En av de tydligaste effekterna av den muslimska massinvandringen är att antisemitismen ökat kraftigt i Sverige. Svenska judar blir trakasserade och hotade, framförallt i muslimtäta Malmö där allt kulminerade i januari 2009 när en fredlig Israeldemonstration attackerades av propalestinska motdemonstranter som kastade ägg och flaskor på Israelvännerna. Dåvarande kommunalrådet Ilmar Reepalu tog inte tydlig ställning mot våldet, och anklagades för att hellre hålla sig väl med stadens stora muslimska befolkning än skydda de få judarna. Bland annat sa han att "det var självklart att konflikten i Gaza spillt över på Malmö".
Två gånger har läget i Malmö varit så allvarligt att USAs president Barack Obama skickat speciella sändebud till staden: 2012 kom Hanna Rosenthal och 2015 kom Ira Forman. "Vi håller ett öga på Malmö", sa Forman till medierna.
Länge var trakasserierna mot stadens judar ett mysterium för allmänheten: Gick verkligen nynazister omkring på gatorna i Sveriges tredje största stad? Så trodde många ända tills Skånska Dagbladet publicerade en stor artikelserie där judiska församlingen äntligen nämnde elefanten i rummet vid dess rätta namn: Den växande muslimska befolkningen i staden.
Fredrik Sieradzki från Judiska församlingen i Malmö berättade att när han själv växte upp kunde judar fortfarande bära kippa utan att bli antastade: "Det är det ingen som vågar i dag", sa han.
Malmös rabbin Shneur Kesselman, en av få ortodoxa judar i Sverige som bär hatt och typisk judisk klädedräkt, har på några år gjort över 50 polisanmälningar om olika slags trakasserier. 31 maj 2016 dömdes äntligen en person som skrikit "judejävel" åt rabbinen – en 18-årig muslim vid namn Amir Ali Mohammed. Medierna valde dock att inte nämna Muhammeds namn eller religion.
I juni 2016 kom rapporten "Different antisemitisms: On three distinct forms of antisemitism in contemporary Europe – with a special focus on Sweden" ("Olika antisemitism: Om tre distinkta former av antisemitism i dagens Europa – med särskilt fokus på Sverige"). Författarna, de svenska forskarna Lars Dencik och Karl Marosi, bygger rapporten på två undersökningar som utförts av Anti-Defamation League, ADL, och EUs Fundamental Rights Agency, FRA.
I rapporten framgår att den svenska antisemitism som leder till framförallt verbala attacker mot judar kommer från muslimer. ADL-studien, som omfattade åtta europeiska länder (Belgien, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Lettland, Sverige och Storbritannien), visade att Sverige överlag har den minst antisemitiska befolkningen. Bara fyra procent av svenskarna kunde klassas som antisemiter, medan 41 procent av ungrarna var det. Faktum är att Sverige placerade sig som nummer 100 av 102 undersökta länder, bara i Laos och Filippinerna var siffran lägre.
I FRA-studien tillfrågades judar i de olika länderna vilken grupp av människor som attackerat eller hotat dem: högerextremister, vänsterextremister, kristna extremister eller muslimska extremister? Av 81 tillfrågade judar uppgav 51 att de attackerats av muslimer, 25 av vänsterextremister, fem av högerextremister och noll av kristna extremister.
Det kan alltså knappast råda någon tvekan om att etniska svenskar inte har några problem med judar, utan att den galopperande antisemitismen i Sverige uppenbarligen beror på muslimer från Mellanöstern, som numera utgör cirka 10 procent av befolkningen.
Den brittiske nyhetskommentatorn Douglas Murray sa nyligen i en intervju att muslimer i Europa har stora problem med antisemitism. Han hänvisade bland annat till en artikel i New Statesman, där muslimen Mehdi Hasan skrev:
"Det smärtar mig att behöva erkänna detta, men antisemitismen är inte bara tolererad i vissa delar av den muslimska befolkningen – den går på rutin och är vardagsmat. Alla muslimer som läser den här artikeln – om de är ärliga mot sig själva – vet omedelbart vad jag menar. Detta är vår smutsiga lilla hemlighet. Man skulle kunna kalla det den banala muslimska antisemitismen."
Murray poängterar att antisemitism är ett utbrett fenomen bland muslimer, även bland dem som bott i Europa under flera decennier. På frågan om vad man kan göra åt det, svarade Murray:
"Vi kanske inte kan göra något åt det. Jag tror inte Frankrike klarar det, jag ser ingen framtid för judar där. ... Kanske några länder, när den muslimska antisemitismen växer, kommer att säga att det inte är judarna som ska lämna landet utan de som orsakar att judar lämnar landet. I några länder kommer det kanske att hända, medan andra inte kommer att göra något alls."
...
"Det finns ingen särskild lust att göra något åt det. ... Det ska också sägas att det så kallade interreligiösa arbete som många judar sätter sådant hopp till, uppnår i princip ingenting. ... Några gamlingar med skägg träffas och kommer överens om en eller annan diet de har gemensam, men det löser inte problemet med att antisemitismen framförallt kommer från muslimerna nuförtiden; att den lärs ut i många moskéer och muslimska skolor och att varje gång Israel gör något, vad som helst, kommer ett stort antal unga, arga muslimska män att samlas i London och andra brittiska städer för att protestera. Visst kan en rabbin och en mulla dricka te tillsammans och komma överens om viss kosthållning, men det löser inte frågan om varför hatet lärs ut. Och detta vill inte rabbinerna och andra judiska ledare i vårt land erkänna. Kanske för att det är för hemskt att konfrontera?"
Frågan som uppkommer är om den svenska eliten har drabbats av en variant av Stockholmssyndromet? Uppmuntrar vi våra motståndare att islamisera Sverige, vilket på sikt kan leda till avskaffandet av religionsfriheten och tvinga judar och kristna att leva som dhimmier [underkuvade medborgare] i förnedring?
Många i den svenska eliten verkar anse att det är svenskarnas plikt att ta emot alla som säger sig vara flyktingar – oavsett vilken inställning dessa människor har till demokrati, yttrandefrihet och icke-muslimers rätt att bo i detta land.
Att en majoritet av svenskarna skulle vara positiva till massinvandring är en myt som odlats de senaste åren i takt med att invandringskritiker har brännmärkts som rasister. 1993 var stämningen annorlunda, vilket framgick av den opinionsmätning Expressen lät göra och som visade att 63 procent av svenska folket ville att invandrarna skulle förmås att åka hem. Undersökningen presenterades med rubriken "KÖR UT DEM" och väckte stort rabalder. Chefredaktören Erik Månsson skrev:
"Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte. Svenska folket har en bestämd åsikt om invandringen och flyktingpolitiken. Makthavarna har en helt motsatt åsikt. Det går inte ihop. Det är en opinionsbomb på väg att brisera. Därför berättar vi, med start i dag. Precis som det är. Svart på vitt. Innan det smäller."
Men i stället för att lyssna på folket, avskedade tidningens ägare sin chefredaktör och journalisterna och politikerna började uppfostra svenskarna att inte längre säga sitt hjärtas mening om invandringen.
Till svenskarnas försvar ska sägas att många svenskar absolut inte vill göra om misstaget från 1930-talet, då Sverige bara tog emot cirka 3 000 tyska judar på flykt undan nazisterna. När Andra världskriget väl brutit ut ändrade Sverige inriktning och räddade till exempel nästan alla danska judar. I en enorm räddningsoperation arrangerad av danska Motståndsrörelsen tog sig 7 000 judar i fiskebåtar över Öresund till den svenska kusten. Här togs de emot med varm hand och undkom deportation till nazisternas koncentrationsläger.
Judar i Sverige är en liten grupp, cirka 20 000 judar bor här medan antalet muslimer, enligt vissa beräkningar, närmar sig en miljon och ökar snabbt. Den andra gnagande frågan är denna: Är det inte så att vi genom att släppa in hundratusentals muslimer – som är mer judehatiska än den gemene tysken var under Nazitiden – faktiskt banar väg för en ny Förintelse?
I höstas väckte det stor uppmärksamhet när Ingrid Lomfors, chef för myndigheten Forum för levande historia som skapades just för att informera om Förintelsen, höll ett föredrag på PR-jippot "Sverige tillsammans" som regeringen arrangerade till stöd för obegränsad flyktinginvandring. (Två månader senare bytte regeringen fot och införde gränskontroller.) Hela etablissemanget närvarade, till och med kungen och drottningen.
Lomfors slog då fast att:
- Invandring [till Sverige] är inget nytt
- Vi är alla en konsekvens av invandring
- Det finns ingen inhemsk svensk kultur
Trots att många politiker och historiker under senare år försökt skriva om Sveriges historia, känner de flesta svenskar till att landet ända fram till sent 1960-tal var ett av världens mest etniskt homogena.
Vanliga svenskar är dessutom mycket stolta över svensk kultur och därför insåg många direkt att Lomfors for med osanning. Svenskarna rasade på sociala medier, och moderate riksdagsledamoten Hanif Bali (som själv har iranskt påbrå) menade att det var ett "barockt påstående" att det inte finns någon svensk kultur. Bali sa till Nyheter Idag att det är motsägelsefullt att säga att vi ska integrera folk som kommer hit, samtidigt som man hävdar att det inte finns något svenskt att integrera dem in i:
Lomfors tvingades "pudla" och ta tillbaka påståendet om att det inte finns någon svensk kultur:
"Självklart finns det en svensk kultur. Jag skriver just nu på det språk som är svenska och en del av denna kultur. En kultur som jag värdesätter och uppskattar högt, den är en del av mig och jag av den."
Sorgligt nog är Lomfors ursprungliga uttalande inte unikt. Många i Sverige verkar ha svårt att erkänna de enorma skillnader som finns mellan svensk och muslimsk kultur, och förnekar helt och hållet att muslimsk antisemitism existerar, eller att den skulle vara särskilt vanligt förekommande i muslimdominerande städer som Malmö.
I februari 2016 avslöjade exempelvis den danskjudiske skådespelaren Kim Bodnia i en intervju för israelisk teve att den verkliga anledningen till att han hoppade av den internationella tevesuccén Bron var den skenande antisemitismen i Malmö, där stora delar av serien spelas in.
Daniel Jonas, kanslichef för Judiska församlingen i Göteborg, fick samma fråga som Gatestone ställt till svenska politiker och präster om huruvida islam är förenligt med demokrati. Han svarade:
"Absolut! Men det beror förstås på vilken tid man avser. En av judendomens absolut största blomstringsperioder var under det muslimska styret i Spanien, den moriska tiden. Medan resten av Europa var instängt i ett medeltida mörker så fanns det i Spanien ett styresskick som helt och hållet accepterade alla – det berodde inte på vem man var utan helt och hållet på hur duglig man var."
Många i Sverige verkar också tro att den bästa tiden för judar i världshistorien var al-Andalus, det vill säga den muslimska ockupationen av Spanien 750-1492.
Detta uttalande får Andrew G. Bostom, medicinare och författare av The Legacy of Jihad, att gå i taket:
"Det Daniel Jonas säger är idiotiskt struntprat. Det muslimska Spanien var en rigid sharia-stat. Punkt slut. Den förödande muslimska jihad-erövringen av Spanien under 700-talet medförde ett strikt system av islamisk lag – sharia – för de icke-muslimska kristna och judar som överlevde massmorden och plundringen. Brutal förslavning – jordbruk, byggande, militären, harem och eunucker (kastrering där över 90 procent dog) – pågick i stor skala. De infödda och besegrade kristna och judar som inte förslavades, utsattes för förnedrande diskriminering enligt sharia, och riskerade alltid kollektiv bestraffning och återkommande jihad-kampanjer om de inte accepterade de diskriminerande sharia-reglerna.
"Judar led både av det kroniska judehat som är inbyggt i den islamiska teologin, och utbrott av massmord under särskilt 1000- och 1100-talen. Den judehatiska pogrom som genomfördes 1066 i Granada 'inspirerades' av populära muslimska predikanter som plockade teman från Koranen – judar är apor och grisar (Koranen 2:61, 3:112 och 7:166) som förtjänar ständigt förakt och förnedring (Koranen 2:61, 3:112), och dhimmie-statusen (Koranen 9:29) resulterade i slakten av cirka 4 000 judar, mer än det totala antalet judar som dödades under Korsfararnas härjningar i Rhenlandet 30 år senare, och utplånade fullständigt alla judar i Granada."
Bostoms omfångsrika verk Legacy of Jihad är en historisk genomgång av islamiskt jihad mot världen under 1 400 år. Den visar tydligt hur icke-muslimer har förföljts och förtryckts av muslimska styren.
I boken beskriver Bostom de klädregler som gällde för judar och kristna på marknadsplatserna i det muslimska Spanien på 800-talet. Icke-muslimer skulle bära ett synligt märke på sin klädedräkt – en apa för judarna och en gris för de kristna. Det påminner onekligen om nazisternas krav på judar att bära Davidsstjärnan fullt synlig på sina kläder, vilket gör Daniel Jonas hyllande av muslimska Spanien svårt att acceptera.
Men att bära ett märke på kläderna var inte det värsta för icke-muslimerna under denna period. Bostom berättar också om vad den lärde muslimske juristen Ahmed ibn Said ibn Hazm, skrev om hur de "otrognas" frihet ständigt var i fara. Den dhimmie (underlägsen icke-muslim) som inte betalade den särskilda skatten jizya, kunde bli såld som slav eller avrättas. Om en eller flera dhimmier i en by vägrade eller inte kunde betala jizyaskatten hade den muslimska myndigheten rätt att upphäva byns autonomi. Från en dag till en annan kunde kristna eller judar i en stad förlora sin status som skyddade "Bokens folk", bara för att en av dem gjort något fel. Ett annat brott som ansågs allvarligt var att "skapa allmän upprördhet gällande den islamiska tron", till exempel att lämna föremål som kors, vin eller grisar framme så att muslimer kunde se dem.
Den som valde att konvertera till islam fick genast total amnesti, även om han tidigare hade dömts till döden. Bostom skriver:
"Ett juridiskt uttalande från en mufti i Andalusien på 800-talet är väldigt lärorikt: En kristen dhimmie hade kidnappat och våldfört sig på en muslimsk kvinna; när han greps och dömdes till döden konverterade han genast till islam. Då benådades han genast, men tvingades gifta sig med kvinnan och ge henne en hemgift i enlighet med hennes status. Muftin som konsulterades i frågan, kanske av en bror till kvinnan, kom fram till att domen var helt laglig, men specificerade att om mannen inte blivit muslim på riktigt utan i hemlighet fortsatte vara kristen skulle han piskas, lemlästas och korsfästas."
Thomas Wolff på tidskriften Judisk krönika talade om rädslan och hur den får många judar att tystna: "Vi lever bakom låsta grindar med beväpnade vakter. Det gör att vi ligger lågt", sa Wolff. "Men man kan inte dra islam över en kam. Människor flyr inte för skojs skull utan för att de befinner sig i fara."
Kent Ekeroth, jude och riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, har länge varit medveten om svenska judars ovilja att kritisera islamiseringen – trots att den kan bli deras egen undergång.
"Det är väldigt svårt att förstå", sa Ekeroth till Gatestone. "Dels beror det på att judar ser sig som en minoritet och tror därmed att de måste hålla på alla andra minoriteter, en naiv liberalism som inte gagnar dem. Det här med att de avskyr Sverigedemokraterna är en sanning med modifikation. Många säger så offentligt, men mellan skål och vägg erkänner de att de röstar på oss."
Att han blir kallad sjuklig muslimhatare, person med adhd som lika gärna kunde ha blivit kriminell, bemöter Ekeroth med ett skratt.
"Det är första gången jag hör just det! Allvarligt talat, jag är säker på att de kommer att vakna upp en dag de också, men som vanligt när det redan är för sent. Till slut kommer de att fatta vad de har ställt till med, men då är det för sent. Här har vi en massa nationella rörelser i Europa som har förstått vad islam gör med våra samhällen och samtidigt är Israelvänner ... Detta är egentligen samma mekanismer som finns bland de svenskar som vill ha massinvandring. Jag vet inte varför de gör det och kan inte förklara det. Det finns ingen logik i det och inget som tyder på att det skulle vara bra för någon."
Många svenska judar som förstått faran med islamisering har redan emigrerat till Israel – eller planerar att göra det.
Den sista frågan är: Vart ska de icke-judiska svenskarna ta vägen den dag Sverige blivit helt islamiserat? Vi har inget annat hemland att fly till.
Gatestone Institute står bakom de artiklar som skrivits av Ingrid Carlqvist till dags dato, men har inte längre någon koppling till henne.