Utrikesministrarna i tolv västländer har tydligen kommit fram till att det bästa sättet att främja fred mellan israeler och palestinier är att straffa företag som är verksamma i judiska samhällen på Västbanken.
Man kan bara undra vilken planet dessa ministrar lever på.
Den 8 september utfärdade Kanada, Frankrike, Island, Danmark, Finland, Norge, Polen, Portugal, Sverige, Irland och Storbritannien ett gemensamt uttalande där de förklarade att de avser att införa, eller stödja, restriktioner för handel med varor som produceras i judiska bosättningar.
Ministrarna sade att "Israels agerande på Västbanken undergräver möjligheten till en tvåstatslösning" och att "tvåstatslösningen måste skyddas, och vi kommer att vidta åtgärder".
De fördömde också den Hamas-ledda attacken mot Israel den 7 oktober 2023 och beskrev den som "den värsta antisemitiska massakern sedan Förintelsen".
Sedan kommer den anmärkningsvärda delen. Trots att dessa västländer erkänner massakern den 7 oktober insisterar de ändå på att lösningen är att påskynda upprättandet av en palestinsk stat intill Israel.
Detta är en politisk fantasi. Som den brittiske journalisten Jonathan Sacerdoti träffande frågar: "Tänk om palestinierna inte vill ha två stater och aldrig har velat det?"
Den planerade bojkotten visar bara hur långt ifrån den mänskliga och ekonomiska verkligheten på plats dessa regeringar befinner sig.
Enligt Palestinska centralbyrån arbetade omkring 20 400 palestinier från Västbanken i judiska bosättningar under fjärde kvartalet 2025 – en ökning från 16 000 under föregående kvartal.
Palestinska arbetare som var anställda i Israel och i judiska bosättningar på Västbanken tjänade under det kvartalet i genomsnitt 256,90 shekel (cirka 840 kronor) per dag.
Det här är palestinska män och kvinnor som försörjer sina familjer. De flesta är nöjda med att arbeta för israeler eftersom de får högre löner och bättre arbetsrättsliga villkor än när de arbetar för palestinska företag.
En bojkott av judiskt ägda företag i bosättningar på Västbanken är därför inte någon smärtfri diplomatisk gest som enbart riktar sig mot "bosättare". Den drabbar också palestinska anställda vars försörjning är beroende av dessa företag.
Hyckleriet blir ännu mer slående eftersom palestinier och israeler arbetar tillsammans på många platser runt om på Västbanken.
Ta den israeliska stormarknadskedjan Rami Levy som exempel. Dess butiker har länge haft palestinier och israeliska araber anställda sida vid sida med judiska israeler. Företaget har uppgett att det har som policy att anställa palestinier och israeliska araber och att behandla alla sina anställda lika. Det uppskattas att omkring hälften av kedjans cirka 4 000 anställda var palestinier och israeliska araber.
"Jag tror på verklig samexistens", sade ägaren Rami Levy. "Alla som arbetar i våra butiker anställs utan åtskillnad på grund av religion, etnicitet eller nationalitet och behandlas lika."
Denna framgångsrika acceptans och ömsesidiga respekt är något som bojkottkampanjen bekvämt nog väljer att bortse från.
Samtidigt som politiker i europeiska huvudstäder predikar för israeler och palestinier om samexistens är det något som redan praktiseras på otaliga arbetsplatser där israeler och palestinier arbetar sida vid sida.
Det finns judiskt ägda fabriker, stormarknader, restauranger, vingårdar och andra företag på Västbanken där palestinier och israeler arbetar tillsammans. Dessa arbetsplatser utgör kanske inte något politiskt fredsavtal, men de representerar något som bojkottkampanjer förstör: normal mänsklig kontakt och ekonomiskt samarbete.
Bojkotter kan inte ersätta fredsförhandlingar. De kan definitivt inte heller ersätta ett palestinskt erkännande av Israel.
Tidigare erfarenheter har uppenbarligen inte lärt västländerna någonting.
När SodaStream flyttade sin fabrik från Ma'aleh Adumim till södra Israel efter hårda påtryckningar från rörelsen Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) förlorade omkring 500 palestinska arbetare sina jobb.
Oavsett vilken inställning man har till bosättningarna är det svårt att se hur det skulle främja palestinskt välstånd eller försoning mellan israeler och palestinier att beröva palestinier deras arbetstillfällen.
Det motsatta är sant.
Extremistiska palestinier betraktar inte Israel som ett land bredvid vilket de vill ha en egen stat. De betraktar hela Israel som en enda stor bosättning – som ska undanröjas för gott och ersättas så snart som möjligt.
Bojkotter uppmuntrar till separation. De signalerar till israeler och palestinier att samarbete är något skamligt snarare än något som bör uppmuntras. De främjar också agendan hos jihadister och extremister som motsätter sig all normalisering mellan araber och judar.
Dessa extremister skiljer sig inte från de jihadister i Europa som våldtar, mejar ner och halshugger medborgare i just de länder som nu kräver att Israel ska tolerera samma terrorister som de själva så naivt accepterar.
Hamas, Palestinska islamiska jihad och andra islamistiska terrororganisationer eftersträvar inte ett ökat ekonomiskt samarbete mellan israeler och palestinier. De eftersträvar konfrontation, separation och i slutändan att utplåna de otrogna i just de länder som nu arbetar för att stärka dem.
Varför skulle västländer anta en politik som gör det svårare för palestinier och israeler att arbeta tillsammans?
De tolv västländernas uttalande är ännu mer verklighetsfrånvänt när det gäller den så kallade tvåstatslösningen. I årtionden har västländer upprepat uttrycket som om det skulle bli verklighet – eller ens en bra idé – bara man säger det tillräckligt många gånger.
Den 7 oktober borde ha förändrat debatten. Hamas inledde inte bara ännu en omgång strider. Organisationen tog sig över en internationellt erkänd gräns från Gaza in i Israel och genomförde en massaker där 1 200 israeler och utländska medborgare mördades, 251 personer kidnappades och togs som gisslan och tusentals utsattes för fruktansvärda våldshandlingar, tortyr och våldtäkter.
Hamas hade styrt Gazaremsan på egen hand sedan 2007, ett år efter att Israel drog sig tillbaka från Gaza, fördrev tusentals judiska invånare och överlät åt palestinierna att styra området.
Hamas förvandlade Gaza till en tungt beväpnad islamistisk krigsmaskin med cirka 560 kilometer underjordiska terrortunnlar och ledningscentraler på sjukhus.
Resultatet blev den 7 oktober 2023.
Många västländer tycks ändå anse att palestinierna återigen bör få ett territorium där en fientlig jihadistorganisation med ett folkmordsinriktat manifest kan etablera sig och bygga upp ännu en krigsmaskin.
Frågan som västvärldens ledare borde ställa är inte: "Hur kan vi upprätta en palestinsk stat?" Frågorna de borde ställa är: Vilken typ av palestinsk stat skulle upprättas, vem skulle styra den, hur skulle dess säkerhetsstyrkor se ut, vilken relation skulle den ha till Hamas och Palestinska islamiska jihad, och vilka garantier skulle förhindra att den blev ännu en väpnad bas för attacker mot Israel?
Det är frågor som skrevs i blod den 7 oktober.
En palestinsk stat kan inte upprättas utan grundläggande förändringar i hela den palestinska politiska kulturen, som i dag enbart existerar för att glorifiera terrorism, våld och slakt av judar – och senare även kristna, för övrigt.
Varje territorium där terroristgrupper inte avväpnas helt kommer helt enkelt att bli en språngbräda för fortsatta attacker mot Israel.
Detta mål är förmodligen anledningen till att länder som gärna skulle se Israel utplånat – utöver dem i Europa – såsom Turkiet, Qatar, Pakistan och Saudiarabien, är angelägna om att ingå i ett fredsråd. De skulle placeras precis vid Israels gräns och vänta några månader tills president Donald Trump är borta.
Israels ringa och sårbara storlek – landet är mindre än Djibouti – gör faran särskilt allvarlig. En palestinsk stat på det bergiga Västbanken skulle ha utsikt över Israels tätbefolkade kustslätt och ligga alldeles intill Jerusalem och Israels största befolkningscentra.
Västländer skulle inte tolerera att en islamistisk terrororganisation upprättade en tungt beväpnad stat eller statsliknande entitet vid deras egna gränser. Varför skulle Israel göra det?
Skulle britterna acceptera att en islamistisk armé opererade precis utanför London? Skulle Frankrike acceptera att en terrororganisation, beväpnad och finansierad av statliga investeringsfonder som styrs av jihadister, etablerade sig i utkanten av Paris? Skulle Kanada tolerera att en fientlig iransk proxygrupp kontrollerade territorium vid landets gräns? Om de skulle göra det, borde de inte göra det.
Israeler får däremot gång på gång höra att de måste acceptera denna risk.
Om västländer verkligen vill hjälpa palestinierna bör de sluta behandla en palestinsk stat som det yttersta målet och i stället börja tala om vikten av yttrande- och pressfrihet, åtskillnad mellan moské och stat, ett seriöst utbildningssystem som kan förbereda unga för välbetalda jobb, företag som kan växa, ett rättsväsende som garanterar likhet inför lagen samt en regering som faktiskt kan ställas till svars av allmänheten och som tar hänsyn till sina medborgares möjligheter att leva produktiva liv – inte en regim som främjar mord, martyrskap och död.
Villkoren bör också omfatta ett palestinskt erkännande av Israels rätt att existera, ett avståndstagande från terrorism och jihadistisk ideologi, upplösning och avväpning av alla terroristorganisationer, ett slut på hets mot Israel och judar i skolor och moskéer, en genomgripande reform av den Palestinska myndighetens utbildningssystem, ett transparent och ansvarstagande styre samt ett slut på korruption och missbruk av internationellt bistånd.
Framför allt måste palestinska ledare visa att de vill bygga upp ett samhälle i stället för att förstöra ett annat.
Palestinier bör inte uppmuntras att tro att terrorism är en genväg till en egen stat. Annars blir budskapet från den 7 oktober farligt tydligt, även för västvärlden: mörda judar, kristna och andra otrogna, kidnappa dem, våldta dem och massakrera dem – så kommer det internationella samfundet till slut att belöna dem med en egen stat.
Bassam Tawil är en muslimsk arab bosatt i Mellanöstern. Hans arbete möjliggörs genom en generös donation från ett par som vill förbli anonyma. Gatestone är mycket tacksamt.