I ett försök att sopa ett dubbelmord i Hamburg under mattan har myndigheterna censurerat rapporter om det. De har också gjort räder i lägenheter tillhörande ett vittne som spelat in en film där denne beskriver mordet, och en bloggare som publicerade klippet på YouTube.
Mordet, som har skapat rubriker i hela värden, begicks på morgonen den 12 april. Angriparen, Mourtala Madou, en 33-årig illegal invandrare från Niger, knivhögg sin tyska exflickvän, identifierad som Sandra P., och deras ettåriga dotter Miriam vid en tunnelbanestation i Hamburg. Barnet dog på platsen och hennes mamma dog senare på sjukhuset. Kvinnans treåriga son blev vittne till morden.
Enligt åklagarmyndigheten agerade Madou – som från början flydde från mordplatsen men sedan ringde polisen och greps kort därefter – "av ilska och hämndlystenhet" eftersom rätten dagen innan händelsen hade nekat honom delad vårdnad om dottern.
Senare framkom det att Madou i flera månader hade hotat att skada Sandra P. och barnet. En chefsåklagare sade till reportrarna att polisen hade utrett kvinnans åtalspunkter men beslutat att "hoten inte hade varit på allvar", och därför gick man inte vidare med fallet.
Vidare upphävde en domare ett halvår tidigare, i oktober 2017, ett besöksförbud som Sandra P. fått utfärdat mot Madou två månader innan dess, på grund av att han inte såg "något bevis" på att Madou hade hotat henne. Det var då Madous hot blev allt allvarligare och han tydligt uttalade orden "Jag kommer döda vår dotter, och sedan ska jag döda dig!"
En detalj från mordet som aldrig blivit officiellt avslöjad är när Madou ska ha försökt skära halsen av barnet. Denna detalj framkom av en pendlare – den ghananska medborgaren Daniel J., en gospelsångare vid en evangeliekyrka i Hamburg – som råkade anlända till tunnelbanestationen en kort stund efter attacken och filmade brottsplatsen med sin telefon. I filmen syns poliser som frågar ut vittnen, och ambulanssjukvårdare som runt vad som tros vara den lilla flickan. Daniel J. säger, på engelska, "Herregud, det är otroligt. Herrejesus, åh Jesus, åh Jesus. De skar halsen av ett barn. Herregud. Åh Jesus."
Heinrich Kordewiner, en bloggare från Hamburg som hittade filmklippet på Daniel J:s Facebooksida, lade upp det på YouTube.
Några dagar senare kom en grupp åklagare och poliser från cyberbrottsenheten i Hamburg till Kordewiners lägenhet med en husrannsakningsorder och konfiskerade hans dator, mobiltelefon och annan elektronik, för att hitta "bevis" på "brottet", uppgavs det. Han blev – och är fortfarande – anklagad för att lägga upp filmen.
Kordewiner och hans rumskompis berättade för Gatestone om razzian, som ägde rum klockan 06.45. De berättade att när de först vägrade öppna dörren så tog sig polisen in med våld och sökte till och med igenom rumskompisens rum, trots att det inte täcktes av tillståndet för husrannsakan.
"Polisen menade att han också kunde leta efter SD-kort", sa rumskompisen till Gatestone. "När han letade igenom böckerna i min hylla så föreslog han att han kunde vända uppochned på hela min lägenhet. Han sade till mig att slappna av."
Enligt husrannsakningsordern är Kordewiner anklagad för att ha "invaderat mordoffrets privata sfär", vilket byter mot §201a i Tysklands brottslag. Den så kallade "paparazziparagrafen" – lagstiftningen som lanserades av Heiko Maas (Tysklands nuvarande utrikesminister) som vid sin post som justitieminister ansvarade för Tysklands censurlag på internet – är en relativt okänd och sällan tillämpad lag som gick igenom år 2015. Bland annat är det olagligt att ta bilder som "visar någon i en hjälplös situation". Lagen, som ska syfta till att skydda offer för bilolyckor från att bli filmade av nyfikna åskådare, var redan mycket kontroversiell när den diskuterades år 2014, och journalistförbundet kritiserade den för att den ska äventyra pressfriheten.
När Tysklands parlament diskuterade lagen var en av de tio exporter som bjöds in för att framföra sin åsikt i frågan Ulf Bornemann, chef för "hat och incitament"-avdelningen vid Hamburgs åklagarmyndighet. En före detta parlamentsledamot vid Östtysklands civilrättsrörelse, Vera Lengsfeld, skrev vid den tiden att Bornemann var den enda som omfamnade lagen utan förbehåll: "Varför", rapporterade hon att han ska ha sagt, "ska uppgifterna för en förment anstiftare skyddas?"
I ett skriftligt uttalande berömde Bornemann censurlagen för att den ska ha "förmedlat ett tydligt politiskt budskap om att administrationen är villig att agera mot hatbrott på sociala medier". Bornemann var också en del av teamet som gjorde en razzia i Kordewiners lägenhet.
Den angivna orsaken för razzian – ett brott mot integritetsrättigheterna – är bristfällig. Det är endast offrets fötter som är synliga i filmen, och inte ens de är med i bild under någon lång stund. Som nyhetstidningen Hamburger Abendblatt påpekade är filmen "suddig, inspelad på långt håll, och ingen går att identifieras i den".
Samtidigt publicerade den tyska nyhetstidningen Welt ett filmklipp som visar en närbild på offret – något som inte fick åklagarmyndigheten att agera. Huvudskillnaden mellan de två filmerna verkar vara den verbala kommentaren om halshuggningen i Daniel J:s film. Det påstådda brottet mot "integritetsrättigheterna" verkar alltså vara en förevändning.
"Halshuggningen"
"Vi tänker inte kommentera detta rykte", sa åklagaren Nana Frombach till Gateston när hon fick frågan om halshuggningen. Allt hon var villig att avslöja var att barnet hade drabbats av "allvarliga halsskador". När Gatestone sade att §201a inte kunde tillämpas på filmen i fråga eftersom den inte visade någons ansikte så svarade hon att det "ännu inte har avgjorts", och att razzian var baserad på "ursprunglig misstanke". Gatestone nämnde sedan att Kordewiner istället för att ha lagt upp filmen anonymt (något som hade varit enkelt för honom att göra) hade lagt upp den på sin YouTubekanal tillsammans med fullständigt namn och adress. Detta gör att razzians angivna syfte, nämligen att "hitta bevis" inte bara är oproportionerligt utan även onödigt. Frombach sade att hon inte fick "kommentera detaljer om en pågående utredning", men att hon kunde "garantera" att husrannsakningsordern var "godkänd av en domare".
Hur ska en journalist, under sådana censurlagar, kunna rapportera nyheterna? Skulle det vara olagligt att filma platsen för en terrorattack? Frombach sade att hon "inte kunde avgöra" om detta fortfarande skulle vara lagligt i dagens Tyskland. "Jag kan enbart döma specifika fall, inte sådana som ligger i framtiden", sa hon.
Den libertarianska hemsidan Achse des Guten (Godhetens axel) var den första nyhetskällan som rapporterade om razzian. Två dagar senare skrev dagstidningen Hamburger Abendblatt:
"Hamburgs åklagarmyndighet anklagar ilsket en bloggare som har publicerat bilder från tragedin vid Jungfernstieg ... Razzian baserades på paragraf 201a, en lag som pressrådet och journalistförbunden anser problematisk med tanke på pressfriheten."
Abendblatt kritiserade den "oklara fraseringen" av lagen och den "ännu oklarare tolkningen av åklagaren" som menar att "lagen anger att inga bilder på hjälplösa personer får tas. Men dessa mobilbilder visar inga sådana personer."
Enligt Abendblatt hade källor "på insidan av säkerhetsapparaten" blivit "överraskade" av razziorna i bloggaren och Daniels J:s hem. Åklagaren som gav order om husrannsakningarna hade varit "mycket engagerad i detta fall", sade dessa källor, och denne "greppade efter halmstrån ... det är överraskande hur snabbt husrannsakningsordern utfärdades, med tanke på de stora hinder som vi möter varje dag, till och med när vi hanterar allvarliga brott".
I en tillhörande kommentar kallade Abendblattredaktören Matthias Iken razzian för "dumdristig" eftersom "den ger stöd åt de högerextremas konspirationsteorier". "Var börjar förbuden?" frågade han, "och var slutar de?"
Under tiden har den komprometterande filmen raderats från alla tyska hemsidor och gjorts otillgänglig för tyska YouTubeanvändare (fast tyskarna kan fortfarande se den på hemsidor som de tyska myndigheterna inte har kontroll över).
Misslyckad censur
Om det faktiskt var myndigheternas plan att censurera nyheterna och hålla informationen om halshuggningarna hemliga så var det ett misslyckat försök. På grund av rapporter om razzian har tusentals personer sett filmen, och hundratusentals har hört talas om det misslyckade censurförsöket. Ännu värre är det för de blivande censorerna som ovetande avslöjade just den detalj som de ville hålla hemligt för allmänheten. Detta är på grund av att husrannsakningsordern – en kopia av vilken man lämnade över till Kordewiner – råkar innehålla en detaljerad beskrivning av morden. Den utvecklar att Madou hade "velat straffa barnets mamma" och "förstärka sitt anspråk på makt och ägandeskap". Med en "avsikt att döda" tog Madou "plötsligt" upp en "kniv ur ryggsäcken han bar på, skar barnet i magen och sedan nästan hela vägen längs halsen".
Åklagarmyndigheten är under Hamburgs statsregerings myndighet, en koalition av socialdemokrater och de Gröna. Statens justitieminister, Till Steffen, är medlem i de Gröna, och har i åratal blivit anklagad för många skandaler på sitt departement. Bland annat ska misstänkta mördare flera gånger ha behövt släppas från häktet för att deras rättegångar har tagit för lång tid. År 2016 hindrade Steffen polisen från att dela bilder på lastbilsterroristen i Berlin, Anis Amri, när han fortfarande var på fri fot av rädsla att bilder på jihadistiska terrormisstänkta skulle uppvigla till rasistiska hatbrott.
Censur i parlamentet
Hamburgs regering försöker fortfarande mörklägga halshuggningen. Detta blev tydligt när parlamentsmedlemmar från antiinvandringspartiet Alternativ för Tyskland (AfD) uppmanade till en parlamentarisk undersökning om polisräden samt detaljer om mordfallet. Bland annat ville de veta om barnet blivit halshugget. Administrationen vägrade, trots sin grundlagsplikt, att svara. Den censurerade även frågorna genom att mörklägga hela meningar. Tidningen Die Welt noterade: "Att texten för en förfrågan och frågorna är dolda utan att man diskuterat detta" är något "som nästan aldrig händer".
När Gatestone kontaktade Alexander Wolf, en av parlamentsmedlemmarna som lämnade in ansökan, för att ta reda på vad som egentligen censurerats, så skickade han den ursprungliga förfrågan (de första två frågorna från vänster) samt senatens svar (sidorna 3, 4 och 5) i vilka delar av frågorna censurerats. Varje antydan till att en halshuggning ska ha ägt rum ströks, och det gjorde även länken till artikeln som kom ut i nyheterna om halshuggningen och den påföljande polisrazzian. Wolf sade till Gatestone:
"Under den interna kommitténs möte svarade både inrikessenatorn och den ansvariga åklagaren mycket undvikande på de upprepade frågorna som vår talare, Dirk Nockemann, framlade, och de tillskrev brist på respekt [för mordoffret]. Enligt min åsikt var detta utformat för att de andra parlamentsledamöterna skulle känna indignation gentemot frågeställaren. Senatorn vill tydligen sopa frågan under mattan."
De andra oppositionspartiernas talare kontaktades också av Gatestone: Dennis Gladiator från Kristdemokraterna (CDU) och Anna von Treuenfels-Frowein från Centerpartiet Fria demokratiska partiet (FDP). Treuenfeld-Frowein svarade:
"Allmänheten har så klart rätt till information. Men för oss som parti som visar hänsyn till lagen ska personliga rättigheter inte sluta med döden. Därför anser vi att beslutet att mörklägga delar av frågan är passande. Just nu finns det inget behov av att avslöja detaljer om brottet för allmänheten."
Gladiator svarade inte på Gatestones upprepade förfrågningar om kommentarer.
Anledningen till att halshuggningen bör hållas hemlig kan man bara gissa sig till. Det som har blivit tydligt är hur enkelt myndigheterna i Tyskland kan censurera nyheterna och straffa bloggare som sprider oönskad information. De har en omfattande verktygslåda med lagar till sitt förfogande. Det verkar inte störa dem att lagen som åberopats i detta fall anger tydligt att den inte bör tillämpas på "rapporter om nutida händelser". Statens åklagare hävdar dock att detta mordfall – som det bland annat rapporterades om i Frankrike, Indien, Pakistan, Sydafrika och USA – inte utgör en sådan "nutida händelse".
"För Hamburgs justitiedepartement", skrev Abendblatt, "är dubbelmordet ett passionsdrivet brott som inte får angå allmänheten".
Stefan Frank är en journalist och författare baserad i Tyskland.