Vi araber är väldigt duktiga på att kräva att våra mänskliga rättigheter ska respekteras, åtminstone när vi bor i liberala demokratier i till exempel Nordamerika, Europa och Israel. Men hur är det med vår respekt för andras mänskliga rättigheter, i synnerhet judarnas?
Om vi tittar närmare på vår attityd mot judar, både historiskt och i nutid, inser vi snabbt att den bygger på en vägran att ge judarnas deras mest fundamentala mänskliga rättighet, en rättighet utan vilken alla andra mänskliga rättigheter är värdelösa: Rätten att existera.
Rätten att existera i Mellanöstern före 1948
Antisionister påstår ofta att innan det moderna Israel fanns, kunde judar leva i fred i Mellanöstern, och att det är etablerandet av staten Israel som har skapat den arabiska fientligheten mot judar. Detta är lögn.
Innan det moderna Israel fanns, skrev historikern Martin Gilbert: "Judarna hade den lägre statusen dhimmi, vilket visserligen gav dem religionsfrihet, men också gjorde att de utsattes för många irriterande och förödmjukande restriktioner i sitt dagliga liv." En annan historiker, G.E. von Grunebaum, skrev att judar i Mellanöstern utsattes för "en lång rad förföljelser, godtyckliga konfiskeringar, försök till tvångskonvertering och pogromer".
Rätten att existera som oberoende stat
Sionismen växte fram ur ett behov hos judarna att bli herrar över sitt eget öde – att inte längre utsättas för diskriminering eller massakrer bara för att de var judar. Projektet accepterades och erkändes formellt av britterna, som fått mandat över Palestina av Nationernas förbund. Arabvärlden accepterade dock aldrig Storbritanniens erkännande, formulerat i 1917 års Balfourdeklaration, och man accepterade heller aldrig den delningsplan som godkändes av FN 1947, där judarnas rätt till en egen stat slogs fast.
Arabernas vägran att acceptera den judiska statens rätt att existera, en rätt som väger tyngre än nästan alla andra länders rätt till detsamma, resulterade i flera krig, varav det första var Befrielsekriget 1948-1949. Arabvärlden accepterar än i denna dag inte konceptet med en judisk stat i någon storlek eller form. Inte ens Egypten och Jordanien, som undertecknat fredsavtal med Israel, accepterar att Israel är en judisk stat, och de fortsätter främja antisemitiskt hat mot Israel.
Rätten att existera i Gaza, på Västbanken och i östra Jerusalem
2005 drog Israel tillbaka alla militärtrupper och judiska invånare från Gaza, i hopp om att detta skulle leda till fred åtminstone på den fronten, och göra en judefri Gazaremsa till en blomstrande arabisk Riviera, eller ett andra Singapore, som kanske kunde bli en förebild för Västbanken. Experimentet misslyckades kapitalt. Här hade vi alltså judar som frivilligt gav upp sin rätt att finnas på ett visst landområde, men tyvärr tog Gazas palestinier inte detta som en chans till fred, utan som ett tecken på att om man fortsätter skjuta judar, så försvinner de – så vi fortsätter skjuta.
Det finns många åsikter bland sionister om vad man ska göra med Västbanken. Dessa åsikter spänner från total ensidigt tillbakadragande, precis som i Gaza, till full annektering, med många varianter däremellan. För tillfället är det status quo som gäller, utan några särskilda planer för framtiden.
Men trots det svekfulla UNESCOs omskrivning av historien, så vet alla att innan det landområde som nu är känt som Västbanken kallades så, hette det Judéen och Samarien under mer än 2 000 år.
Alla vet att i Hebron finns de uråldriga gravplatserna för de bibliska patriarkerna och matriarkerna, inne i Makpelagrottan, och att denna plats är judendomens näst heligaste. Alla förnuftiga människor förstår att judarna borde ha en oomtvistlig rätt att finnas i detta landområde, även om det styrs av araber eller muslimer. Å andra sidan vet alla också att det inte finns någon arabisk regim som skulle vara kapabel eller ens villig att värna om judarnas säkerhet och skydda dem från det antisemitiska hat som strömmar från arabvärlden.
Östra Jerusalem, som styckades av från resten av Jerusalem under Befrielsekriget av konungariket Jordanien, är en del av Jerusalem, och innehåller Tempelberget, judarnas heligaste plats. Gamla staden i östra Jerusalem beboddes av judar, tills de etniskt rensades av Jordanien i kriget 1948-1949.
Även om Israel två gånger tidigare, först under premiärminister Ehud Barak och sedan under premiärminister Ehud Olmert, har erbjudit östra Jerusalem som en del av en palestinsk stat, så lär det erbjudandet inte dyka upp igen. Judarna vet att det skulle innebära en ny våg av etnisk rensning, vilket skulle förneka judarna rätten att existera på en bit land där den rätten är viktigare än någon annanstans.
Rätten att existera i Mellanöstern nu
Under Israels befrielsekrig rensades judar ut från Gaza, Västbanken och östra Jerusalem, och under åren som följde genomfördes etniska rensningar av judar i resten av arabvärlden.
I dag utmanar Israels fiender, varav många är araber, landets rätt att existera, och därmed judarnas rätt att existera, på två fronter: Hot om utplåning med kärnvapen och hot om utplåning genom demografisk kvävning.
Irans islamistregim har flera gånger upprepat sin avsikt att förgöra Israel med kärnvapen. Om ifall att Iran inte är "framgångsrika" i detta, så har den så kallade "propalestinska" rörelsen, inklusive BDS-rörelsen (Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner), en annan plan för att förstöra den judiska staten: En enda stat med "återvändarrätt" för alla ättlingar till palestinska flyktingar. Palestinske presidenten Mahmoud Abbas och hans företrädare Yasser Arafats vägran att acceptera en tvåstatslösning är en del av denna plan.
Rätten att existera på andra ställen
Antisionister hävdar att judarna är imperialister i Mellanöstern, precis som fransmännen och britterna var, och att de precis som dessa borde åka tillbaka dit de kom från. Denna liknelse är förstås helt osann: Judarna har en mycket längre historia i Mellanöstern än vad muslimer och araber har.
Hör judarna hemma i Europa, som för bara några decennier sedan försökte mörda varenda jude – män, kvinnor och barn? Hör judarna hemma i Nordamerika, där det tills för bara några hundra år sedan inte fanns några européer alls, bara indianer?
Att säga att judarna "hör hemma" på dessa ställen speglar inte verkligheten; det är bara bekvämt för antisionisterna att påstå det.
Judarna kommer inte att ge upp
Vi araber klagar ofta på att palestinierna känner sig förnedrade när de måste passera israeliska vägspärrar. Vi klagar på att Israel bygger på Västbanken utan palestinskt tillstånd, och vi klagar på att Israel har mage att försvara sig mot palestinska terrorister. Men hur många av oss har funderat på hur denna situation har uppkommit? Hur många av oss har modet att erkänna att strategin med att föra krig efter krig mot Israel i syfte att förneka dem rätten att existera, och att vägra gå med på varenda förnuftig lösning på konflikten, har lett till den nuvarande situationen?
Vårt budskap till judarna, genom historien och särskilt vid de tillfällen då de haft fräckheten att vilja styra sig själva, har varit kristallklart: Vi kan inte tolerera att ni existerar.
Och ändå kräver judar rätten att existera, och att existera som jämlikar, i det område där de funnits och hört till sedan över 3 000 år tillbaka.
Dessutom är det ett brott av ofattbara proportioner att förvägra ett folk rätten att existera. Vi araber låtsas att vår bristande respekt för judarnas existensberättigande inte är orsak till konflikten mellan judarna och oss. Vi vill hellre tala om att konflikten handlar om "ockupation" och "bosättningar". Judarna ser vad radikala islamister nu gör med kristna och andra minoriteter, som också fanns i Mellanöstern tusentals år innan den muslimske profeten Muhammed ens föddes: Yazidier, kurder, kristna, kopter, assyrier, araméer och många andra. Var finns dessa ursprungsbefolkningar i Irak, Syrien och Egypten nu? Lever de fritt eller förföljs de, fördrivs från det som historiskt sett är deras länder, och slaktas av islamister? Judarna vet att detta är precis vad som skulle ha hänt dem om de inte hade haft sin egen stat.
Arabernas egentliga problem med judarna är att de överhuvudtaget existerar. Vi vill att judarna antingen ska försvinna eller underkasta sig våra nycker, men judarna vägrar böja sig för vår intolerans, och de vägrar låta sig rubbas av våra hot och vårt bakdanteri.
Vilken förnuftig person kan klandra dem?
Fred Maroun, vänstersympatiserande arab baserad i Kanada, har bland annat skrivit debattartiklar för New Canadian Media. Han bodde i Libanon 1961-1984.