I februari 2017, efter Donald Trumps uttalanden om händelser i Sverige, så reste journalisten Tim Pool till Sverige för att rapportera om det fanns någon substans bakom Trumps uttalanden. Vad Tim Pool kom fram till är nu tillgängligt för alla att titta på, på hans YouTube-kanal, men det som är väldigt intressant är hur svenska public-service medier beskrev honom.
På Sveriges Radios hemsida så skrev en av Sveriges Radios anställda, Ann Törnkvist, en debattartikel där Pool och hans journalistik beskrevs som "ett hot mot demokratin".
Varför är Pool "ett hot mot demokratin" i Sverige? Han rapporterade negativt om Rinkeby, där mer än 90 procent av befolkningen har utländsk bakgrund. När Pool besökte Rinkeby så fick han eskorteras ut av polisen. Journalister blir ofta hotade i Rinkeby. Innan denna händelse så hade Pool i en intervju med Sverige Radio beskrivit invandrartäta Rosengård som "trevligt, vackert och säkert". Efter Pools negativa men trovärdiga inslag om Rinkeby så började han beskrivas som en oseriös journalist av många inom svenska medier och blev till sist stämplad som "ett hot mot demokratin".
Man skulle kunna tro att detta var en engångshändelse i ett land vars journalister var på defensiven. Men faktum är att svenska journalister är djupt politiserade.
I de flesta demokratiska länder så är media kritisk till makthavarna, eller åtminstone borde vara. I Sverige så kritiserar medierna de som kritiserar makthavarna.
I mars 2017 så avslöjade Sveriges Television namnet på en person som drev Facebook-sidan "Rädda vården". Personen visades sig vara en undersköterska och skrev anonymt eftersom han hade varit kritisk gentemot sjukhuset där han själv arbetade. Svenska sjukhus har regionfullmäktigen och landstingsfullmäktigen som sina huvudmän, och när någon kritiserar sjukvården i Sverige så riktas den kritiken ofta mot politiker. Sveriges Television förklarade på sin hemsida varför de avslöjade namnen på enskilda medborgare som var aktiva på Facebook:
"Dessa dolda opinionskrafter överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen. Vilka är de? Vad vill de, och varför? I takt med att med att deras genomslag ökar, växer också behovet av att granska dem."
Det är märkligt att Sveriges Television tror att en undersköterska som vill berätta hur politiker negligerar sjukhusen, "trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen". Detta var inte den enda gången som mainstream medier i Sverige hängde ut enskilda medborgare som kritiserade makthavare. I december 2013 så meddelade en av Sveriges största tidningar, Expressen, att de hade intentionen att avslöja namnen på individer som hade kommenterat i olika bloggar:
"Expressen har samarbetat med Researchgruppen. Gruppen har hittat ett sätt, enligt deras egen beskrivning utan någon form av olaga intrång, att knyta de användarnamn som de anonyma kommentatorerna på hatsajterna använder sig av till de mejladresser som kommentarerna skickats från. Därefter har mejladresserna samkörts med register och myndigheter för att identifiera personerna bakom."
Begreppet "hatsajter" är vad mainstream medier använder för att beskriva några bloggar som är kritiska till islam och migration.
Det är en sak att vara kritisk till bloggare som man anser har rasistiska åsikter. Men att hänga ut människor som har skrivit i kommentarsfälten i olika bloggar, i en av Sveriges största tidningar, är märkligt och skrämmande.
Researchgruppen har tydliga kopplingar till Antifascistisk Aktion(AFA), en grupp som enligt Sveriges regering består av våldsbejakande vänsterextremister. För att ha hängt ut enskilda individer som skrivit i kommentarsfälten så fick Researchgruppen motta Guldspaden, som är ett prestigefyllt journalistiskt pris i Sverige.
Jim Olsson är en person som hängdes ut i Expressen av den enkla anledningen att han skrev någonting i en bloggs kommentarsfält. Den 67-årige docenten i fysikalisk kemi fick ett hembesök från Expressen som dök upp utanför dörren med en kamera och mikrofon. En enskild medborgare med inga kopplingar till något politiskt parti eller organisation hängdes ut av svenska medier för att han hade skrivit följande kommentar:
"Det svenska asylsystemet premierar bedragare med PUT. Självklart svämmar det bedragare till Sverige."
Ännu en enskild individ, Patrik Gillsvik, utan några politiska kopplingar, blev uthängd och sparkad från sitt jobb för att han i en bloggs kommentarsfält skrev:
"Jag ber att få sålla mig till majoritetssamhällets strukturella fördomsfullhet och konstaterar att zigenare är påhittiga, snabbtänkta entreprenörer som kan berika vår kultur - ja och sedan stjäl de förstås som korpar!"
Även om uttalandet förtjänar att bli kritiserad för att vara rasistiskt så är det unika att mainstream medier i en västerländsk demokrati hänger ut enskilda individer för att de har skrivit något i en bloggs kommentarsfält. Kritiken riktas inte mot makthavarna, utan mot enskilda medborgare som enligt journalisterna har "fel" idéer.
Dessutom så fungerar varenda en av dessa individer, som får sitt liv förstörd för att de skrev något olämpligt i ett kommentarsfält, som en varning så andra inte vågar göra misstaget att skriva någonting som är politisk inkorrekt på någon blogg.
Det är chockerande att medier har detta beteende i en demokrati, men det är på detta sätt som svenska medier, och i vissa fall, även andra västerländska medier agerar idag.
Förutom att medierna straffar enskilda individer som enligt dem kommunicerar "fel" idéer så hyllar och stödjer medierna människor som har "rätt" idéer. Den 1 maj 2017 så blev Sveriges statsminister Stefan Löfven avbruten av några hijab-bärande aktivister som protesterade mot EU-domstolens dom om att arbetsgivare kan förbjuda personal från att bära hijab. Med tanke på att Sveriges statsminister inte direkt kan påverka EU-domstolen, och att man inte borde avbryta landets statsminister när han talar, så kunde man tro att dessa "hijab-aktivister" skulle bli kritiserade i medierna.
TV4, ett av de första medierna som rapporterade om händelsen vägrade berätta att de som avbröt statsministern bar islamisk slöja. Rubriken på TV4:s inslag var "Demonstranter avbröt Löfvens tal". I brödtexten kunde man läsa: "Kvinnliga demonstranter skrek ut sin ilska mot statsministern och undrade var den feministiska regeringen har hållit hus."
Av denna text så framgår det inte att aktivisterna demonstrerade mot EU-domstolens dom; att alla aktivister bar hijab; eller att de skrek "stå upp för muslimska kvinnors rättigheter". Men information om att aktivisterna bar hijab och att de protesterade mot EU-domstolens dom fanns på deras Facebook-sida och på Youtube. Ändå så vägrade TV4 och alla andra medier att rapportera om att de som avbröt statsministern var muslimer som avbröt statsministern just för att de ville tvinga islamiska värderingar på svenska arbetsplatser.
Dagen efter protesten så hade dessa aktivister möjligheten, i Sveriges Radio, att förklara varför de protesterade, men de fick inte en enda kritisk fråga. Dagen därefter så jämförde Expressen-krönikören, Maria Rydhagen, en av dessa hijab-aktivister med en av den svenska socialdemokratins grundare, Axel Danielsson. Rydhagen skrev följande om Jasmin Nur Ismail:
"Då, i måndags, uppfattades tjejernas protest som någon form av incident bara. Men tänk om det var startskottet för något stort? Det kanske skrevs historia, där och då? Tänk om Jasmin Nur är 2017 års Axel Danielsson. Hjälte och rebell. I så fall: Var det inte lite synd att mota bort henne med polishjälp?"
Eftersom media vägrade att skriva någonting negativt om protesten mot statsministern så började undertecknad att undersöka saken. Det tog en halvtimme att ta reda på några viktiga saker som aldrig nämndes i svensk mainstream media. Jasmin Nur Ismail hade skrivit om händelsen på sin Facebook-sida kort efter protesten. Vem som låg bakom protesten var inte någon hemlighet.
Demonstrationen hade organiserats av Hayat kvinnorörelse och ett nätverk som kallas "Rätten till våra kroppar". Hayat kvinnorörelse grundades av Aftab Soltani, som i mars 2017 var en av talarna i ett mycket kritiserad årligt islamiskt arrangemang i Sverige, Muslimska Familjedagarna. Arrangemanget har anklagats både från vänster och höger för att ha bjudit in hatpredikanter, antisemiter och radikala muslimer, som talare. Ännu en av talarna på detta islamiska arrangemang i mars 2017 var Jasmin Nur Ismail, svenska mediers hjältinna. Muslimska Familjedagarna var organiserad av islamistiska Ibn Rushd studieförbund, Islamiska Förbundet i Sverige och Sveriges Unga Muslimer.
Jasmin Nur Ismail som hyllades som en hjältinna i Expressen är en offentlig person. Sydsvenskan beskrev henne i oktober 2016 som en aktivist, antirasist och skribent. Enligt Sydsvenskan så är Jasmin Nur Ismails förebild Malcolm X. Under Mänskliga Rättighetsdagarna 2016 så deltog Jasmin Nur Ismail i en paneldebatt som representant för Malmös Unga Muslimer, en underavdelning till den islamistiska organisationen, Sveriges Unga Muslimer.
Svenska tidningar skrev inte ett ord om att personen och organisationerna bakom protesten mot Sveriges statsminister hade kopplingar till islamistiska organisationer. När svenska medier rapporterade om händelsen så blev allmänheten tillsagda att dessa hijab-aktivister var helt okända muslimska flickor som endast ville bära sin slöja.
Mainstream svenska medier rapporterar helt enkelt inte dessa saker. När den största moskén i Skandinavien invigdes i Sveriges tredje största stad, Malmö, så var den nyheten först rapporterad i Qatar News Agency och The Peninsula den 3 maj 2017. Anledningen till att Qatars medier skrev om detta var att Qatar delvis finansierade moskén. Den 5 maj så blev en artikel om denna händelse publicerad i Breitbart. Den 6 maj, en dag efter att Breitbart rapporterat dessa nyheter och tre dagar efter att qatariska medier rapporterat nyheten, så skrev den svenska terroristforskaren, Magnus Ranstorp, en tweet om denna moské, men han lade ut en länk till qatariska medier. Vid denna stund så hade svenska medier fortfarande inte rapporterat om den största moskén i Skandinavien.
Den 8 maj så skrev den svenska bloggen Jihad i Malmö om denna moské och den qatariska finansieringen. Den 9 maj så skrev bloggen Pettersson gör skillnad om denna moské. På samma gång så skrev den norske författaren och aktivisten, Hege Storhaug, som är kritisk till islam, om moskén och noterade att svenska medier fortfarande inte hade skrivit om detta:
"Jeg hadde egentlig i det minste forventet at svenske medier omtalte åpningen av Skandinavias største moské i hyggelige ordlag. Men nei, ikke ett ord i svensk MSM, så langt jeg har registrert. Man må til arabiske engelskspråklige nettaviser for å få noe (begrenset) informasjon, som Qatar News Agency."
När jag väl skrev ett tweet om detta den 10 maj så hade mainstream medier i Sverige fortfarande inte rapporterat om detta. Den 15 maj så skrev jag en artikel om moskén för nyhetssidan Situation Malmö, som drivs av SD Malmö. Genom en timmes research lyckades jag, genom vad moskén själv hade publicerat på sin Facebook-sida, upptäcka att ledande socialdemokrater i Malmö, Frida Trollmyr, kommunalråd med ansvar för kultur, fritid och folkhälsa, hade varit närvarande vid moskéns invigning. Representanter för den qatariska regeringen hade också närvarat, men mainstream svenska medier hade fortfarande inte rapporterat om detta.
Den 17 maj, två veckor efter att qatariska medier hade skrivit om invigningen av Skandinaviens största moské i Malmö, 12 dagar efter att Breitbart hade skrivit om denna händelse, och två dagar efter min artikel, så skrev Sydsvenskan en artikel om moskéns invigning. Men man kunde inte läsa artikeln om man inte var prenumerant.
Man kan se detta misstag som en olycklig händelse, men det är ändå märkligt när amerikanska Breitbart lyckas förmedla mer information om Malmö än södra Sveriges största tidning, som har sina lokaler i Malmö. Varför skulle inte svenska medier kunna skriva om moskén? Det var uppenbart ingen hemlighet. Det fanns ingen förklaring från svenska medier eller någon annan. Samtidigt så tvekade inte samma medier att hänga ut namn på enskilda medborgare som skrev olämpliga åsikter på olika kommentarsfält.
Det finns journalister i Sverige som ändrar sina åsikter så fort regeringen ändrar sina åsikter. Göran Greider, journalist och chefredaktör, och aktiv i den offentliga debatten i mer än 30 år, skrev följande i augusti 2015 om migrationspolitiken:
"De europeiska regeringar som säger nej till ökat flyktingmottagande är inte bara skamligt osolidariska. De är också korkade när de tackar nej till en föryngring av sina befolkningar."
I november 2015, bara tre månader senare, när den svenska regeringen var tvungen att ändra sin migrationspolitik på grund av migrationskrisen, så skrev Göran Greider:
"Men även vänstern, inklusive många socialdemokrater och miljöpartister, har ibland kännetecknats av en ovilja att diskutera de stora utmaningar som ett flyktingmottagande av de dimensioner vi sett den senaste tiden innebär för ett samhälle. Ingen vill ju vara nationalist. Ingen vill riskera att anklagas för att gå SD:s eller rasismens ärenden. Men därigenom har den breda flyktingpositiva vänstern ofta låst sig ute från en realistisk diskussion."
Det är inte något fel med att ompröva sina åsikter. Men det har blivit vanligt att svenska journalister ofta har åsikter som gynnar vissa politiska partier - ofta Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Frågan handlar inte ens om värderingar. Människor som jobbar åt mainstream medier är beredda att ompröva sina värderingar, så länge det hjälper vissa partier att behålla makten. Detta är långt ifrån vad som vanligen är mediernas huvuduppgift i en demokrati.
Hur kommer det sig att inte någon av tidningarna gör uppror mot denna ordning? Det skulle vara en bra affärsidé; en sådan medieplattform skulle vinna ekonomiska fördelar. Sveriges politiska etablissemang är trots allt inte populär. Vi kan se på ett exempel när någon faktiskt försökte göra detta. I februari 2017 så köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro, som vanligen delas ut i tunnelbanan och bussar. I maj så intervjuades han av tidningen Nyheter Idag, som enligt det svenska etablissemanget anses vara "högerpopulistisk". I sin intervju så gav Qviberg en svag lekfull antydning att Metro kunde på något sätt samarbeta med Nyheter Idag.
Konsekvenserna av detta lekfulla uttalande blev att Miljöpartiet i Stockholm läns landsting hotade med att landstinget skulle se till att distributionen av Metro i tunnelbanan skulle stoppas. En kolumnist slutade skriva för tidningen. Andra började undra om Metro höll på att bli en rasistisk plattform. Innan månaden maj var slut så hade Qviberg avslutat sitt innehav i tidningen Metro genom att sälja sina aktier i investmentbolaget Custos. Att politiker skulle straffa en tidningsägare som hade fel åsikter överraskade inte någon i Sverige; det var inte ens värt att nämnas. I Sverige så måste även tidningsägare anpassa sig till den politiska ordningen.
I juni 2017 så skulle Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, tala i Järva, en invandrartät stadsdel i Stockholm. Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti i riksdagen; de stödjer bland annat en restriktiv invandringspolitik. Medan Åkesson pratade så ägde det rum protester mot honom och bland de som protesterade fanns olika plakat. En bild av Sveriges Radios skåpbil visar en anti-SD plakat i bilen. På det kunde man läsa "Jimmie = rasist". Förklaringen från Sveriges Radio var:
"Någon satte en skylt på Ekots bil i Järva på söndagskvällen. Den togs ned och lades i bilen för att sedan kastas på väg därifrån."
Man kan diskutera varför Sveriges Radio ägnar sin tid åt att kasta skyltar som vänsterdemonstranter använder. Är det vad en journalist ska ägna sig åt när de rapporterar om en händelse? I slutändan spelar det emellertid ingen roll. Folkets förtroende för mainstream medierna i Sverige håller på att urholkas.
En ny studie från Institutet för Mediestudier visar att 54% håller helt eller delvis med i påståendet att svenska medier inte säger hela sanningen om samhällsproblem förknippade till invandringen. I stället för att medierna accepterar att de är partiska och börjar förändra sina arbetsmetoder så fortsätter medierna att attackera medborgare som är kritiska.
I juni 2017 så skrev Aftonbladets Anders Lindberg en ledare vid namn "Hitler litade inte heller på medier", där han jämförde kritiker av svenska medier med nazister. Efter att ha jobbat för Socialdemokraterna i tio år, så lämnade Anders Lindberg sitt jobb som kommunikationsombudsman för Socialdemokraternas partistyrelse, och började jobba som ledarskribent för Aftonbladet. Han är välkänd för vad hans kritiker anser vara ett ovanligt perspektiv på verkligheten, och som han har privilegiet att förmedla genom Sveriges största tidning. 2015 så beskrev han det organiserade tiggeriet, som är ett mycket synligt problem i Norden, som "legender och folktro". Idag finns det inte något parti som förnekar att organiserat tiggeri är ett verkligt problem.
Jag har ofta svårigheter att förklara för många av mina amerikanska vänner och kollegor hur medier fungerar i Sverige. Ofta kan det finnas tydliga exempel på antisemitism och motbjudande beteende som äger rum i Sverige. Första frågan jag alltid får är: Varför skriver inte medierna om det här? Svaret är enkelt. Svenska medier är politiserade till den grad att de agerar som en propaganda-apparat. Det är inte någon propaganda-apparat i traditionell mening med ett officiellt propagandaministerium. I Sverige så är många journalister och redaktörer antingen före detta anställda i ett av de etablerade politiska partierna, som Anders Lindberg, eller bara ideologiskt indoktrinerade och därmed extremt partiska. Den svenska propaganda-apparaten straffar dem som har "fel" åsikter eller hyllar dem som har "rätt" åsikter.
Vad som hände med Tim Pool var en del av hur medier fungerar i Sverige. Så länge han sa "rätt" saker så gav medierna en positiv bild av honom. När han började ha "fel" åsikter så började propaganda-apparaten göra sitt arbete och Pool blev "ett hot mot demokratin".
Det finns självklart fler exempel som visar hur sjukt det svenska debatt- och medieklimatet har blivit. I en sådan negativ miljö så finns det många offer. Det första offret är uppenbarligen sanningen. När människor börjar förstå att mainstream medier ljuger så vänder de sig till alternativa medier. Men alternativa medier har ofta politiska agendor. En demokrati kan inte klara sig endast genom partiska medier. En demokrati behöver mainstream medier som informerar medborgarna och kritiserar makthavare. Detta är någonting som Sverige saknar idag.
En stor andel av Sveriges befolkning är uppenbarligen medvetna om detta och litar inte på medierna. Genom sina lögner så har svenska medier skapat möjligheter för postfaktisk politik i Sverige. Istället för att vara en neutral part, så har mainstream medierna ljugit för att upprätthålla vissa "politisk korrekta" värderingar. Resultatet är ett klimat där många tror att allt som medierna säger har en politisk agenda. När mainstream medierna i Sverige ljuger skamlöst, var ska man vända sig för att hitta sanningen? Man undrar vilken livsstil och politisk stabilitet Sverige kommer ha när ingen känner till sanningen om vad som egentligen pågår.
Nima Gholam Ali Pour är ersättare i Malmö stads kommunfullmäktige och engagerad i tankesmedjor som arbetar med Mellanöstern. Han är också redaktör för den socialkonservativa nättidningen Situation Malmö. Gholam Ali Pour är författare till boken "Därför är mångkultur förtryck".