Översättning av denna artikel:

Den framlidne professor Robert Wistrich (1945-2015) innehade Neuberger-ordförandeposten för Modern Europeisk och Judisk Historia på Hebrew University i Jerusalem. Från och med 2002 fram till hans död var han chef för Vidal Sassoon International Center for the Study of Anti-Semitism på samma universitet.

"Antisemitism bland den intellektuella eliten på hedendomens forntid har sitt ursprung i Alexandria för mer än 2000 år sedan. Denna typ av antisemitism – särskilt bland högre stående kulturer, t.ex. i Egypten, Grekland och Rom – fokuserade på problem som verkar ha en evig betydelse. I synnerhet anklagades judarna för att vara asociala. De avstod till exempel från att äta och dricka med sina grannar som då var en tradition vid Medelhavet. Denna uråldriga anklagelse om judarnas uteslutande och isolering har skapat en infrastruktur på vilken en mängd allvarligare anklagelser har byggts över årtusenden."

"De intellektuellas antisemitiska roll fortsatte genom århundradena. Kyrkans präster, särskilt på kristendomens 300-tal, byggde den ideologiska infrastrukturen ur vilken en stor del av demoniseringen av judar, judendomen och det judiska folket utvecklades. De stämplade uttryckligen judarna som Kristus- och gudamördare. Detta har sitt ursprung redan i evangelierna. De enda intellektuella i det kristna Europa under medeltiden var präster. I över tusen år lärde många ledande kristna teologer ut att man skulle avsky det judiska folket. Efter Andra Världskriget beskrev den fransk-judiska författaren Jules Isaac detta i detalj."

Robert Wistrich

"Uppfattningen om judarnas förmenta satanistiska karaktär fortsatte genom medeltiden. Senare under denna period blev judarna bokstavligt talat en 'demonisk abstraktion'. Nästan alla deras handlingar tolkades som extraordinärt ondsinta och perversa. Kyrkoreformatorn Martin Luther var en man med betydande intellektuell makt. Hans fördömande av judar är bland de mest våldsamma i de antisemitiska förtalens historia."

"I de katolska, östkyrkliga, ortodoxa och protestantiska världarna blev antisemitismen ett utbrett fenomen. Judarna stämplades av kyrkorna som 'djävulens agenter' och fiender av gudstron. Denna demonisering förvandlades så småningom till en rationalistisk, post-kristen livssyn och fick då en ny, sekulär livskraft. Till exempel gjorde 1700-talets Upplysning revolt mot den etablerade kyrkan. Man förkunnade förnuftets, mänsklighetens och den universella "toleransens" suveränitet. Men ändå fortsatte man den tidigare antisemitiska traditionen. Upplysningens intellektuella förespråkare vände antisemitismen mot den katolska kyrkan själv, med hjälp av det voltairianska synsättet på 'vidskeplighetens citadell', särskilt tillhörande den katolska kyrkan och de heliga skrifterna. Detta inkluderade ett fullständigt angrepp mot den hebreiska bibeln, det judiska folket och judendomen som källan till allt ont. Voltaire och andra franska filosofer på 1700-talet förkunnade att judarnas dödssynd var att de hade uppfunnit Gud och monoteism – det värsta som någonsin hänt civilisationen. Med andra ord var deras synd inte att de korsfäst Kristus, utan att de hade fött fram honom."

"De stora tyska idealistfilosoferna på 1700-talet, från Kant till Fichte och Hegel, var samtliga antisemitiska. Det var även de framstående intellektuella som blev anhängare eller motståndare till dem, till exempel Schopenhauer, Nietzsche och den unga Karl Marx. Nietzsche och Kant var mindre antisemitiska än andra. Denna tradition nådde sin klimax med Martin Heidegger, som många anser vara 1900-talets ledande filosof. Hans engagemang i nazismen var mycket djupgående och detta påverkade hans attityd mot judar."

"Bland Upplysningens arvingars traditioner fanns de tidigare franska socialisterna på 1800-talet. Med sällsynta undantag utförde de grovjobbet för fransk antisemitism på sent 1800-tal. Bland dem fans Charles Fourier, Pierre-Joseph Proudhon – grundare av anarkismen och en inflytelserik figur i den franska arbetarrörelsen – och Alphonse Toussenel. Den ledande figuren för fransk antisemitism vid tiden för Dreyfusaffären var den semiintellektuella Edouard Drumont, författare av det bästsäljande verket La France Juive (Det Judiska Frankrike). Med runt 100 upplagor sålde den mer än alla andra böcker i Frankrikes Fin-de-siècle."

"Proudhons stora rival och antagonist Karl Marx författade ett verk som marxister alltid inkluderar i hans skrifters panteon, Zur Judenfrage (Om Judefrågan). Bland de många pärlorna av intellektuell inspiration i detta verk finner man fraser som 'Mammon är judarnas världsliga gud', eller 'den nutida kristna världen i Europa och Nordamerika har nått toppen av denna utveckling och har blivit grundligt judaiserad.'"

"Antisemitism är ingalunda de okunniga och outbildades enda kunskapsområde. Massrörelser som nazismen och många former av fascism, nationalism och vissa typer av socialism har huvudkomponenter av antiintellektualism. Trots detta har dessa rörelser som är både antiintellektuella och antisemitiska en intellektuell grund. Bland inspiratörerna för europeisk fascism fanns tänkare som George Sorel, Giovanni Gentile, Ernst Jünger, Oswald Spengler och många andra. 'Hitlers lärare', för att använda Max Weinreichs uttryck, hjälpte till att förbereda markarbetet för det nazistiska folkmordet av judarna."

"Den intellektuella demoniseringen av judar fortsätter fram till nutiden trots förändringar som ägt rum intellektuellt, socialt och politiskt i den europeiska historian. At avlegitimera Israel är en trend idag bland Europas utbildade elit. Många författare, konstnärer, framstående journalister och akademiker är i framkant när det gäller motbjudande jämförelser mellan sionismen och nazismen och mellan Israel och Hitlers Tyskland. Den portugisiska nobelprisvinnaren Jose Saramago var bara en av många. Ändå har de alla sin plats i en lång tradition av intellektuellt judehat."

Tidigare artiklar av
få det senaste via mejl: prenumerera från det fria gatestone institutes mejlinglista.

sv