har gjort.
Zaidan drar en annan parallell – den mellan Nusra och talibanerna i Afghanistan. Han noterar att talibanerna "en gång var huvudmålet för den amerikanska militären, men numera inte klassas som en 'terrororganisation' av vare sig FN, Storbritannien eller USA". Till sist påminner han sina läsare om att Washington inte längre klassar "Hizbollah eller Qassem Soleimani från de iranska Quds-styrkorna" som terrorister.
Zaidan hävdar att eftersom USA har ändrat sitt förhållningssätt till dessa nuvarande eller tidigare terrororganisationer, så borde de ta bort ännu en extremt farlig och militant islamistorganisation från sin lista.
Men Zaidans jämförelser borde väcka frågor kring vilka Obama-administrationen pekar ut som terrorister – eller till och med väljer som strategiska partner. Om dessa grupper inte är Amerikas fiender, vem är då det?
Zaidan går vidare med att kalla Obama-administrationen hycklare som stödjer "främmande" shia-miliser som "kämpar för Bagdad", men inte visar samma stöd för "syriska krigare som dem man hittar i Nusras led" som krigar mot Assad. Återigen borde Zaidans argument ge Vita huset anledning att fundera över vilka de samarbetar med i Iran. Iranstödda shia-miliser, även om de hängivet slåss mot IS, kan knappast betraktas som långvariga partner för ett stabilt Irak.
I sina avslutande tankar gör Zaidan ett halvhjärtat försök att nämna vikten av "tolerans" och att "bygga broar" i Syrien, men med tanke på hans stöd för en grupp vars mål är att konvertera alla till sin egen extremistiska version av sunniislam eller tvinga på dem diskriminerande skatter, så verkar uppriktig försoning inte vara viktigt för honom.
Men ännu mer skrämmande än Zaidans stöd för Nusrafronten och hans redaktionella ohederlighet, är att Al Jazeera publicerade artikeln. Zaidan har rätt att uttrycka sina åsikter, oavsett hur ångestframkallande de kan vara. Detta var trots allt en debattartikel och under artikeln står det att åsikterna inte representerar Al Jazeera. Men även om Al Jazeera inte skulle ha censurerat innehållet i Zaidans artikel, så var det oansvarigt och oetiskt att publicera en artikel som genom bedräglig redigering ger en grovt missvisande bild av Nusrafrontens ideologi.
Och vad gäller Zaidan, oavsett vilka sympatier han må ha för Nusrafronten så borde han sätta yrkesetiken och ansvaret mot läsarna främst. Men sådant väger tydligen lätt i jämförelse med hans lojalitet mot en terrororganisation.
Rachael Hanna är biträdande redaktionschef på Harvard Political Review.