Staden Birmingham i West Midlands i hjärtat av England, platsen där den industriella revolutionen började, den andra huvudstaden i Storbritannien och den åttonde största staden i Europa är idag Storbritanniens farligaste stad. Fem av dess valkretsar har en stor och växande muslimsk befolkning och här förekommer mest radikalisering och terrorism i landet.
I februari publicerade den franska journalisten Rachida Samouri en artikel i den parisiska dagstidningen Le Figaro, i vilken hon återberättar sina upplevelser av ett besök där. I "Birmingham à l'heure islamiste" (Birmingham i islams tider) beskriver hon sin känsla av oro över den växande förskjutningen mellan normativa brittiska värderingar och de värderingar som påträffas bland flera islamistiska enklaver. Hon nämner kvarteret Small Heath, där nästan 95 % av befolkningen är muslimer, där små flickor bär slöjor; där de flesta av männen har skägg, och där kvinnor bär huvudduker och niqab för att täcka sina kroppar och ansikten. Marknadsstånd håller stängt under bönetimmarna, butiker skyltar med islamistiska klädesplagg och samtliga bokhandlare är religiösa. Kvinnor hon intervjuade fördömde Frankrike som en diktatur som baseras på sekularism (laïcité), vilken enligt dem ansågs som "en förevändning för att attackera muslimer". De sade också att de gillade Storbritannien för att man där tillåts bära heltäckande slöja.
En annan ung kvinna, Yasmina, förklarade att trots att hon kan gå ut på nattklubb om kvällarna måste hon under dagen bära slöja och abaya (plagg som täcker kroppen fullständigt). Sedan talade hon om extremisterna:
"I England är de fria att tala. De talar enbart om förbud, de tvingar på en strikta islamistiska synsätt, samtidigt som de inte lyssnar på någon, framför allt inte på de som inte håller med dem."
Om samtalsämnet statliga skolor säger Samouri att "en islamisering av utbildning är otänkbar i vår ]franska] sekulära republik". Senare intervjuar hon Ali, en 18-åring av franskt ursprung, vars pappa blivit radikaliserad. Ali talar om sin erfarenhet av islamistisk utbildning:
"Det finns gott om privata muslimska skolor och madrassa i denna stad. De låtsas predika för tolerans, fred och kärlek, men det stämmer inte. Bakom murarna tvångsmatar de oss med repetitiva verser från Koranen om hat och intolerans."
Samouri citerar Ali om den stränga disciplinen som appliceras på honom, brutaliteten, straffet för att han vägrat lära sig Koranen utantill trots att han inte förstår ett ord av den, och för att ha erkänt att han har en flickvän.
På andra platser noterar Samouri hur unga muslimska predikanter enligt vilka "sharialag förblir den enda säkerheten för själen och den enda lagstiftningen vi måste referera till". Hon intervjuar medlemmar av "shariadomstolen" innan hon talar med Gina Khan, en före detta muslim som tillhör antishariaorganisationen One Law for All. Enligt Samouri anser Khan – en sekulär feminist – att rättegångarna är "en förevändning för att kunna fortsätta förtrycka kvinnor och ett medel för de religiösa fundamentalisterna för att kunna utöka deras inflytande inom samhället".
En annan tonåring av franskt ursprung förklarar hur hans pappa föredrar Birmingham istället för Frankrike eftersom man där kan "bära slöja utan problem och hitta skolor där pojkar och flickor inte blandas". "Birmingham", säger Mobin, "är lite som ett muslimskt land. Vi håller oss för oss själva och blandar oss inte med andra. Det är inte lätt".
Samouri själv tycker att denna kontrast mellan det sekulära Frankrike och det muslimska England är störande. Hon sammanfattar:
"En stat inom en stat, eller i själva verket en lavinartad islamisering av en del av samhället – [är] något som Frankrike har lyckats hålla på avstånd för stunden, även om dess sekulära modell börjar sättas på prov."
En annan fransk kommentator skriver, i referens till Samouris artikel, att "Birmingham är värre än Molenbeek" – stadsdelen i Bryssel som The Guardian har beskrivit som "på väg att bli känd som Europas jihadistcentral."
Jämförelsen med Molenbeek kan vara något överdriven. Men det som är förbryllande är att franska skribenter fokuserar på en brittisk stad när situationen i Frankrike i själva verket – trots landets sekularisering – på vissa sätt är mycket värre än i Storbritannien. Skribenter har nyligen kommenterat Frankrikes växande kärlek till islam och dess ökande svaghet i motståndet mot islamistisk kriminalitet. Denna svaghet har ramats in av en politiskt korrekt önskan om att understryka den multikulturalistiska politiken på bekostnad av att man ska kunna ta muslimska extremistiska och fundamentalistiska organisationer för vad de är och med nolltolerans för deras anti-västerländska retorik och handlingar. Resultatet? Jihadistiska attacker i Frankrike har varit bland de värsta i historien. Man har räknat ut att landet har runt 751 no-go zoner ("zones urbaines sensibles") som andra offentliga tjänstemän inte vågar besöka i rädsla för att provocera fram ytterligare våld.
Många myndigheter i landet och en stor del av media förnekar att sådana enklaver existerar, men som den norska experten Fjordman nyligen förklarade:
Om man säger att det finns vissa områden som inte ens polisen vågar besöka, där landets normala, sekulära lagar knappt gäller, då är det otvivelaktigt så att sådana områden nu existerar i flera västeuropeiska länder. Frankrike är ett av de länder som drabbats hårdast: här finns en stor befolkning arabiska och afrikanska invandrare, inklusive miljontals muslimer.
Sådana zoner finns inte i Storbritannien; absolut inte på den nivån. Det finns muslimska enklaver i flera städer där en icke-muslim kanske inte är välkommen; platser som liknar Pakistan eller Bangladesh mer än England. Men ingen av dessa platser är en no-go-zon i den franska, tyska eller svenska bemärkelsen – platser där polisen, ambulanser och brandkårer attackeras om de närmar sig, och där det enda sättet att komma in (för att släcka en brand, till exempel) är under beväpnad eskort.
Samouri inleder sin artikel med en paragraf i fetstil som lyder:
"I arbetarklasskvarteren i Englands andra största stad blir islamisternas sekteristiska livsstil alltmer påträngande och hotar att förinta ett samhälle som har fallit offer för sin multikulturella utopi".
Har hon sett något som de brittiska kommentatorerna missat?
Jämförelsen med Molenbeek kanske inte är helt överdriven ändå. I en rapport på 1000 sidor, "Islamist Terrorism: Analysis of Offences and Attacks in the UK (1998-2015)", skriven av den respekterade analytikern Hannah Stuart för Storbritanniens Henry Jackson Society, nämns Birmingham mer än en gång som Storbritanniens ledande källa till terrorism. [1]
En slutsats som står ut i mängden är att terrordomar tydligen har fördubblats under de senaste fem åren. Ännu värre är att antalet gärningsmän som tidigare varit okända för myndigheterna har ökat kraftigt. Kvinnors engagemang i terrorism, trots att det fortfarande är svagare än mäns, "har tredubblats under samma period". Oroväckande nog har "brott som innefattar halshuggning eller knivskärningar (planerade eller ej) ökat elva gånger under tidsperioden, från 4 % till 44 %". (s xi)
Endast 10 % av attackerna begås av ensamma gärningsmän; nästan 80 % hade kopplingar till eller var inspirerade av extremistiska nätverk – med 25 % kopplade enbart till al-Muhajiroun. Som rapporterna påpekar har denna organisation (som gått under olika namn) en gång försvarats av vissa Whitehall-tjänstemän – en klar indikation på regeringens naivitet.
 Omar Bakri Muhammed, medgrundare till den brittiska islamistiska organisationen al-Muhajiroun, erkände i en tv-intervju år 2013 att han och medgrundaren Anjem Choudary skickat västerländska jihadister för att strida i många olika länder. (Bildkälla: videoskärmdump från MEMRI) |
En ännu viktigare slutsats är dock att det finns en tydlig koppling mellan starkt segregerade muslimska områden och terrorism. Som Times-rapporten om Henry Jackson Society-recensionen påpekar "förnekades denna koppling tidigare av många". Å ena sidan:
Nästan hälften av alla brittiska muslimer bor i områden där muslimer utgör mindre än en femtedel av befolkningen. Men ett oproportionellt lågt antal islamistiska terrorister – 39 % – kommer från sådana områden. Staden Leicester, som har en hög men välintegrerad muslimsk befolkning har endast varit grogrunden för två terrorister under de senaste 19 åren.
Men å andra sidan:
Endast 14 % av Storbritanniens muslimer bor i områden som består av mer än 60 % muslimer. Trots detta kommer enligt rapporten 24 % av alla islamistiska terrorister från dessa områden. Birmingham, som både har en stor och mycket segregerad muslimsk befolkning kanske är det största exemplet på fenomenet.
Rapporten fortsätter:
Bara fem av Storbritanniens 9500 valdistrikt – varav alla ligger i Birmingham – redovisar 26 dömda terroriser, en tiondel av landets sammanlagda siffra. Dessa distrikt – Springfield, Sparkbrook, Hodge Hill, Washwood Heath och Bordesley Green – innehåller stora områden där den största majoriteten av befolkningen är muslimsk.
Birmingham i sin helhet, med 234 000 muslimer som är spridda över 40 valdistrikt hade 39 dömda terrorister. Det är många fler än vad man skulle kunna anta med tanke på den muslimska befolkningen, och fler än i västra Yorkshire, Manchester med omnejd och Lancashire tillsammans, trots att deras sammanlagda muslimska befolkning är runt 650 000, nästan tre gånger så stor som Birminghams. Det finns starkt segregerade områden i norra England, men dessa är mycket mindre än i Birmingham.
Det högsta antalet dömda terrorister, 117, kommer från London, men dessa är mycket mer utspridda i staden än i Birmingham, och stadens siffror är ungefär proportionerliga med huvudstadens en miljon muslimer.
Hannah Stuart, studiens författare, har observerat att hennes arbete har gett upphov till "svåra frågor om hur extremism rotar sig i berövade områden, många av vilka har en stark segregering. Många fler åtgärder måste vidtas för att utmana extremism och för att främja pluralitet och inkludering.
Många observatörer säger att Birmingham har misslyckats med detta:
"Det är verkligen en konstig situation", sade Matt Bennett, oppositionens talesman för utbildning inom distriktet. "Här har vi ett stängt samhälle som är avskuret från resten av staden på många sätt. Distriktets ledning vill inte engagera sig direkt med asiatiska personer – det man vill är att föra ett samtal med en person som tror att de kan erbjuda sitt stöd."
Uppenbarligen är bristen på integration, föga förvånande, roten av ett växande problem. Detta är det centrala temat för Dame Louise Caseys viktiga rapport från förra december till den brittiska regeringen. Rapporten, The Casey Review: A review into opportunity and integration, som utförts enligt instruktion av David Cameron som då var premiärminister, identifierar vissa muslimska samfund (framför allt de som bildats bland pakistanska och bangladeshiska invandrare och deras barn) som de som mest står emot integration inom det brittiska samhället. Sådana samfund gör inte mycket för att uppmuntra sina barn att ta del av icke-muslimsk utbildning, evenemang eller aktiviteter, och många av deras kvinnor talar varken engelska eller har någon roll inom det bredare samhället, och statistiken visar att de föredrar islamistisk sharialag framför brittisk lag.
Casey refererar särskilt till den ökända "trojanska hästen-komplotten" som upptäcktes år 2014, i vilken radikala muslimer konspirerade om att introducera fundamentalistiska salafistiska doktriner och sedvanor i en mängd brittiska skolor – inte bara privata muslimska skolor utan statliga sådana (s. 114 ff.): "ett antal skolor i Birmingham hade tagits över för att säkerställa att de drevs med strikta islamistiska principer..."
Det är viktigt att notera att dessa inte var skolor med muslimsk tro. [Före detta brittisk chef för Counter Terrorism Command] Peter Clarke sade i sin rapport från juli 2014:
"Jag lade särskilt märke till det faktum att de skolor där detta sägs ha inträffat är statliga, icke-religiösa skolor..."
Han underströk en mängd opassande handlingssätt på skolorna, såsom oegentligheter i anställningsrutiner, mobbning, skrämsel, förändringar i schema, opassande försök till konvertering i icke-religiösa skolor, icke-jämställd behandling och segregering, vilket inkluderar följande specifika exempel:
- En lärares diskussion på social media som titulerats "Park View Brotherhood", i vilken homofobiska, extremistiska och sekteristiska åsikter visats upp på bland annat Park View Academy.
- Lärare som använt anti-västerländska sammansättningar av meddelanden med budskapet att vita personer aldrig sätter muslimska barns intressen i första rummet.
- Introduktionen av fredagsböner i icke-religiösa statliga skolor och påtryckningar på personal och elever om att närvara. På en skola installerades ett högtalarsystem där man kallade elever till bön, med en personalmedlem som skrek på elever som var på lekplatsen istället för att närvara vid bönestunden, och även fick några flickor att skämmas när uppmärksamheten riktades mot dem eftersom flickor som har mens inte får närvara vid bönestunden.
- Högt uppsatt personal som kallade elever och personal som inte närvarit vid bönerna för 'k****r'. (Kuffar, pluralformen av kafir, en förödmjukande term för "icketroende". Denna förolämpning återskapar den salafistiska tekniken för att fördöma måttliga eller reformerade muslimer som icke-muslimer som får mördas för att de är apostater.)
Casey citerar sedan Clarkes slutsats:
"Det har funnits samordnade, avsiktliga och oavbrutna handlingar som begåtts av ett antal associerade individer för att introducera en intolerant och aggressiv islamistisk livssyn i några skolor i Birmingham. Detta har uppnåtts i ett antal skolor genom att man har vunnit inflytande i de styrande organen, tillsatt förstående skolledare eller högt uppsatta personalmedlemmar, pekat ut likasinnade personer för huvudtjänster och försökt avlägsna skolledare som de känt inte har varit tillmötesgående nog."
Situationen, menar Casey, förblir instabil trots att den har förbättrats sedan 2014. Hon citerar Michael Wilshaw, Hennes Majestäts chefsinspektör, i ett brev till utbildningssekreteraren, som så sent som 8e juli 2016 angav att situationen är "fortsatt bräcklig", med:
- en minoritet i samhället som fortfarande har för avsikt att destabilisera dessa skolor;
- en brist på samordnat stöd för skolorna för att utveckla goda åtgärder;
- en kultur av rädsla i vilken lärare har gått under jorden;
- öppen skrämsel för vissa element inom det lokala samhället;
- organiserat motstånd mot personlig, social-, och hälsoutbildning och främjandet av jämställdhet.
På andra ställen noterar Casey två andra problem bara i Birmingham, som belyser stadens muslimska befolkning. Birmingham har det största antalet kvinnor som inte behärskar engelska (s 96) och det största antalet moskéer (161) i Storbritannien (s 125).
I många år har den brittiska regeringen svansat runt den muslimska befolkningen. Uppenbarligen trodde regeringen att muslimerna i sinom tid skulle integrera, anpassa sig och bli helt brittiska, precis som tidigare invandrare. Fler än en undersökning har dock visat att de yngre generationerna är ännu mer fundamentalistiska än deras föräldrar och mor- och farföräldrar som kommit direkt från muslimska länder. De yngre generationerna föddes i Storbritannien, men i en tid då det extremistiska islam har vuxit internationellt, särskilt i länder där brittiska muslimska familjer har nära anknytningar. Inte nog med det – ett överflöd av fundamentalistiska predikanter fortsätter att passera genom de brittiska muslimska enklaverna. Dessa predikanter föreläser fritt i allt från moskéer och islamistiska centrum till ungdomsorganisationer och universitetscampus.
Slutligen kan det vara värt att notera att Khalid Masood, en man som konverterat till Islam, mördat fyra personer och skadat många fler under attacken utanför parlamentsbyggnaden i mars bodde i Birmingham innan han gav sig ut på sin jihad i Storbritanniens huvudstad.
Det är dags att fundera på hur den brittiska toleransen av de intoleranta och dess omfamning av önsketänkande, fredsälskande multikulturalism har spätt på denna regression. Birmingham är förmodligen rätt plats att börja på.
Dr. Denis MacEoin är Distinguished Senior Fellow på Gatestone Institute. Han har nyligen slutfört en bok om orosmoment med anknytning till islam i Storbritannien.