Israel som judisk stat fortsätter vara ett rött skynke för palestinierna. Attityden är förhärskande från högsta ledningen och neråt, och förmedlas regelbundet av Palestinska myndighetens (PM) president Mahmoud Abbas.
Palestiniernas vägran att erkänna Israel som en judisk stat bygger på argumentet att en sådan åtgärd skulle innebära att man gav upp "återvändanderätten" för miljontals "flyktingar" till Israel. Vägran bygger också på ett fortsatt förnekande av alla historiska judiska kopplingar till landet.
De senaste veckorna har PMs president än en gång upprepat sin starka ovilja att erkänna Israel som en judisk stat.
Palestiniernas vägran att erkänna Israel som judisk stat är ett av de största hindren för fred mellan Israel och palestinierna.
Klagomål över bosättningar är ingenting annat än en dimridå från PMs sida.
Just nu är det mycket snack om huruvida PM har för avsikt att be FNs säkerhetsråd fördöma Israel för att man byggt i bosättningsområdena. Om man kommer att verkställa hotet är dock oklart. Vad som däremot är helt klart, är att besattheten av bosättningarna flyttar fokus från kärnfrågor som palestiniernas erkännande av ett judiskt Israel. Många palestinier betraktar alltjämt Israel som en enda stor bosättning som ska försvinna från Mellanöstern.
Men varför är det då så svårt för palestinierna att acceptera Israel som judisk stat?
Abbas har konsekvent underlåtit att redogöra för sina skäl att helt avvisa tanken på Israel som judisk stat. I januari 2014 förklarade PMs president:
"Palestinierna kommer inte att erkänna staten Israels judiskhet och kommer inte att acceptera den. Israelerna säger att om vi inte erkänner Israels judiskhet kommer det inte att gå att hitta en lösning. Och vi säger att vi inte kommer att erkänna eller acceptera Israels judiskhet och vi har många skäl för detta avvisande."
Vid ett annat tillfälle samma år, sa Abbas: "Ingen kan tvinga oss att erkänna Israel som judisk stat. Om de [Israel] vill, kan de gå till FN och be om ett namnbyte till vad de önskar – även om det är att kalla sig den Judiska Sioniststaten." Återigen underlät Abbas att förklara det kompakta palestinska motståndet mot det israeliska kravet.
 Abbas: "Vi kommer inte att erkänna Israel som judisk stat." (Bildkälla: Palestinian Media Watch) |
Palestinska myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat har kastat en del ljus över situationen: "Vi har redan erkänt Israels existens, med 1948 års gränser inom det ockuperade Palestina", förklarade Erekat. Han tillade att han under ett möte i München gjort helt klart för den israeliske utrikesministern Tipi Livni att palestinierna "inte kommer att ändra sin historia och religion och kultur genom att erkänna Israel som en judisk stat".
Medan palestinska ledare har varit ganska ovilliga att utveckla skälen bakom denna vägran, har andra palestinier varit mer öppna i frågan.
En av dessa är den palestinska statsvetaren Dr. Saniyeh Al-Husseini, som nyligen publicerade en artikel under rubriken "Därför vägrar palestinierna acceptera staten Israels judiskhet". Artikeln återgavs av Palestinska myndighetens officiella nyhetsbyrå Wafa – ett säkert tecken på att PM stödjer hennes åsikter.
I artikeln påpekar Al-Husseini att USA står bakom det israeliska villkoret, som hon beskrev som ett "förlamande krav".
Artikeln varnar för att "om man accepterar Israel som judisk stat, överger man alla palestinska anspråk på de palestinska områdena, däribland de områden som ockuperades 1967". Enligt Al-Husseini finns det två huvudskäl till att palestinierna är emot israelernas krav. Det första har att göra med palestinska flyktingars "återvändanderätt" till sina gamla byar och hem inne i Israel; det andra är kopplat till Israels arabiska medborgares status.
Vad gäller det förstnämnda, skriver Al-Husseini:
"Palestinsk acceptans av den israeliska historieskrivningen skulle frånta alla palestinier rätten till landet Palestina och ge legitimitet åt Israels krig mot palestinierna. Ett palestinskt erkännande av staten Israels judiskhet innebär att man accepterar den israeliska synen på judarnas rätt till landet Palestina, och fråntar Israel ansvaret för de moraliska och juridiska konsekvenserna av de brott man begått mot palestinierna."
Enligt Al-Husseini är det alltså så att palestinierna vägrar erkänna en judisk stat, eftersom de tror att detta skulle ge legitimitet åt "judarnas rätt till landet Palestina" och undergräva det palestinska kravet på "återvändanderätt" för miljoner flyktingar till Israel.
I klartext: Palestinska myndigheten vill ha en palestinsk stat bredvid Israel, samtidigt som man översvämmar Israel med miljoner flyktingar. Detta är givetvis någonting som ingen israelisk regering någonsin skulle kunna gå med på. Än mer avgörande är palestiniernas vägran att erkänna att judarna har någon rätt till landet. Detta förnekande är sedan länge grundläggande i den palestinska historieskrivningen. Även de som säger sig ha accepterat en tvåstatslösning är ovilliga att erkänna någon judisk historia i eller med koppling till landet.
Det andra skälet, det som har med Israels arabiska medborgare att göra, är också mycket talande. Enligt Al-Husseini är Israels slutgiltiga mål, vilket "avslöjas" av dess krav, att göra sig av med den arabiska befolkningen. Och visst avslöjas det saker här, men inte genom Israels agerande. För det första har PM genom att återge Al-Husseinis artikel "avslöjat" det faktum att man utsett sig själva till företrädare för Israels arabiska medborgare.
Men eftersom Israel är en demokrati – till skillnad från de diktatoriska palestinska regeringarna – så har Israels arabiska befolkning sina egna ledare och företrädare i det israeliska parlamentet Knesset. Det sista de behöver är att Palestinska myndigheten eller Hamas eller någon annan palestinsk grupp lägger sig i deras interna angelägenheter.
Men avslöjandet fortsätter. Israels arabiska medborgare representeras av ledare, däribland medlemmar av Knesset, som är så uppslukade av palestinierna som bor i Gaza och på Västbanken, att de har glömt bort vilka deras uppdragsgivare är.
Titta till exempel på Knessetledamoten Zouheir Bahloul, som lägger dyrbar tid på att omdefiniera ordet "terrorist".
Bahloul, representant för Arbetarpartiet, verkar njuta av de häftiga protester han orsakade nyligen, då han påstod att en palestinier som försökte knivhugga israeliska soldater i Hebron förra månaden inte är terrorist.
Man får intryck av att Bahloul och andra arabiska Knesset-medlemmar tycker att de har löst alla den arabiska gruppens problem i Israel, och det enda som återstår är att säkerställa att ingen kallar en palestinsk knivman för terrorist. Det behövs knappast nämnas att detta inte precis toppar de arabiska israelernas priolista.
Det som avslöjas är alltså omfattande och djupgående. Israeliska arabiska ledare sviker sina väljare genom att prioritera vad de uppfattar som de palestinska arabernas intressen, medan palestinska arabiska ledare sviker sina väljare genom att förneka alla kopplingar mellan judar och landet. Denna inställning omöjliggör fred i Mellanöstern. Det internationella samfundet kanske skulle fundera lite på dessa stillsamma men avgörande synpunkter, då man ställs inför klagomål på bosättningar och dylikt.
Khaled Abu Toameh är prisbelönt journalist baserad i Jerusalem.