Från det ögonblick som Israel utropade självständighet, har en av de främsta arabiska taktikerna varit att utnyttja judarnas akilleshäl – deras högt utvecklade kultur, vilken respekterar och värdesätter livet, och deras respekt för mänskliga rättigheter.
Eftersom jag är av arabisk härkomst, har jag länge känt till den arabiska stereotypen av Väst och Israel – att de är svaga för att de bryr sig om sina medborgares liv och att de är noga med att respektera sina fienders mänskliga rättigheter. Golda Meir ska ha sagt: "Vi kan förlåta araberna för att de dödar våra barn. Vi kan inte förlåta dem för att de tvingar oss att döda deras barn."
Fram tills nu har Israel motsvarat den arabiska stereotypen – genom att till exempel "knacka på taket" i Gaza för att varna boende i byggnader som används för militära ändamål innan de bombas – men när jag nu samtalar med sionister verkar det som att den attityden håller på att ändras. Även om judarna alltid kommer att sätta mänskligt liv högt, kan deras vilja att minimera antalet dödsoffer hos fienden vara på väg att slockna, och det är med största sannolikhet palestinierna som kommer att få betala priset.
Under Befrielsekriget såg den arabiska sidan till att det inte fanns en enda jude kvar på arabsidan vid vapenstilleståndet 1949, medan judarna lät ett stort antal araber stanna på den israeliska sidan. I dag utgör dessa araber 20 procent av Israels befolkning.
Israels respekt för de mänskliga rättigheterna hos de araber som bor i landet har utnyttjats av araberna mot Israel. Blotta tanken på att det skulle kunna finnas judar på den arabiska sidan demoniseras och man avskräcker aggressivt all "normalisering" i relation till judar.
Araber boende i Israel har konsekvent valt in arabiska parlamentariker, till och med antisionister som öppet stöder palestinska terrorister. Om Israel utesluter dessa politiker ur Knesset – som det finns lagförslag på att göra – anklagas man av Väst för att vara odemokratiskt, men om man inte gör det ser araberna landet som svagt.
Under sexdagarskriget i juni 1967 – ett försvarskrig där Israel slog tillbaka attackerande arabiska arméer från bland annat Jordanien och Egypten – rörde sig de israeliska styrkorna in över stora arabiska landområden, bland annat Sinaihalvön, Västbanken och Gaza. Israel erbjöd sig omedelbart att lämna tillbaka områdena i utbyte mot erkännande och fred. Mindre än tre månader senare, 1 september 1967, kom svaret i form av Khartoumresolutionens berömda "tre nej": Ingen fred, inget erkännande och inga förhandlingar.
Israel kunde ha spelat enligt de arabiska reglerna och deporterat alla araber i land man ockuperade, men det gjorde man inte. Just för att Israel respekterade arabernas mänskliga rättigheter, trots att det inte låg i deras eget intresse, gav israelerna palestinierna en plattform från vilken man nu arbetar för att förgöra Israel.
Den pågående kampanjen Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner (Boycott, Divestment and Sanctions, BDS) är ytterligare ett uttryck för samma hycklande dubbelmoral, samma genomskinliga försök att utrota Israel. Kampanjens ledare har ogenerat förklarat att de inte är intresserade av en tvåstatslösning. De vill ha en arabstat som ska ersätta Israel. De räknar med att Israel förr eller senare kommer att tvingas annektera Västbanken och ge dess invånare israeliskt medborgarskap. Om det händer är förintelsen av Israel som judisk stat bara en tidsfråga.
Den dominerande åsikten på sionistsidan är i dag att den lösning de flesta judar sedan 1940-talet sett som mest moralisk – tvåstatslösningen – helt enkelt inte fungerar. Den stora majoriteten sionister hänvisar till arabernas obevekliga vägran att acceptera en sådan lösning och på det faktum att när förhandlingar väl ägt rum har palestinierna aldrig kommit med något rimligt motbud. Till och med Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas, som ju ska vara den mest moderate av de palestinska ledarna, har aldrig accepterat en tvåstatslösning om den inte innefattar "återvändanderätt", något som skulle resultera i en helt arabisk stat bredvid en annan arabisk stat – ytterligare ett sätt att utrota den judiska staten alltså.
Israel är inmålat i ett hörn, och kommer förr eller senare att tvingas välja mellan att ge upp den judiska staten eller sänka ribban för palestiniernas mänskliga rättigheter. Att Israel inte kommer att välja det förstnämnda framgår allt tydligare. Det skulle inte jag heller göra om jag var i deras skor. Ett tecken på detta är ett lagförslag på att deportera familjer till terrorister. Ett annat lagförslag går ut på att utesluta medlemmar av Knesset som öppet visar stöd för terrorister.
Den amerikanske människorättsadvokaten Alan Dershowitz har flera gånger varnat för att BDS-rörelsen håller på att förstöra alla utsikter till en framförhandlad tvåstatslösning, genom att man får palestinska ledare att tro att de inte behöver kompromissa. Dershowitz har inte gjort några mer ingående förutsägelser kring vad som kommer att hända om BDS fortsätter på den inslagna vägen. Han har bara gjort den generella och uppenbara observationen att det kommer att leda till "fler krig, mer död och mer lidande".
Om den arabiska/BDS-taktiken håller i sig, kan det mycket väl hända att Israel rör sig till höger om den nuvarande premiärministern Benjamin Netanyahu, och väljer en regering för vilken palestiniernas mänskliga rättigheter har lägre prioritet. En sådan regering skulle visa betydligt mindre motvilja än Netanyahu inför nya bosättningar på Västbanken, och skulle besvara terrorattacker med förkrossande våld, vilket skulle göra vanliga palestiniers liv betydligt mer besvärligt och allvarligt skada alla visioner om en palestinsk stat.
BDS företrädare verkar förlita sig på att Israel aldrig skulle agera så, men de har fel av flera skäl:
- Israels judar kommer inte att begå självmord frivilligt. Så här långt har det visat sig att varje gång de ignorerat påstötningar om att de kränker mänskliga rättigheter, har det inte varit förödande för Israel. En enstatslösning med lika rättigheter för alla skulle dock vara förödande för Israel, och det går de flesta judar i Israel inte med på.
- Israel kan se hur resten av Mellanöstern är uppslukat av etnisk rensning av alla från judar till kristna. De kan också se att Väst inte vidtar några seriösa åtgärder mot detta.
- Israelerna vet att araberna har behandlat palestinierna dåligt de senaste 70 åren, och att inget arabland vill riskera att förlora fler krig mot Israel på grund av palestinierna, vilka de föraktar i vilket fall som helst. Sedan kan man fråga sig om de splittrade arabstaterna skulle kunna skrapa ihop en fungerande koalition mot Israel även om de ville.
- En av de faktorer som just nu håller tillbaka Israels högerflygel är risken att man förlorar Västs stöd. Men den växande BDS-rörelsen kan göra att Israel känner att man har förlorat Västs stöd i vilket fall som helst och inte har någonting att förlora.
I nästan 70 år har araberna spelat ett farligt spel, och räknat med att judarnas skrupler ska göra varje nederlag till en delseger. Historiskt sett har de som förlorar krig – särskilt sådana de själva har startat – tvingats leva enligt vinnarnas regler. Men araberna har vägrat leva enligt Israels regler och de har till och med konsekvent avvisat alla kompromiss-tvåstatslösningar, som skulle varit vettiga för båda sidor.
Man kan bara hoppas att palestinierna, i likhet med Egypten och Jordanien, snart bestämmer sig för att leva i fred med en granne som visat sig behandla palestinierna mycket bättre än deras egna "arabiska bröder" – inte dåligt alls, faktiskt. Man kan bara hoppas att de palestinska ledarna börjar främja en fredskultur i stället för en hatkultur.
Fred Maroun, vänstersympatiserande kanadensare med arabisk bakgrund, har bland annat skrivit debattartiklar för New Canadian Media. Han bodde i Libanon 1961-1984.