Mot bakgrund av de allt djupare spänningarna mellan Turkiet och Israel till följd av den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans försök att utöka sitt inflytande över Syrien är Israels beslut att angripa en syrisk flygbas i utkanten av Idlib avsett att sända en tydlig signal till den turkiske ledaren om att tygla sina ambitioner.
Sedan Syriens diktator Bashar al-Assad störtades i december 2024 har Syrien i allt högre grad hamnat i centrum för den tilltagande fientligheten mellan Israel och Turkiet.
Israel har i synnerhet blivit alltmer oroat över Erdogans försök att utöka sitt inflytande i grannlandet Syrien, där han spelade en avgörande roll i att hjälpa landets nye islamistiske president Ahmed al-Sharaa att störta Assadregimen och ta makten i december 2024.
Trots upprepade israeliska varningar har Erdogan tagit föga hänsyn till Israels farhågor och fortsatt att utöka Turkiets närvaro i norra Syrien, officiellt för att motverka kurdiska separatisters försök att upprätta en egen självstyrande stat.
Israels underrättelsetjänst har dock lagt fram bevis för USA på att Erdogan har andra ambitioner, däribland att utöka och befästa Turkiets militära närvaro på syriska baser som tidigare användes av Assadregimens iranska och ryska allierade.
Det är därför betydelsefullt att de israeliska flyganfallen mot en syrisk flygbas i den nordliga staden Idlib den 18 augusti ägde rum bara några timmar efter att en turkisk delegation hade besökt basen. De turkiska tjänstemännen tycks ha genomfört en rekognoseringsinsats för att bedöma huruvida basen var lämplig att användas av den turkiska militären.
Den statliga syriska tv-kanalen Ekhbariya rapporterade, med hänvisning till en militär källa, att Israel hade genomfört åtta flyganfall mot landningsbanan och lagerlokalerna på flygbasen Abu al-Duhur i nordvästra Syrien.
Anfallen, som betraktades som en varning till Turkiet om att stoppa sin militära expansion i Syrien, möttes av en skarp reaktion från Trumpadministrationen. Denne har överraskande nog framträtt som en anhängare av Syriens nya jihadistiska regim och kritiserat det som kallades för en "onödig upptrappning".
I ett uttalande som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu senare utfärdade uppgavs det att syftet med attacken var att hindra turkiska styrkor från att stationeras på basen. Enligt uttalandet hade Israel och Syrien "enats om att upprätthålla status quo i säkerhetsfrågor", men Damaskus var "på väg att bryta mot" överenskommelsen genom att tillåta att turkiska styrkor stationerades på flygbasen.
Israel hade "vid upprepade tillfällen varnat Syrien" för risken, uppgavs det i uttalandet, men "Syrien valde att ignorera dessa varningar".
Turkiet avfärdade anklagelserna som "grundlösa".
Flyganfallen belyser likväl den växande oron inom Israels underrättelsekretsar över Erdogans expansionistiska planer i Syrien.
Erdogan är en av Mellanösterns mest entusiastiska anhängare av den radikalislamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet samt av islamistiska terrorgrupper som Hamas och andra. Den turkiske ledaren spelade en avgörande roll i att hjälpa Syriens jihadistiska organisation Hayat Tahrir al-Sham att ta makten i Damaskus under ledning av al-Sharaa, som tidigare hade nära kopplingar till Usama bin Ladins al-Qaidaorganisation.
Efter att al-Sharaa tillsatts som Syriens nye president – ett steg som stöddes av USA:s president Donald J. Trump och andra västledare – har oron inom Israels underrättelsetjänst ökat över Turkiets växande inflytande i Syrien, som Israel betraktar som ett direkt hot mot landets säkerhet.
Israeliska företrädare ser med allt större oro på Erdogans aggressiva hållning, såväl på hemmaplan som i hela regionen, liksom på hans ständiga försök att återuppliva arvet efter Osmanska riket.
Turkiets fortsatta ekonomiska stöd till Hamas och dess fristad åt Hamas terrorister förstärker bara Israels syn på Turkiet som en fientlig aktör. Den uppfattningen mildras knappast av Erdogans ständiga antiisraeliska retorik i politiska kampanjer och officiella uttalanden. I juni krävde exempelvis Turkiets inrikesminister "Jerusalems befrielse".
Dessutom har Erdogan förklarat att "Jerusalem är vårt" och så sent som den 30 mars 2025 sagt: "Må Herren låta det sionistiska Israel förgöras och ödeläggas."
Erdogan publicerade ett 758-sidigt dokument som beskriver hans långsiktiga plan för att stegvis ta över "Israel, Mellanöstern och den fria världen".
Amichai Chikli, Israels diasporaminister, sade: "Ahmed al-Sharaas militär är Erdogans militär. Al-Sharaas ideologi är Erdogans ideologi. Erdogans och al-Sharaas ideologi är al-Qaidas och IS ideologi." Han hänvisade även till vad han beskrev som deras barbariska behandling av icke-muslimska minoriteter i regionen.
Även neutraliteten hos Tom Barrack, USA:s ambassadör i Turkiet och särskilda sändebud för Syrien, ifrågasätts i allt högre grad (här, här och här), samtidigt som det har kommit besked om hans avgång. Förhoppningsvis kommer han inte att tilldelas en "nyckelroll" i hanteringen av USA:s politik gentemot Syrien och Irak.
I ett försök att minska spänningarna mellan Jerusalem och Ankara i Syrienfrågan förde Israel och Turkiet samtal i Azerbajdzjan 2025 i syfte att nå en överenskommelse om de båda ländernas prioriteringar i Syrien efter Assadregimens fall.
Även om inga närmare uppgifter om mötet offentliggjordes nådde de båda länderna en bred överenskommelse om att bevara status quo, vars kärna var att respektera Syriens fulla suveränitet över sitt territorium.
Trots överenskommelsen har företrädare för den israeliska underrättelsetjänsten blivit alltmer oroade över Erdogans planer på att utöka och befästa Turkiets närvaro i landet.
Turkiska styrkor ockuperar för närvarande omkring 5 000 kvadratkilometer i norra Syrien. Turkiet uppges också ha tagit kontroll över syriska militär- och flottbaser som tidigare användes av Iran och Ryssland under Assadregimen, då Moskva och Teheran var nära allierade med Damaskus.
Det finns också farhågor kring Turkiets mer omfattande roll i regionen, sedan det framkommit att Erdogan personligen ingrep hos Trump för att stoppa en föreslagen amerikansk-israelisk operation. Planen var att tusentals kurdiska stridande, med amerikanskt flygunderstöd, skulle invadera Iran i syfte att störta mullaregimen. Många israeliska företrädare anser att planen hade goda chanser att lyckas om det inte hade varit för Erdogans ingripande.
Ytterligare ett potentiellt hot som Syrien kan utgöra mot Israels säkerhet på lång sikt är Internationella atomenergiorganets (IAEA) nya upptäckt av en odeklarerad kärnteknisk anläggning. Där hittade inspektörer flera ton kärnmaterial som enligt IAEA-chefen Rafael Grossi "skulle kunna användas i skadliga syften".
Detta är några av de många skälen till att israeliska säkerhetsföreträdare blir alltmer oroade över Turkiets fördjupade engagemang i Syrien efter Assadregimens fall. De anser i allt högre grad att Erdogan inte får tillåtas fullfölja sina expansionistiska ambitioner i Syrien – och definitivt inte få tillgång till F-35-stridsflygplan med smygteknik – om Israel ska kunna trygga sin befolknings framtida säkerhet.
Con Coughlin är försvars- och utrikesredaktör på Telegraph och Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute.