Ruta Vanagaite, som ursprungligen kommer från Litauen, tog år 1978 examen från Moskvas teaterinstitut. Hon har en omfattande erfarenhet som journalist, publicist, teater- och Tv-producent, festivalarrangör, politisk PR-konsult och fram tills nyligen var hon producent för storskaliga platsspecifika evenemang. År 1993 mottog hon pris för "Årets Kvinna".
"Mitt intresse för den litauiska förintelsen härstammar i mitt engagemang i ett utbildningsprojekt för unga litauer med namnet "Att Vara en Jude". Många av de som närvarade vid dessa arrangemang blev alltmer intresserade av judiskt arv, kultur och religion."
"Det var överraskande att knappt några av deltagarna någonsin hade besökt Ponary, i närheten av Vilnius, där runt 80 000 judar mördades av tyska och litauiska nazister. [1] De visste heller knappt någonting om förintelsen. Dessutom fick många av dem bemöta antisemitiska angrepp av vänner eller släktingar efter att de delat med sig av sina erfarenheter av projektet."
 Ruta Vanagaite |
"Detta projekt fick mig att inse hur stark antisemitismen är i det litauiska samhället; till och med nu när det knappt finns några judar kvar i landet. Ännu en smärtsam insikt var att några av mina släktingar haft roller i förintelsen. Trots att de inte var aktivt inblandade i våld var de troligtvis inblandade i att komponera ihop listor och möjligtvis också i isoleringen av judarna innan de mördades."
"När jag påbörjade min forskning om förintelsen bestämde jag mig för att förlita mig enbart på litauiska källor. Jag ville vara säker på att inte bli anklagad för att ha "påverkats" av material som publicerats av "icke-objektiva" vittnen eller författare från utlandet. Till min överraskning upptäckte jag att litauiska historiker har framställt sanningen om vårt lands förövare i förintelsen. Jag läste deras böcker, närvarade vid deras föreläsningar och talade med dem. Jag tillbringade också ett halvår i det litauiska specialarkivet med att läsa vittnesmål av både mördarna själva och de som blev vittnen till brotten. Alla dessa människor var litauer."
"Enligt judiska källor var över 20 000 litauer inblandade i folkmordet som ägde rum under förintelsen. I Litauen talar ingen om antalet. Den officiella ställningen har varit, och är fortfarande, att judarna mördades av en grupp 'monster'."
"Mina viktigaste fynd var det som pekade på att inte alla mördare var monster. År 1941 anslöt sig litauerna till självförsvarsbataljonerna för att tjäna sitt land. Brotten under förintelsen blev möjliga på grund av samarbetet med tyska nazister som ingicks av litauiska ledare och civilförvaltningen. Den administrativa infrastrukturen i vårt land stod till nazisternas tjänst."
"Jag kontaktade sedan Dr Efraim Zuroff från Simon Wiesenthal Center. Vi bestämde oss för att resa runt i Litauen tillsammans. Vi besökte fler än 35 orter där det funnits judiska samhällen. Under denna resa upptäckte vi att vittnena till massmorden fortfarande var rädda för att tala. Vi kom också fram till en annan smärtsam insikt: minnena av offren har i stort sett suddats ut från allmänhetens blickfång och deras gravar är väldigt ofta försummade."
"En annan viktig upptäckt för mig var det faktum att folk efter så många år, trots gammal fiendskap, kan tala och enas om många saker om de på ett uppriktigt sätt söker efter sanningen. Efraim och jag bestämde oss sedan för att publicera våra fynd i en bok. Dess titel på litauiska är Mūsiškiai; Kelionė Su Priešu som kan översättas till Vårt Folk; En Resa med en Fiende. Den gavs ut i januari 2016. Boken sålde slut på två dagar. Förlaget tryckte 6000 exemplar av andra utgåvan som förmodligen också kommer att sälja slut på kort tid."
"Vi bestämde oss för att den litauiska utgåvan skulle publiceras med mig som enda författare eftersom jag redan skrivit flera böcker som folk har tyckt om. Mina förväntningar var att i alla fall en del av min publik skulle öppna även denna bok. I den engelska översättningen, som redan har förberetts för utgivning, står Efraim som förste författare. Polska och hebreiska översättningar kommer också."
"Det är otroligt smärtsamt för litauer att bemöta sitt lands förflutna. Om Efraims namn hade stått på omslaget av den litauiska upplagan hade många litauiska läsare inte ens öppnat boken. Han anses vara en fiende till Litauen som anklagar landet för förintelsebrott som vi inte vill veta av. Ändå känner man av Efraims närvaro i denna bok. Genom att försäkra mig om att litauerna skulle öppna boken fann jag ett sätt för folk att få möta Efraim, lyssna på honom och förstå mycket av det han sagt i flera år. Det fanns inget annat sätt jag skulle kunna få mina landsmän att lyssna på honom."
"Litauisk media har varit mycket stöttande. Ändå förblir historikerna tysta. Den enda reaktionen jag fått från myndigheterna var ett uttalande som gjorts av den statliga säkerhetskommittén som hävdar att boken tjänar Putins propagandamaskin och har kanske till och med inspirerats av den ryska presidenten."
Vanagaite sammanfattar, "för tillfället är det litauiska samhället mycket imponerade av boken. Alla verkar ha en stark åsikt om ämnet. Äldre personer har tydligen tyckt att boken varit ganska kränkande. Detta beror förmodligen på att den berövar dem och deras föräldrar bilden av dem själva som krigsoffer."
"Yngre litauer är mycket mindre sårbara. De känner inget behov av att identifiera sig som offer, och är därför mer redo att möta sanningen. Folk börjar tro att de "måste" ha en åsikt om denna bok. Det innebär att många kommer att läsa den och tala om problemen som belyses på boksidorna. Detta är början av vår läkningsprocess. Jag är stolt över att jag varit stark nog att ta detta första steg och vågat ta emot kritiken. Efter detta kommer många litauiska historiker och historiestudenter vara mycket mindre rädda. Sanningen kommer oundvikligen komma ut och vårt samhälle måste acceptera detta och leva med det."
[1] Mellan juli 1941 och augusti 1944 mördade tyska och litauiska nazister upp till 100 000 människor, till största delen judar, nära tågstationen i Ponary. Ponary, som nu kallas för Paneriai, är en förort till Vilnius.