1930 genomfördes den sista folkräkning i Sverige där medborgarna ombads uppge sin religion – 15 personer sa då att de var muslimer. Sedan Sverige 1975 påbörjade sin förvandling från ett homogent svenskt land till ett mångkulturellt och mångreligiöst dito, har antalet muslimer exploderat. Nu bor här uppskattningsvis en miljon muslimer av olika slag – sunni, shia, ahmadiyya från jordens alla hörn – och det byggs och planeras moskéer i hela landet.
Men ingen i ansvarig ställning tycks ha ställt sig den ödesfråga som Sveriges framtid hänger på: Är islam förenligt med demokrati?
Det svenska etablissemanget har inte förstått att islam är mer än en privat religion, och avfärdar därför alla frågor om islam med att vi har religionsfrihet i det här landet.
Två fakta talar för att det inte går att förena islam med demokrati. Det första är att det inte finns ett enda land i världen där islam dominerar som kan betraktas som en demokrati med yttrandefrihet och rättssäkerhet. En del hänvisar till Malaysia och Indonesien – två länder som exempelvis tillämpar piskning och andra straff för kvinnor som visar hår eller hud och för alla som skulle få för sig att kritisera eller skoja med islam. Andra pekar på Turkiet som ett exempel på en "islamisk demokrati" – en land som rutinmässigt fängslar journalister, politiska dissidenter och människor som påstås ha "kränkt" president Erdogan, "islam" eller "nationen".
Det andra sakförhållandet är att muslimer i Europa röstar kollektivt. I Frankrike röstade 93 procent av muslimerna på nuvarande presidenten François Hollande 2012. I Sverige uppgav Socialdemokraterna själva att 75 procent av muslimerna röstade på dem i valet 2006 och studier visar att det rödgröna blocket får 80-90 procent av de muslimska rösterna.
Det är ingen hemlighet att man kan använda demokratin för att avskaffa demokratin – ändå är denna ödesfråga helt tabubelagd i Sverige. Islam betraktas av politiker, myndigheter och journalister som en religion bland alla andra och de verkar inte känna till att islam också är ett politiskt system, ett rättssystem (sharia) och en särskild kultur med regler för allt i en människas liv: Alltifrån hur man ska klä sig och vilka man får ta som vänner, till vilken fot man först ska stiga in på toaletten med. Att inte alla muslimer följer alla regler, förändrar inte det faktum att islam gör anspråk på att styra allt i människornas liv – själva definitionen av en totalitär ideologi.
Medan etablissemanget blundar för problemen med det hastigt växande antalet muslimer i Sverige, börjar vanliga svenskar bli allt mer upprörda. Men statsminister Stefan Löfven verkar inte alls förstå varför. Han sa nyligen till den brittiska tidningen Financial Times:
"Det ärt surrealistiskt att trots att alla siffror går i rätt riktning så har allmänheten en bild av att landet nu går i fel riktning. Det är inte bara en fråga om huruvida de är rädda för flyktingkrisen; det är som om allt går i fel riktning."
Denna kommentar säger mycket om hur bortkopplad statsminister Löfven är från den verklighet vanliga svenskar upplever. Mainstream-medierna undanhåller det mesta av det våld som pågår på och omkring flyktingförläggningarna runt om i landet, och det är inte särskilt troligt att Stefan Löfven läser de alternativa medier han och andra unisont kallar "hatsajter". Han har uppenbarligen ingen aning om den ilska och förtvivlan som svenska folket känner nu när det på allvar har gått upp för dem att det svenska Sverige snart är helt förlorat, och i många områden har ersatts med ett Mellanösternliknande tillstånd där olika invandrargrupper (främst muslimer) bekrigar såväl varandra som svenskarna.
De som lider allra mest av "Det nya Sverige" är de äldre. Den kostsamma invandringen har lett till att en kvarts miljon pensionärer lever under EUs fattigdomsgräns, samtidigt som regeringen nyligen sköt till ytterligare 30 miljarder kronor i budgeten till migration. De 70 miljarder kronor Sverige lägger på asylmottagning för 2016 är mer än vad hela polisen och rättsväsendet kostar, mer än vad försvaret kostar och dubbelt så mycket som barnbidraget.
Sveriges 9,5 miljoner invånare tvingas alltså lägga 70 miljarder kronor på att låta andra länders medborgare komma hit. Som en jämförelse kan man konstatera att USA med sina 320 miljoner invånare lade motsvarande 13 miljarder kronor på flyktingar 2015. Så här kommenterade ledarskribenten PM Nilsson regeringens vårbudget i Dagens Industri:
"För att inse vidden av utgiftsökningen kan det vara värt att jämföra bakåt. När alliansen tog över 2006 låg kostnaden på 8 miljarder kronor. 2014 hade den ökat till 24 miljarder. Den sommaren pratade dåvarande finansminister Anders Borg om att ökningen var den dittills mest dramatiska förskjutningen i statsbudgeten han hade varit med om. Året efter, 2015, steg kostnaden till 35 miljarder och för 2016 budgeteras 70 miljarder."
Under många år lyckades politikerna lura i svenska folket att även om invandring kostade mycket i början, så skulle invandrarna snart bli en vinst för landet. Nu visar allt fler undersökningar att asylinvandrarna sällan eller aldrig kommer i arbete, exempelvis avslöjade Sydsvenskan i februari att 64 procent av Malmös invandrare är arbetslösa fortfarande efter tio år i landet. Och i sin budget skrev regeringen öppet att om fyra år kommer 980 000 personer att leva på antingen sjukpenning, förtidspension, a-kassa, etableringsersättning eller socialbidrag.
Svenskarna som utan att knota betalat världens högsta skatter, rasar nu på sociala medier om att deras pengar går till andra länders medborgare. Allt fler utvandrar från Sverige, framförallt till de andra nordiska länderna men också till Spanien, Portugal och Storbritannien där skatten på pension är betydligt lägre.
Men ännu värre än kostnaderna är den otrygghet och rädsla som blivit vardag för de många svenskar som lever nära flyktingförläggningar. På ett plan tycks regeringen ha förstått faran, för i ett nyligen fattat beslut om att förlänga gränskontrollerna skrev inrikesminister Anders Ygeman:
"Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bedömer att migrationsströmmarna alltjämt medför utmaningar att värna målen för samhällets säkerhet, bland annat avseende förmågan att upprätthålla vissa samhällsviktiga funktioner. Flera av utmaningarna bedöms av MSB kvarstå över tid. Polismyndigheten bedömer att situationen fortfarande är sådan att det föreligger ett allvarligt hot mot allmän ordning och inre säkerhet. Migrationsverket förordar alltjämt att gränskontroll ska genomföras vid den inre gränsen."
Trots dessa ödesmättade ord, verkar politikerna inte förstå att många vanliga svenskar redan upplever "allvarliga hot mot allmän ordning och inre säkerhet". I en rasande takt öppnar man nya flyktingförläggningar, mot de närboendes vilja. I Stockholmsförorten Spånga-Tensta hölls 15 april ett öppet möte där boende skulle få ställa frågor till sina politiker om de modulhus för 600 migranter man planerar att bygga alldeles intill en skola. Mötet filmades och visar att stämningen i publiken var upprorisk och många skrek att de tänkte "kämpa till sista blodsdroppen" för att bygget inte ska genomföras.
Här är några röster:
- "Vi har sett hur många problem som uppstått vid andra flyktingförläggningar med knivskärningar, våldtäkter och trakasserier. Hur ska ni kunna garantera oss medborgare trygghet? Detta kommer skapa en känsla av vi mot dem, det kommer att skapa hat! Varför så stora boenden, varför inte små med tio personer i varje? Varför har ni inte frågat oss som bor i området om vi vill ha det här? Hur ska ni skapa trygghet för oss?"
- "Vi har redan problem vid de asylboenden som finns här. Det är ansvarslöst av er att skapa en situation där vi äventyrar vår egen och våra barns hälsa med människor som inte mår bra och inte finns i rätt miljö. Varför ska detta boende ligga nära en skola? Hur ser er analys ut?"
- "Får svenskar bo i dessa modulhus? Våra ungdomar har ingenstans att bo. Ni politiker ska lösa boendefrågan för dem som redan bor här, inte för all världens befolkning."
När ordföranden för mötet, miljöpartisten Awad Hersi med bakgrund i Somalia, tackade för frågorna utan att besvara dem uppstod nästan lynchstämning i lokalen. Folk skrek: "Svara! Svara på våra frågor! Vi kräver svar!"
Allt tyder på att de hittills så fogliga svenskarna har fått nog av den ansvarslösa invandringspolitik som bedrivits under många år, under såväl socialistiska som borgerliga regeringar.
Folk är rasande över våldtäktsvågen som gjort Sverige till världens näst värsta våldtäktsland, efter Lesotho, och nyligen tvingade polisen i Östersund varna kvinnor och flickor för att gå ut ensamma på kvälls- och nattetid. Folk är rädda för att antalet mord och dråp har skjutit i höjden. Bara under årets första tre månader har det i Sverige begåtts 40 mord och 57 mordförsök, enligt förra SVT-journalisten Elisabeth Höglund som börjat föra egen statistik.
Myndigheterna har länge hävdat att det dödliga våldet minskar, men väljer då att jämföra med rekordåret 1989 då invandringen redan var i full gång. Om man i stället hade jämfört med 1950- och 1960-talen, då Sverige var ett etniskt homogent land, hade man sett att det dödliga våldet nästan har fördubblats sedan dess.
Nyligen tvingades dock Brottsförebyggande rådet, BRÅ, erkänna att man för 2015 registrerat 112 mord/dråp – en ökning med 25 fall från året innan. Det har nu också framkommit att det dödliga våld som minskat är svenska "fyllemord", medan gangstermord utförda av invandrare ökat mycket kraftigt. Den förbättrade traumasjukvården minskar också antalet mord/dråp.
En nyligen genomförd opinionsundersökning visar att 53 procent av svenskarna nu anser att invandringen är den viktigaste frågan. Förändringen från året innan är dramatisk – då sa bara 27 procent att invandringen var viktigast. Och en annan undersökning visar att 70 procent anser att invandringen till Sverige är för stor. Det är fjärde året i rad som kritiken mot invandringens storlek ökar.
Och allt fler oroar sig för Sveriges framtid som demokrati nu när antalet muslimer ökar, såväl genom fortsatt invandring och anhöriginvandring som genom att de muslimska kvinnorna föder fler barn än svenskorna.
Eftersom det inte längre förs statistik över vilken religion svenskarna bekänner sig till, vet ingen exakt hur många muslimer som bor här. Förra året kom en undersökning som visade att svenskarna tror att 17 procent av Sveriges befolkning består av muslimer, trots att siffran enligt undersökningsföretaget Ipsos Mori bara är 5 procent. Hur de kom fram till den siffran redogör Ipsos Mori inte för, och den är med största sannolikhet alldeles för låg. Antagligen har de räknat hur många som är medlemmar i muslimska församlingar och organisationer, men eftersom islam också är en kultur så påverkas landet lika mycket av de muslimer som inte är aktiva utövare av sin tro, men lever i enlighet med islamisk kultur.
2012 räknade Dispatch International ut hur många muslimer som då var folkbokförda i Sverige – baserat på det svenska förnamnsregistret. Siffran blev då 574 000, plus minus 20 000. Där ingick dock inte de som befann sig illegalt i landet eller mitt i asylprocessen, eftersom dessa inte var folkbokförda. Den verkliga siffran kan alltså ha varit mycket högre.
Sedan dess har nästan 300 000 personer sökt asyl. Alla får inte asyl, men ytterst få lämnar Sverige, i samtal med Gatestone uppgav Migrationsverket att bara 9 700 avvisades förra året. De allra flesta asylsökande är muslimer, vilket gör att andelen muslimer i landet snabbt närmar sig en miljon, det vill säga 10 procent av befolkningen.
I sin bok Slavery, Terrorism and Islam: The Historical Roots and Contemporary Threat från 2005 skriver Dr Peter Hammond om vad som i världshistorien alltid har hänt när antalet muslimer i ett land växer. Hammond skriver:
- Så länge muslimernas antal är omkring 1 procent betraktas de allmänt som en fredsälskande minoritet som inte besvärar någon.
- Vid 2-3 procent börjar en del av dem värva från andra minoriteter och missnöjda grupper, särskilt från fängelser och gatugäng.
- Vid 5 procent utövar muslimer ett orimligt inflytande i förhållande till sin andel av befolkningen. Många kräver halalslaktat kött, och sätter press på livsmedelskedjor att sälja det. De börjar också arbeta för att regeringen ska låta dem styra sig själva under sharialagar. Islams mål, skriver Peter Hammond, är inte att konvertera hela världen utan att etablera sharialagar över hela världen.
- När muslimer når 10 procent av befolkningen ökar historiskt sett deras laglöshet. De beklagar sig över sin situation och drar igång upplopp och bilbränder samt hotar människor som de anser kränker islam.
- Vid 20 procent utbryter våldsamma upplopp, jihadistiska milisgrupper formas, folk mördas och kyrkor och synagogor bränns ned.
- När muslimerna utgör 40 procent av befolkningen ser man utbredda massakrer, ständiga terrorattacker och miliskrigföring.
- Vid 60 procent är risken stor för ohämmad förföljelse av icke-muslimer, sporadisk etnisk rensning (folkmord), användande av sharia-lagar och jizya – den skatt man tvingar vantrogna att betala.
- När det finns 80 procent muslimer i landet har de tagit över statsapparaten och utför etniska rensningar och folkmord i statens namn.
- När 100 procent i landet är muslimer ska freden i Islams hus komma – därav påståendet om att islam är "fredens religion".
Peter Hammond skriver också att i många länder, såsom Frankrike, Belgien, Storbritannien och Sverige, bor den muslimska befolkningen i muslimska enklaver – och föredrar uppenbarligen att inte assimileras in i det västerländska samhället. Denna separatism stärker gruppen internt och de kan därför utöva starkare makt än deras andel av befolkningen indikerar.
Hammonds beskrivning av 10-procentsgränsen passar perfekt in på Sverige. Bilbränder är vardagsmat i de så kallade utanförskapsområdena, och upplopp har förekommit i flera städer (exempelvis i Malmö 2008, i Göteborg 2009, i Stockholm 2013, i Norrköping och Växjö 2015). Ibland börjar det med att en boende muslim i området grips eller skjuts i samband med ett polisingripande, varpå områdets muslimska ledare genast säger sig förstå varför folk gör som de gör. Under Husbykravallerna 2013 skrev Rami Al-Khamisi från ungdomsorganisationen Megafonen: "Vi förstår att folk reagerar på det sättet."
Konstnären Lars Vilks som ritade Muhammed som en rondellhund, har utsatts för flera mordförsök och tvingas nu leva under konstant polisbevakning.
Ändå är ingen i Sverige villlig att tala om hur allt det här hänger ihop. Under flera månader har Gatestone ringt runt till politiker, tjänstemän, organisationer och andra minoritetsgrupper för att höra hur de ser på islams ökade närvaro i Sverige. Anser de att islam är förenligt med demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet och i så fall varför ellr varför inte?
Frågorna har väckt såväl ilska som rädsla. Vissa blev arga över att frågan ens ställdes, men försäkrade oss om att islam inte utgör några som helst problem för Sverige. Andra verkade rädda och ville absolut inte svara. För att över huvud taget få ärliga svar har vi inte presenterat oss som journalister utan som vanliga, oroliga svenskar. Otaliga lurar har kastats på, och generellt visar svaren att de styrande i Sverige är totalt okunniga om vad islam är, vad islamisering av ett land får för konsekvenser och vilken fara Sverige faktiskt svävar i. Landet verkar totalt oförberett på vad som väntar.
Gatestone Institute står bakom de artiklar som skrivits av Ingrid Carlqvist till dags dato, men har inte längre någon koppling till henne.