I mer än två decennier har omvärlden fått höra att palestinska journalister på Gazaremsan ger världen en ofiltrerad bild av vad som händer där.
En färsk intervju med den palestinske journalisten och fotografen Motaz Azaiza borde få alla som okritiskt har accepterat det påståendet att tänka om.
Azaiza är knappast någon okänd person. Hans bilder från Gaza nådde miljontals människor världen över. Han utsågs till en av tidskriften TIMEs "100 mest inflytelserika personer", tilldelades internationella utmärkelser och blev en av de mest välkända palestinska rösterna som dokumenterade kriget i Gaza.
Det är just därför hans senaste avslöjanden är så viktiga.
Azaiza avslöjade detaljer om hur journalister arbetade under Hamas styre. Han beskrev en miljö där journalister utsattes för påtryckningar för att tona ned kritik mot Hamas och i vissa fall sluta filma när palestinier uttryckte ilska mot terrorgruppen.
Det här är inte anklagelser från en israelisk regeringsföreträdare eller en proisraelisk intresseorganisation. Det är medgivanden från en palestinsk journalist som blev internationellt känd för sin rapportering om kriget.
Azaiza beskrev en WhatsApp-grupp vid namn "SMART" som administrerades av en Hamasanknuten medieansvarig med koppling till gränsövergången Rafah mellan Gazaremsan och Egypten. Sådana strukturer säkerställer att material som sprids bland journalister ligger i linje med det godkända budskapet innan det når en bredare publik.
Kanske ännu mer avslöjande var hans beskrivning av vad som hände när palestinier själva kritiserade Hamas. Azaiza beskrev en situation där personer som steg ur en ambulans ropade kritik mot Hamas ("Må Gud hämnas på Hamas"), varpå åskådare eller Hamasmedlemmar aktivt tvingade honom att stänga av kameran.
Vad betyder det?
När palestinier beskyllde Israel fortsatte kamerorna att rulla. När palestinier beskyllde Hamas stängdes kamerorna av.
Azaiza sade att Hamas driver en selektiv berättelse – där organisationen tar åt sig äran för militära handlingar och framställer dem som segrar, samtidigt som intern kritik och civila klagomål avvärjs – vilket gör det svårt för oberoende medier att visa den råa, ofiltrerade verkligheten på plats. Han medgav att journalister som avviker från denna ram utsätts för kraftiga motreaktioner, bland annat organiserade kampanjer på nätet, anklagelser om förräderi och fysisk skrämsel inne i Gaza.
Internationella publikgrupper har ofta fått höra att bilderna från Gazaremsan utgjorde en ofiltrerad skildring av palestiniernas lidande.
Azaizas skildring tyder dock på att bilden var betydligt mer komplicerad: journalisterna verkade i en politisk miljö där kritik mot Hamas kunde få konsekvenser.
Han medgav öppet att han till en början brottades med frågan om huruvida han skulle publicera material där palestinier kritiserade Hamas. Han sade att han aldrig hade sett någon journalist i Gaza publicera sådant material. Han berättade också att han växte upp med stöd för Hamas och att Hamas ideologi och den så kallade "motståndskulturen" var en del av den miljö han växte upp i.
Det är ett anmärkningsvärt medgivande. Det bidrar till att förklara varför omvärlden har hört förhållandevis lite från Gaza om Hamas ansvar för det lidande som palestinier har utsatts för under dess styre. Det väcker också en uppenbar fråga: Hur stor del av berättelsen från Gaza har formats inte bara av vad journalisterna såg, utan också av vad de trodde att de fick visa?
Journalistik som bedrivs under hot och påtryckningar kan inte automatiskt betraktas som oberoende. Den skillnaden är särskilt viktig eftersom utländska nyhetsorganisationer ofta har varit beroende av Gazabaserade journalister, fotografer, översättare och så kallade fixare för information som de själva inte har kunnat få fram.
Om de palestinska journalisterna arbetar under påtryckningar från Hamas sträcker sig konsekvenserna långt bortom de palestinska medierna. Påverkan kan även nå internationella medieorganisationer som använder deras material.
En utrikeskorrespondent eller redaktör som sitter på en redaktion tusentals kilometer från Gaza kan tro att han eller hon får en trovärdig ögonvittnesskildring från en oberoende lokal journalist. Om den lokala journalisten utsätts för påtryckningar från Hamas, självcensur eller organiserad övervakning kan den utländska medieorganisationen omedvetet bli beroende av en berättelse som redan har filtrerats.
Det är så en islamistisk terrorgrupp kan påverka det internationella informationsflödet utan att behöva kontrollera varje utländsk tidning eller tv-kanal.
Azaizas avslöjanden är också betydelsefulla på grund av vad han sade om den Hamasledda massakern i Israel den 7 oktober 2023. Han uppgav att han filmade israeliska gisslan som misshandlades av palestinska folkmassor efter att de hade förts bort till Gazaremsan. Han sade att han valde att inte publicera materialet eftersom han fruktade att en publicering skulle kunna göra det möjligt för Israel att identifiera de inblandade.
Det väcker en obekväm fråga för internationella medier: Hur mycket material från den 7 oktober och tiden därefter publicerades aldrig eftersom palestinska journalister fruktade konsekvenserna av att visa vad som hade hänt? Det väcker dessutom en ännu bredare fråga om skillnaden mellan att dokumentera historien och att skydda en politisk berättelse.
Azaizas skildring bör därför få de medieorganisationer som använde hans material – liksom material från andra Gazabaserade journalister och från journalister som bevakar andra terrororganisationer och deras sponsorer – att granska sina egna arbetsmetoder. Vem tillhandahöll informationen? Vem var närvarande när den samlades in? Vilket material publicerades inte? Utsattes journalisterna för påtryckningar? Genomfördes intervjuerna fritt? Fick palestinier kritisera Hamas framför kameran? Och viktigast av allt: verifierade internationella medieorganisationer oberoende de uppgifter som kom från ett territorium som kontrollerades av en terrororganisation?
De här frågorna är viktiga inte bara på grund av kriget i Gaza, utan också för journalistikens egen trovärdighet. Azaizas skildring ger en möjlig förklaring till ett av de mest slående dragen i rapporteringen från Gaza: den mycket stora synligheten för palestiniernas lidande, samtidigt som palestiniernas ilska mot Hamas har fått förhållandevis lite uppmärksamhet.
Azaizas intervju är i slutändan en varning för riskerna med att okritiskt acceptera någon sidas berättelse. Han säger att det fanns en annan verklighet bakom kameran – en verklighet där kritik mot Hamas kunde försvinna från bild, journalister kunde utsättas för hot och påtryckningar och ett Hamasanknutet nätverk kunde bidra till att styra berättelsen. Det bör inte avfärdas som en obetydlig fotnot. Det borde fungera som en väckarklocka.
Den palestinske politiske analytikern Ahmed Fouad Alkhatib kommenterade den 18 september:
"Motaz Azaiza, en journalist från Gaza som evakuerades under kriget och någon som personligen har angripit mig, säger äntligen sanningen rent ut. Gazabaserade 'journalister', oavsett om de varit knutna till Al-Jazeera, Hamas, utländska medier eller sociala medier, ägnade sig systematiskt åt självcensur och dolde Hamas-kritiska uppfattningar inne på Gazaremsan. Deras uppdrag var att upprätthålla en berättelse som enbart kretsade kring Israel och att sudda ut all avvikande uppfattning, all kritik mot Hamas och all mångfald i palestinska åsikter. Azaiza beskriver hur han kämpade med så kallade 'journalister' som stängde av sina kameror så fort Gazabor fördömde Hamas eller försökte hålla organisationen ansvarig för den katastrof den hade dragit över dem – från den 7 oktober till den förödande mytologin om 'motståndet' som följde. Så till alla som upprepar påståendet att Gaza hade 'fler dödade journalister än under andra världskriget och Vietnamkriget tillsammans': tänk noga på vilka och vad ni kallar journalister i ett område som helt kontrolleras av en våldsam extremistorganisation ansvarig för allvarligt lidande och förtryck."
Azaizas intervju visar något viktigt: processen genom vilken information kom ut från Gaza var inte så oberoende som många antog. Situationen har inte förändrats, eftersom de flesta Gazabor fortfarande lever under Hamas styre. Frågan är inte längre bara vad kamerorna visar. Den handlar också om vad de inte visar.
Khaled Abu Toameh är en prisbelönt journalist baserad i Jerusalem.