 För USA:s president Joe Biden borde den senaste tidens oroligheter på Kuba övertyga hans administration om att inte upprepa misstagen från Obamaeran, och försöka göra någon form av närmanden till Havanna. USA borde också, eftersom de tydligen är förmögna till det, göra det möjligt för det kubanska folket att använda internet igen. På bilden: Den kubanska polisen i kravallutrustning skickas ut för att dämpa regimfientliga protester i Havanna den 12 juli 2021. (Foto av Yamil Lage/AFP via Getty Images) |
Inget illustrerar den kommunistiska ideologins konkurs bättre än Kubas hopplösa ekonomi som har resulterat i att landet genomlider sin största våg av regeringsfientliga protester på minst tre årtionden.
Hittills har minst en demonstrant dödats och hundratals gripits, eftersom kommunistregimen som grundades av den kubanska diktatorn Fidel Castro har svarat med karaktäristisk brutalitet på det landsomfattande missnöjet.
Den grundläggande orsaken till protesterna har varit den kubanska ekonomins allvarliga tillstånd, med kubaner som demonstrerar mot brist på grundläggande livsmedel och läkemedel. För att spä på eländet ytterligare innebär landets olämpliga hantering av coronaviruset att landets 11 miljoner invånare nu har fler Covid-fall per capita än någon annan större latinamerikansk nation.
Den kubanska presidenten Miguel Diaz-Canels enväldiga regim må vara totalt inkapabel att tillgodose sina medborgares grundläggande behov, men som det hänsynslösa tillslaget mot demonstranterna har visat förstår man fortfarande hur man ska skrämma upp den oroliga befolkningen.
Tusentals kubaner gav sig ut på gatorna i vad som verkar ha varit spontana protester över hela landet, och på nolltid var regimens säkerhetsstyrkor igång med att hävda sin auktoritet.
Specialstyrkor och polis intog gatorna och internetanslutningar kapades över hela ön för att förhindra att oliktänkande skulle försöka koordinera protesterna, med resultatet att nästan alla demonstranter hade skingrats inom några timmar.
Sedan de ursprungliga protesterna den 11 juli i den västliga staden San Antonio de los Banos, som senare spreds till över 40 städer och byar – inklusive huvudstaden Havanna – har säkerhetsstyrkorna, med hjälp av snabba reaktionsbrigader och Kommunistpartiets militanta utrustade med tunga stänger, varit upptagna med att samla ihop över hundra oliktänkande.
Likväl, även om de kubanska myndigheterna kan gratulera sig själva för att de lyckats tysta ner oroligheterna, finns det växande bevis för att önskan om en alltmer högljudd kubansk opposition för radikal förändring i hur deras land styrs denna gång kan visa sig bli oemotståndlig.
Kubas kommunistiska ledare har länge stoltserat med sin förmåga att övervinna alla utmaningar mot deras marxistiska revolutions överlevnad. Medan kommunistregimer över hela världen – kanske främst Sovjetunionen – har blivit förpassade till historieböckerna, och andra kommunistregimer som till exempel i Kina tyst har omfamnat kapitalismens fördelar, har Kuba fastnat i det anakronistiska synsättet som dominerat landet sedan Fidel Castros revolution 1959.
Men den stora skillnaden nu är att utan Castros karismatiska ledarskap är regimens nuvarande generation ledare totalt inkapabel att kräva stöd av det kubanska folket.
Det här är första gången som Havannas kommunistiska regering har behövt möta en stor utmaning mot sin myndighet utan att ha en medlem av Castroklanen som befäl. Förra gången landet stod inför storskaliga protester på hemmaplan, år 1994, konfronterade Castro personligen demonstranterna på huvudstadens strandpromenad Malecon och lyckades vinna deras hjärtan.
Efter Castros död år 2016 ersattes han av brodern Raul. När Raul, som är 90 år gammal, drog sig tillbaka från politikens frontlinje har hans efterträdare, Diaz-Canel, visat sig vara en tråkig byråkrat från partiet som saknar alla spår av revolutionär anda. Så när presidenten uppmanade partiets lojala att försvara regimen mot demonstranterna verkade de flesta kubaner minst sagt oberörda.
Lägg till detta den kubanska ekonomins förskräckliga tillstånd och det är enkelt att se varför kubanska landsflyktingar i Florida är glada för möjligheten till ett regimskifte inom en snar framtid i Havanna. Under det senaste året har den kubanska ekonomin minskat med över 11 procent, med resultatet att kubanerna måste köa i timmar bara för att köpa basvaror som kyckling och bröd.
Den karibiska ön utsätts regelbundet för långvariga strömavbrott, medan regeringens hantering av pandemin har resulterat i en enorm ökning i dödlighet, från bara 146 dödsfall år 2020 till den nuvarande nivån på nästan 2 000.
Tack vare regimens bedrövliga hantering av både ekonomin och Covid gör nu vanliga kubaner till slut sina sanna känslor hörda angående Kubas kommunistledares misslyckanden.
Detta har fått motståndare att ändra Castros gamla slagord "Patria o Muerte" – hemland eller död – till "Patria y Vida", hemland och liv.
Det som det inte råder några tvivel om är att om kubanerna verkligen vill ha ett bättre liv så måste de först göra sig av med sin förtryckande och inkompetenta kommunistregim.
För USA:s president Joe Biden borde den senaste tidens oroligheter på Kuba övertyga hans administration om att inte upprepa misstagen från Obamaeran, utan istället försöka göra någon form av närmanden till Havannas diktatur.
USA borde också, eftersom de tydligen är förmögna till det, göra det möjligt för det kubanska folket att använda internet igen.
En av anledningarna till att Kubas kommunistregim har svårt att överleva är den ekonomiska inverkan av de hårt drabbande sanktionerna som den tidigare administrationen införde mot Kuba.
Ett försök av Bidenadministrationen att häva sanktionerna skulle helt enkelt vara att belöna regimen för dess brutala förtryck av det kubanska folket.
Att hålla sanktionerna på plats skulle öka pressen på den kubanska regimen ännu mer – något som i slutändan skulle kunna leda till dess kollaps och frigörelsen av det kubanska folket från sina kommunistiska förtryckare.
Con Coughlin är Telegraphs försvars- och utrikesredaktör och Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute.