Svenska kyrkan förblir, trots att den inte längre är statlig, en viktig kraft i det svenska samhället. I en tid då Sveriges politiska, mediala och akademiska etablissemang är ivriga att överge i stort sett allt som gör Sverige svenskt finns det ingen institution som har en viktigare roll i bevarandet av nationens kulturarv än kyrkan. Ja, inhemska svenskar har blivit överväldigande sekulära, men som deras kusiner på andra platser i Skandinavien ser de fortfarande landets kyrka som traditionsbevarande och en plats där de vill döpa och konfirmera sina barn samt gifta sig och begravas.
Ändå har Svenska kyrkan gjort detsamma när andra nyckelaktörer har anpassat sig till islams framfart inom landets gränser. Kyrkans ärkebiskop är en 62-årig kvinna vid namn Antje Jackelén, som innehar titeln ärkebiskop av Uppsala. Påvar och ärkebiskopar har enligt traditionen officiella motton. Påve Franciskus motto är "Miserando atque eligendo" (Obetydlig men ändå utvald). Detta var hans motto som ärkebiskop av Buenos Aires, och han valde att behålla det vid sin upphöjning till påvedömet. Om man tittar på Jackeléns Wikipediasida ser man att hennes motto är "Gud är större". På arabiska är det "Allahu akbar", orden som böneutropare i moskéer världen över ropar ut från toppen av minareterna. Dessa är så klart också de sista orden som hörs av många människor världen över innan de sprängs i bitar av självmordsbombare eller blir överkörda av jihadister i lastbilar. En del hävdar att den muslimska gudomligheten är annorlunda jämfört med kristendomens gud, men Jackelén är inte en av dem: hon har sagt uttryckligen att de två är en och samma gudomlighet.
"Gud är större" var Jackeléns motto på hennes förra post som biskop i Lunds stift. Det är också titeln på en bok hon publicerade år 2011. Hon har alltid hävdat att hon hämtat det ur första Johannesbrevet. Ja, orden förekommer där, men bara som en del av uttalandet i 1 Johannesbrevet 3:20 där det står att "Gud är större än vårt hjärta". I vilket fall som helst blev hennes uttalande inte granskat i hela landet förrän hon valdes till Svenska kyrkans överhuvud år 2013 och meddelade att hon, liksom påve Franciskus, skulle hålla sig till samma motto. Som reaktion på nyheten anklagade kritikerna henne för att "flörta med islam". Tidningen Östersunds-Posten publicerade ett uppslag där de kallade henne för "aningslös" och noterade att de isolerade orden "Gud är större" på svenska låter ansträngda och onaturliga.
 Antje Jackelén, ärkebiskopen av Uppsala, ser Muhammed som Jesus jämlike. (Foto: Wikimedia Commons) |
För den som tvivlat har det sedan dess blivit klart att Jackeléns grunder till mottot är exakt de som man alltid trott. Hon erkänner att konceptet Jesus Kristus som frälsare är ett hinder för det som milt uttryckt kan syfta till hennes ambitioner med interreligiösa ansträngningar, och hon har medvetet tonat ned Jesus betydelse samt meddelat att när det gäller frälsningsfrågan så har Jesus egentligen inte någon betydelse. I mars förra året intervjuade Morgonbladet Jackelén "för att få en bättre bild av vad hon egentligen tycker om kopplingen mellan kristendomen och islam" efter att det blivit känt att hennes "relation till islam" hade fått utbredd kritik. När hon fick en fråga om Muhammed avvisade hon den kristna ortodoxa åsikten om att han var en "falsk profet" och hävdade att "i tider då islam används för att legitimera våld och terror är det viktigt att komma ihåg att Muhammed fortfarande inspirerar miljontals människor idag i deras strävan efter rättvisa, fred och ett dygdigt liv." Det är så klart ett försök att skönmåla Muhammed, en militär erövrare, att tala om honom som en förebild för fred och dygd istället för våld och terror. På frågan om huruvida hon tror på att ängeln Gabriel uppenbarade sig för Muhammed, som det står i Koranen, avböjde Jackelén att svara.
Förra året startade tre kvinnliga präster från Svenska kyrkan en hashtagkampanj, #Mittkors, för att visa solidaritet med de kristna offren för islamistisk terror i Mellanöstern. Den 18 augusti 2016 noterade Ann Charlott Alstadt i Aftonblandet att Jackeléns talesman, Gunnar Sjögren, hade offentligt fördömt denna kampanj och kallat den för "okristen", samt föreslagit att den var en inbjudan till "religiöst krig" och varnat för att "korset riskerar att bli en symbol för avstånd som delar upp oss i 'vi' och 'dem.'" När hon fick frågan under en frågestund på Twitter om varför hon vägrat hjälpa förföljda kristna i den islamiska världen svarade Jackelén själv: "Vi hjälper inte folk för att de är kristna, utan för att vi är kristna".
Som Svenska kyrkans överhuvud har Jackelén inte låtit sin makt gå till spillo. Hon har precis blivit klar med granskningen av en omfattande omarbetning av kyrkans manual. Huvudmålet var att göra språket mer "inkluderande" – vilket innebar att man bland annat tog bort referenser till Gud som "Han" eller "Herren". Eftersom Jesus Kristus otvivelaktigt var av manligt kön innefattade omarbetningen också att man riktade uppmärksamheten från Guds son så mycket som möjligt. I Sveriges lokala församlingar fick dessa ändringar som man föreslagit under Jackeléns tillsyn ett avsevärt motstånd. Den 23 november godkände dock ett nationellt kyrkokonsilium ändringarna med god marginal. En jublande Jackelén förkunnade: "Låt oss visa för världen att vi är en kyrka som inom sig kan bära mångfald."
Det skulle vara dumt att anta att Jackeléns kyrkliga revolution kommer att sluta med denna seger. Istället finns det skäl att tro att hennes framgång vid torsdagens konsilium kommer att inspirera henne till att utöka sina ansträngningar för att förändra Svenska kyrkan till en mer islamvänlig institution – en som i slutändan i bästa fall ser Muhammed som Jesus Kristus jämlike. Nej, vi kan inte veta vad denna kvinnas hjärta egentligen rymmer; men en sak vi kan vara säkra på är att när islam så småningom tar över Sverige kommer hennes anmärkningsvärda historia av eftergiftspolitik varken kunna rädda henne eller hennes kyrka från en brutal räkenskapens dag.
Bruce Bawer är författare av den nya romanen The Alhambra. Hans bok While Europe Slept (2006) var en New York Times-bästsäljare och finalist i National Book Critics Circle Award.