För bara ett par decennier sedan var Sverige en stark försvarsmakt. Flygvapnet var ett av världens starkaste, flottan hade dussintals fartyg och ubåtar, och kustartilleriet vaktade kusterna från en mängd hemliga berganläggningar.
Nu, efter ett antal ödesdigra beslut baserade på tron att framtida krig i Europa var uteslutna, är det mesta av försvaret borta och Sverige har i princip inga möjligheter att skydda sig.
Enligt överbefälhavaren Sverker Göransson kan vi -- i bästa fall, om fem år -- försvara oss på en plats i en vecka.
Sverige är ett stort land, med sina 447 435 kvadratkilometer det femte största i Europa, och har en av Europas längsta kuststräckor (3 200 kilometer) vilket inte är lätt att försvara.
Fyra dagar innan Andra världskriget bröt ut förklarade dåvarande statsministern Per Albin Hansson att "Sveriges beredskap var god", men det var en lögn. Den ekonomiska beredskapen må ha varit god, men den militära var usel. Den svenska armén var föråldrad, och försvaret hade nästan halverats under 1920-talet. Sverige hade möjligen klarat några timmars motstånd mot Hitlertyskland.
Genom att förklara sig neutralt (och tillåta Tyskland att använda det svenska järnvägsnätet för att transportera vapen och personal till och från Norge), lyckades Sverige undgå Danmarks och Norges öden som ockuperade av Nazityskland. Under kriget började Sverige rusta upp rejält och 1943 hade man uppnått en aktningsvärd styrka.
Det fiffiga med det svenska försvaret var värnplikten och mobiliseringsförråden. Värnplikten betydde att alla unga män var skyldiga att göra militärtjänst -- en tradition som sträcker sig ända tillbaka till vikingatiden då den kallades ledungen, en folklig krigsstyrka till kungens förfogande.
Mobiliseringsförråden var en svensk innovation. I stället för en stående militärstyrka som i andra länder, satsade man på ett försvar som snabbt kunde mobiliseras -- med vapen och annan utrustning gömda i hemliga förråd på strategiska platser i skogarna. En del källor anger att förråden var så många som 6 000-8 000. Alla som gjort värnplikten kallades regelbundet in på repetitionsövningar och visste exakt vart de skulle bege sig i händelse av krig. Om en fiende plötsligt anföll Sverige skulle man inom loppet av några timmar få ut hundratusentals stridsberedda soldater, fullt utrustade med vapen.
Detta starka svenska försvar bestod fram till i mitten av 1980-talet. Då fanns över 100 000 soldater i stridande förband -- räknade man in lokalförsvarsförband och hemvärnsförband fanns ytterligare 350 000 man att tillgå. Flygvapnet hade över 300 flygplan, flottan hade ett 40-tal krigsfartyg och 12 ubåtar, och kustartilleriet bestod av 28 bataljoner.
16 april 2015 sände Sveriges Television dokumentären "Vad hände med försvaret?" -- en total genomgång av försvaret som försvann. Där säger försvarshistorikern Wilhelm Agrell:
"Sverige hade ett hemförlovat försvar, bemannat av värnpliktiga som kunde kallas in vid behov. Man kunde höja beredskapen och mobilisera i flera steg. Det kunde bli väldigt stort om man drog på för fullt, vilket vi aldrig har gjort."
Men det var dyrt att hålla igång denna väldiga apparat. Och när Kalla kriget tog slut i samband med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps kort därefter, började kvaliteten på det svenska försvaret sjunka. Varför bry sig? Den ryska björnen hade ju lagt sig till ro.
Då hände det ytterst märkliga att försvarsledningen själv beslöt sig för att ta "time out". De högsta militärerna i landet var övertygade om att invasionshotet för evigt var borta, och därmed kunde invasionsförsvaret läggas ner. De övertalade politikerna att en total omvandling av försvaret var det rätta, de ville ta en timeout och om tio år komma tillbaka -- modernare och vassare.
I dag har vi facit. Wilhelm Agrell konstaterar: "Halva omvandlingen gick ju väldigt bra -- nämligen nedmonteringen av det gamla ..."
En av de stora förespråkarna för omvandlingen var generallöjtnanten i armén Johan Kihl. 1996 blev han var strategichef i högkvarteret, och blev där helt förbluffad när han insåg hur mycket i det svenska försvaret som var omodernt. "Till exempel", säger Johan Kihl i dokumentären, "hade vi 850 000 flugsmällare i förråden. Vi hade massor med bilar från 1960-talet, lastbilar som bara gått ett par kilometer. Det var inte hållbart, vi måste avveckla det här."
Men vad skulle man ha i stället? Tankarna och idéerna flödade. Kanske skulle framtidens krig te sig helt annorlunda, kanske var det snabba lättrörliga styrkor man behövde? Som kunde använda sig av det internet alla talade om, tänk om allt gick att bara koppla ihop?
1994 talade Johan Kihl om hackersplutoner, sensorer som kunde övervaka hela Sverige, obemannade flygplan eller ballonger som kunde rapportera om allt som rörde sig.
Dåvarande överbefälhavaren Owe Wictorin var lika entusiastisk. I en tv-intervju sa han: "Kanske kan en framtida ÖB använda sig av telefonluren för att avvärja ett angrepp, i stället för kulor och krut. Kanske säga: Jag ser vad du gör. Avbryt, annars bekämpar vi dig."
I samma veva drabbades Sverige av den värsta finanskrisen någonsin. 1992 höjdes räntan till osannolika 500 procent och politikerna sökte med ljus och lykta efter kostnader att skära ner. När överbefälhavaren föreslog att man skulle lägga ner invasionsförsvaret och i stället inrätta en modern och flexibel försvarsmakt, kom det som en julklapp.
Hösten 1998 var ÖB färdig med sin plan för den historiska omvandlingen. Hans stora misstag var att han inte förstod att politikerna fått upp ögonen för att försvaret var ett kostnadsområde man kunde spara massor med pengar på. När statsbudgeten lades fram två dagar efter ÖBs förslag fattades 15 miljarder kronor till försvaret. Dåvarande ÖB Owe Wictorin säger i dokumentären: "Det krävdes trollerikonster och det kunde vi inte. Vår plan gick direkt i papperskorgen, den var inte möjlig att genomföra med dessa nedskärningar."
Och nu rullade det bara på. 2000 tog riksdagen ett nytt försvarsbeslut och bantade ner försvaret till hälften. Jämfört med 1985 återstod nu bara:
- 15 procent av arméns stridsförband
- en tiondel av lokalförsvarsförbanden
- hälften av hemvärnet
- drygt hälften av flygvapnet
- en fjärdedel av marinen.
Det svenska försvar som byggts upp under hundra år avvecklades på tio-elva år. Enligt försvarshistoriken Wilhelm Agrell startade ett ofattbart stort demonteringsarbete. Man lade ner hela det enorma invasionsförsvaret som fanns i mobiliseringsförråden, och allt forslades iväg till centrala lager. Man tappade snart greppet och ingen visste längre var grejerna fanns. Dessutom blev det dyrare än man tänkt sig, inget gick som planerat och nu drog det ihop sig till nästa stora försvarsbeslut.
2004 skars ytterligare tio förband bort och 5 000 försvarsanställda sades upp.
Wilhelm Agrell: "Det var 2004 man skulle ha det nya försvaret färdigt, men allt är i detta läge en enda soppa. Det nya försvaret är inte på fötter och pengarna räcker inte. Vad gör man då? Jo, politikerna tar återigen fram rödpennan, och börjar stryka."
Kvar blev:
- 6 procent av de stridande förbanden
- inget lokalförsvar
- ett än en gång halverat hemvärn
- 100 i stället för 200 flyg
- en halverad marin med endast sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar.
Det svenska försvaret riktades i stället in på internationella insatser. Man beslöt sig för att skicka en styrka till Afghanistan, ett uppdrag som kom att pågå i tretton år. Men ett problem var att värnpliktiga inte kunde beordras att tjänstgöra utomlands -- till detta krävdes yrkessoldater. Sagt och gjort, 2009 avskaffades värnplikten och ett yrkesförsvar inrättades.
Men 2008 hände det otänkbara: Ryssland gick in i Georgien och ett fem dagar långt krig utspelade sig i Sveriges närhet. Den ryska björnen hade vaknat till liv.
Wilhelm Agrell:
"Nu kom det en sten i skon. Konsensus var ju att i Europa skulle ingen stat angripa en annan stat. Men nu gjorde någon det och det var inte vilken stat som helst, det var Ryssland. Det som inte skulle kunna hända, hade hänt. Plötsligt fattar de svenska politikerna att vi måste ha något slags förmåga att skydda vårt eget territorium, om vi mot alla odds skulle bli hotade igen."
Försvarsmakten som i princip hållit tyst fram till nu vaknade också till liv. Efter att ryska stridsflyg 2011 åter börjat visa upp sig i närheten av svenskt luftrum (vilket var mycket vanligt under Kalla kriget men hade upphört under 1990-talet) och nya rapporter om att främmande ubåtar siktats längs kusterna, gick ÖB Sverker Göransson 2013 ut med det uttalande som skrämde upp hela svenska folket -- och gjorde politikerna rasande. ÖB svarade på frågan om hur bra det svenska försvaret var numera. Han sa: "Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om en vecka på egen hand."
Fick han säga så eller var det en hemlig uppgift? ÖB anklagades för att ha gjort sig skyldig till brott mot rikets säkerhet, men höll fast vid sitt uttalande. I en rysk nyhetsparodi på teve skämtades om att Sverige bara kunde hålla stånd en vecka med en parodi på ABBA-låten Mamma Mia där de drev med Sverige och dess kvinnliga försvarsminister: "Mamma Mia, ryssen är på väg, till fots -- åh, vad det är läskigt! Försvarsministern är klädd i klänning ..."
Det märkliga är att trots att ytterst lite återstår av Sveriges försvar så kostar det fortfarande enorma summor, försvarsbudgeten har bara minskat med 20 procent. Framförallt beror det på att yrkessoldater kostar mycket mer än värnpliktiga, men det finns även andra förklaringar.
Alyson J.K. Bailes, som varit hög brittisk diplomat i flera nordiska länder och även varit chef för fredsforskningsinstitutet Sipri i Stockholm säger i dokumentären "Vad hände med försvaret?":
"Sverige har skurit ner på sina styrkor de senaste åren och har nu nästan den minsta armén i Norden -- trots att landet är dubbelt så stort som de andra. Jag tror att när folk ser det blir de ganska förvånade, och jag tror att utomstående försvarsexperter som tittar närmare på det skulle dra slutsatsen att Sverige inte har resurser att försvara sig.
...
Sverige har en stor försvarsindustri och har varit stolt över att ha så högt mekaniserade styrkor. Men om man tittar på hur mycket pengar som lagts på utrustning och forskning per soldat så visar den sig vara högst i Europa. Man lägger ner fyra gånger så mycket som Tyskland per soldat. Och då måste man fråga sig -- har något av detta handlat om att skydda industrin, snarare än att få ett balanserat och effektivt försvar?"
Yrvakna inför de nya hoten i Sveriges närområde krävde i våras de flesta politiska partier mer pengar åt försvaret. Men i grund och botten handlade det om småpengar. I april tog riksdagen ett nytt försvarsbeslut där anslaget höjdes med 10,2 miljarder kronor för 2016-2020, och man tillsatte en säkerhetspolitisk utredning om för- och nackdelar med Sveriges internationella samarbeten såsom FN, OSSE, EU och Nato. Och summan är långt under den ÖB hade krävt bara för att kunna åstadkomma det riksdagen beställde för fem år sedan. Riksdagen har krävt många saker, men har aldrig gett överbefälhavaren tillräckligt med pengar för att genomföra dem.
Bara Sverigedemokraterna krävde en återgång till den nivå Sveriges försvar hade 1999, något som skulle ha kostat 40 miljarder kronor 2016-2020.
Sverigedemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Jansson säger till Gatestone att det var naturligt att minska det svenska försvaret efter Kalla krigets slut, men att de ansvariga politikerna gick för långt:
"Om man 1999 hade slutat minska försvarsanslaget och antalet förband så hade vi i dag haft en mer rimlig situation. I dag är målet att bygga en mycket liten krigsorganisation, och trots att den är så liten är den ändå underfinansierad. Det saknas 50 miljarder kronor.
Så även om försvarsanslaget höjs rejält så kommer det att ta tid för Sverige att återta en rimlig försvarsförmåga. Det är lätt att inse att försvarsanslaget måste fördubblas för att uppnå den verklighet politikerna så vackert talar om: Att kunna försvara Sverige.
Akut måste vi beställa nya ubåtar så att det totala antalet inte sjunker under åtta. Det är också viktigt att vi beställer ett nytt modernt långräckviddigt luftvärn så vi kan försvara Stockholm, Gotland och alla våra baser. Beställningen av nya SAAB 39 Gripen E bör ökas till 100 plan. De gamla Gripenplanen bör sparas så att vi kan öka antalet stridsflygdivisioner."
Så hur har Sveriges politiker tänkt sig att försvara landet om ryssarna får för sig att exempelvis ta Gotland?
Ön i Östersjön är strategiskt viktig med sin närhet till de baltiska länderna, som alla är med i Nato. Att gå med i Nato har aldrig tilltalat svenska politiker, men 2009 kom den svenska riksdagen plötsligt med en "solidaritetsförklaring" gentemot EU. Den lyder:
"Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland, eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därmed kunna både ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt."
Estland president Toomas Hendrik Ilves är föga imponerad av denna deklaration:
"Problemet är att solidarietsförklaringen inte innehåller något konkret. Ni skulle kunna skicka 10 000 flaskor olivolja och uppfylla kraven för solidaritet."
Han sätter i stället sin tillit till Nato, som regelbundet bevakar landets luftrum. President Barack Obama har ju sagt att "försvaret av Riga, Vilnius och Tallin är lika viktigt som försvaret av Paris, Berlin och London".
Nato är väl medvetet om att svenskt territorium är viktigt. En Nato-övning hösten 2014 utspelade sig i teorin i ett av Ryssland ockuperat södra Sverige. Detta scenario förvånar inte Karlis Neretnieks, före detta rektor för Försvarshögskolan:
"Det blir en kapplöpning om svenskt territorium om en allvarlig kris skulle utspela sig i vårt närområde. För rysk del vore det en enorm fördel att 'låna' Gotland. Det kostar inget, det går enkelt och fort och de kan säga: 'Ni får tillbaka ön. Vi vill er inget illa, ni får tillbaka Gotland om 2-3 månader, bara vi fått de baltiska staterna att agera som vi vill.' Varför skulle ryssen avstå från det?"
Men nog har väl Sverige åtminstone sett till att behålla ett rejält försvar av Gotland? Nej. Gotlands totala försvar består numera av 14 stridsvagnar som står inställda i ett förråd. Stridsvagnarna är bland de bästa i världen och försvaret har köpt in 120 stycken, men eftersom man bara har tre stridsvagnskompanier (inget av dem på Gotland) räcker personalen bara till att bemanna 42 -- en tredjedel.
I dag beklagar arkitekterna bakom det försvunna försvaret det de gjorde. Johan Kihl säger att försvaret inte har resurser för att försvara landet på ett vettigt sätt. I dokumentären ser förre överbefälhavaren Owe Wictorin helt knäckt ut. Han säger att färdriktningen var rätt, men ambitionen, kvantiteten och omställningshastigheten var fel: "Och dessutom släppte man tanken om att försvaret av Sverige är den främsta och viktigaste uppgiften. Det tycker jag fortfarande."
Försvarshistorikern Wilhelm Agrell konstaterar att det finns ett antal givna försvarsbehov: "Man måste alltid kunna skydda rikets huvudstad, skydda vital infrastruktur, skydda strömförsörjning och telekommunikation, viktiga flygplatser, införsel av förnödenheter och militära förstärkningar. ... [Sverige] har i dag inte den förmågan."
Gatestone Institute står bakom de artiklar som skrivits av Ingrid Carlqvist till dags dato, men har inte längre någon koppling till henne.