Natten mellan den 17 och 18 oktober 2026 drabbades Frankrike av några av de värsta våldsamma upploppen på flera år. Det som började som mestadels fredliga demonstrationer mot de höga levnadskostnaderna, de höga bränslepriserna och bristerna i den offentliga servicen – särskilt skolan – urartade i omfattande upplopp, mordbränder och plundring i flera städer. Även de mest etablerade medierna beskriver "krigsliknande scener". Inrikesminister Laurent Nuñez uppskattade antalet demonstranter till omkring 550 000 i hela landet (medan det kommunistiska fackförbundet CGT hävdade att de var närmare 800 000), varav cirka 110 000 i Paris. Polisen grep omkring 1 800 personer, däribland rekordmånga – över 1 200 – i huvudstaden. Fler än 900 poliser skadades.
Frankrikes "mestadels fredliga protester"
De materiella skadorna är omfattande. I Paris krossades skyltfönster (inte bara hos lyxbutiker utan även hos många mindre butiker och på privat egendom), bilar och cyklar sattes i brand, barrikader av sopcontainrar och cyklar brändes och restauranger totalförstördes i bränder. Myndighetsföreträdare beskrev hela gator som "ödelagda". I Limoges förstördes stadshuset från 1800-talet i en anlagd brand. I Lyon sattes turistbyrån i brand, och stadshus och andra offentliga byggnader utsattes för attacker eller vandaliserades, inte minst i Marseille, Frankrikes näst största stad. Hundratals butiker plundrades i Paris, Marseille, Lille, Bordeaux, Nice och Strasbourg.
Myndigheterna tillskrev de värsta våldsamheterna grupper på "yttersta vänsterkanten" eller "den ultravänstra sidan", som fick sällskap av opportunistiska kriminella. Svartklädda och maskerade grupper, med balaklavor som dolde ansiktena, drabbade samman med polisen, som använde tårgas och vattenkanoner. Trots detta var polisens instruktioner och regler för våldsanvändning desamma överallt: framför allt fick inget våld användas. Det innebär att upploppsmakarna får övertaget över säkerhetsstyrkorna, som i stort sett reduceras till passiva åskådare. Sådan är Macronregimens feghet. Fler än 3 000 företag drabbades av skador, och förlusterna uppskattas till över en miljard euro. En synagoga på Rue Burnouf i Paris 19:e arrondissement hade utsatts för vandalisering och skadegörelse invändigt, och religiösa föremål låg utspridda. Uppgifterna gick isär om huruvida det rörde sig om avsiktlig vandalisering med koppling till upploppen eller ett inbrottsförsök (enligt uppgift hade Torarullarna lämnats orörda).
Orsakerna
Dessa händelser uppstod inte ur tomma intet. Frankrike har länge vägrat att ta itu med tre sammanlänkade företeelser som landets politiska elit behandlar som tabubelagda ämnen: okontrollerad massinvandring, islams växande närvaro och separatism samt de orimligt höga kostnaderna för EU:s "energiomställning".
Invandrare och deras efterkommande är överrepresenterade i vissa förorter och städer där den offentliga servicen är som mest ansträngd och där tidigare vågor av oroligheter, bland annat 2005, också har haft sitt ursprung. Frankrikes välfärdssystem och budgetar för bostäder, utbildning och säkerhet har länge varit hårt pressade till följd av den omfattande invandringen, den bristande assimileringen i vissa befolkningsgrupper och förekomsten av områden där republikens auktoritet ifrågasätts. Brottsstatistik, utvecklingen i Frankrikes 751 så kallade no-go-zoner och återkommande episoder av ungdomsvåld har dokumenterats i åratal. Plundringarna och de organiserade attackerna i oktober följde redan etablerade mönster.
De senaste upploppen är ingalunda något undantag, utan snarare ännu en händelse i en lång rad liknande oroligheter, och utan tvekan kommer många fler att följa.
Det som ger dessa upplopp kraft är den roll som La France Insoumise (LFI), Jean-Luc Mélenchons parti, spelar. Partiet har i åratal ägnat sig åt hätska proislamistiska utspel med öppet antisemitiska undertoner.
Partiet tycks vara medvetet om att det aldrig kommer att få makten. Därför har det valt att fullt ut anamma en politik präglad av revolution och kaos, genom att förlita sig på och öppet alliera sig med de mest extrema grupperna inom Frankrikes muslimska befolkning. I många avseenden är LFI ett öppet islamistiskt parti. Enligt opinionsinstitutens uppskattningar röstade 69 procent av de muslimska väljarna på Jean-Luc Mélenchon i den första omgången av presidentvalet 2022.
Enligt officiell statistik och undersökningar utgör muslimer omkring 9–10 procent av Frankrikes befolkning (cirka 6–7 miljoner människor), jämfört med ungefär 1 procent på 1960-talet. Uppgifter från det franska institutet för statistik och ekonomiska studier (INSEE) visar att islam är den näst största uppgivna religionen bland yngre vuxna, med betydligt högre grad av religionsutövning och överföring av religiös tro mellan generationerna än katolicismen. 91 procent av andra generationens invandrare som vuxit upp i muslimska familjer behåller sin tro i vuxen ålder, jämfört med en betydligt lägre andel bland dem med kristen bakgrund. En stark religiös övertygelse är också betydligt vanligare bland muslimer.
Alla muslimer är naturligtvis inte islamister. Enligt uppgifter från en officiell undersökning från 2020 anser dock omkring 60 procent av unga franska muslimer att sharialagar står över republikens lagar. Liknande resultat har rapporterats i senare undersökningar som genomfördes i slutet av 2025.
I Frankrike har antalet antisemitiska incidenter ökat kraftigt under de senaste åren, ofta med kopplingar till islamistiska nätverk eller radikaliserade ungdomar. Det är mot denna bakgrund som incidenterna riktade mot synagogor äger rum. Säkerhetstjänsten och inrikesministeriet har i återkommande rapporter varnat för islamistiskt inflytande i bostadsområden, skolor och föreningar. Den politiska vänstern, särskilt La France Insoumise (LFI), har odlat allianser med grupperingar som står islamismen nära eller är "propalestinska", och anklagas regelbundet för att legitimera eller utnyttja oroligheter för politiska syften.
Nicolas Sarkozy uttryckte det rakt på sak i ett privat uttalande som rapporterades i september 2025: "Marine Le Pens parti Rassemblement National vill ha makten och kommer att få den. LFI vill inte ha makten – det partiet vill ha är oordning, anarki och våld." Dessa upplopp, och den pådrivande roll som LFI har spelat, tycks ge honom rätt. Ett ihållande kaos verkar gynna partiets revolutionära inriktning mer än traditionellt regeringsarbete.
Invandringen, islam och LFI är inte de enda faktorerna bakom oroligheterna. De orimligt höga energikostnaderna förvärrar det sociala trycket och pressen på de offentliga finanserna. Bränslepriserna är så höga att de åter väcker samma ilska som gav upphov till Gula västarnas protester. Regeringen har svarat med att frigöra diesel från de strategiska reserverna, införa pristak och erbjuda riktade stödåtgärder – i stället för att genomföra de strukturella reformer som behövs. Frankrikes kärnkraftskapacitet är fortfarande en konkurrensfördel, men åratal av politik för grön omställning, skatter, kostsamma regleringar och otillräckliga investeringar har bidragit till höga priser och ett växande missnöje bland befolkningen. Demonstranterna pekade uttryckligen på bränslepriserna vid sidan av förhållandena i skolorna.
Konsekvenserna
De tänkbara konsekvenserna av dessa upplopp är tydliga och börjar redan märkas. Macron kommer inte att avgå. Han befinner sig i slutskedet av sin andra katastrofala mandatperiod, inför presidentvalet våren 2027. Hans popularitetssiffror är låga, men den politiska kalendern och de politiska drivkrafterna talar inte för en förtida avgång. Samtidigt fortsätter utsikterna för de offentliga finanserna att försämras. Frankrikes budgetunderskott beräknas uppgå till omkring 5,4 procent av BNP 2026 (ett av de högsta i euroområdet), medan statsskulden närmar sig 120 procent av BNP. Premiärminister Lecornus budget för 2027 syftar till att få ner underskottet till omkring 5 procent genom besparingar och frysta utgifter på sammanlagt cirka 54 miljarder euro. Nationalförsamlingen är dock fortfarande splittrad efter nyvalet 2024. Verkligheten är att den franska staten tycks ha sämre förutsättningar än någonsin att få ordning på sina katastrofala finanser. Samtidigt finns en överhängande risk för en snöbollseffekt där räntorna på statsskulden driver upp skuldbördan ytterligare.
Tidigare budgetar har krävt att regeringen tagit till artikel 49.3 i konstitutionen för att kringgå en omröstning (artikel 49.3 i den franska konstitutionen är ett kraftfullt verktyg som gör det möjligt för premiärministern att driva igenom ett lagförslag i nationalförsamlingen utan omröstning). Marknaden har pressat upp räntorna på franska statsobligationer betydligt. Fortsatta oroligheter och politisk handlingsförlamning gör det svårare, inte lättare, att genomföra trovärdiga åtgärder för att sanera statsfinanserna. Räntekostnaderna stiger återigen. Frankrike har inte haft ett budgetöverskott sedan 1974, och de bakomliggande strukturella problemen kvarstår: höga offentliga utgifter, demografiska påfrestningar och en ovilja att prioritera tillväxtfrämjande reformer.
Sarkozys iakttagelse om LFI bekräftas nu i realtid. Partiet och dess allierade gynnas av bilden av ett samhällssystem som inte fungerar, samtidigt som de slipper ta det ansvar som följer med regeringsmakten. Efter att i åratal ha försökt vinna muslimska väljares stöd och ostraffat använt sig av antisemitiska stereotyper – ofta med vänsterns tysta medgivande – går LFI (La France Insoumise) allt längre i sitt agerande för varje dag som går.
Samtidigt fortsätter Frankrike att hålla fast vid sina tabun. Den vansinniga "energiomställningen" fortsätter trots det tydliga missnöjet med de stigande levnadskostnaderna. En seriös diskussion om selektiv invandring, återvandring, krav på assimilering eller islams kulturella och säkerhetsmässiga konsekvenser begränsas fortfarande kraftigt av den rådande samsynen inom eliten och av juridiska normer och medienormer. Marine Le Pen – som har goda chanser att vinna presidentvalet, även om segern inte är säker – har nyligen förklarat att "islam är förenlig med republiken". Enligt uppgift avser hon att sänka pensionsåldern till 62 år – i ett land med en allt äldre befolkning där det, bör man komma ihåg, är staten som betalar ut pensionerna.
Sanningen är att om Frankrike inte gör upp med sina tabun kommer upploppen i oktober i efterhand att framstå som blott en generalrepetition.
Drieu Godefridi är jurist (Université Saint-Louis, Université de Louvain), filosof (Université Saint-Louis, Université de Louvain) och doktor i rättsteori (Paris IV-Sorbonne). Han är entreprenör, vd för en europeisk privat utbildningskoncern och direktör för PAN Medias Group. Han är författare till boken The Green Reich (2020).