Häromdagen rapporterade jag om Svenska kyrkans ansträngningar för att vara islam till lags. Nu kommer nyheten om att kyrkorna i Göteborgs stift mellan den 15 december och den 15 mars kommer att användas som natthärbärgen för hemlösa. Det är en fin idé. Men det finns en hake. De enda hemlösa som kommer att släppas in är utlänningar – antingen invandrare från andra EU-länder som per definition är lagliga, eller illegala invandrare som kommer från utanför EU:s gränser. Med andra ord är det inte lönt för inhemska svenskar att ansöka, trots att initiativet finansieras av skattemedel.
 En man tigger på gatan i Lund, 23 juli 2013. (Bildkälla: Sigfrid Lundberg/Flickr) |
Argumentet för denna policy – som representerar en expandering och formalisering av en sedvana som började för två vintrar sedan – är att den är utformad för att hjälpa folk som inte täcks av det svenska välfärdssystemet. Men detta argument håller inte. En anledning till att det finns så många invandrare i Sverige, både lagliga och olagliga, är att landets välfärdssystem är en guldgruva för utlänningar. Invandrare täcks sannerligen av systemet och får ofta företräde. Förra hösten, till exempel, rapporterades det att flera svenska kommuner förbigick hårt arbetande medborgare som hade väntat i åratal på att få hyra statligt ägda bostäder, och istället fick arbetslösa, nyanlända invandrare platserna gratis. En del svenskar vaknade faktiskt upp ur sin dvala och kritiserade policyn ilsket, men utan resultat: regeringen hade godkänt en lag som satte utlänningar högst upp på väntelistan i de lokala regeringarna.
Att den svenska regeringen kunde godkänna en sådan lagstiftning är så klart en smärtsam törn mot välfärdssystemets prioriteringar. Det är även det faktum att det finns många inhemska svenskar som bor och tigger på städernas gator och kurar ihop sig vid butiks- och kontorsingångar på vintern iklädda flera lager av filtar på nätterna för att försöka hålla sig vid liv i minusgrader. Samma skamliga situation förekommer även i de större städerna i Norge och Danmark.
Dessa svenskar borde inte sova på gatan. De skandinaviska välfärdsstaterna grundades i ett förbund mellan medborgarna och deras regering: folk skulle få betala extremt hög skatt, och i återgäld skulle deras regering garantera dem ett fantastiskt skyddsnät ifall de blev sjuka eller avskedade. Men ända sedan dessa länder öppnade sina dörrar för muslimsk massinvandring har detta förbund brutits.
Ja, invånarna tvingas fortfarande betala för välfärdssystemet – men systemet skyddar dem inte längre. Makthavarna, från de högst rankade ledarna till de lokala byråkraterna längst ned, verkar ha glömt vem de arbetar för. På ett sätt är det logiskt: En statligt anställd byråkrat som bara ger medborgare något som de redan har betalat för kan knappast känna sig särskilt mäktig, medan samma person kan känna sig som en riktig barmhärtig samarit när den delar ut gratisgrejor till utlänningar som inte har gjort något alls för att förtjäna det.
Ännu mer förkrossande är att miljontals av dessa skandinaviska medborgare accepterar detta. De har marinerats från födseln i multikulturalismen, och flera miljoner av dem vågar inte kräva det de har rätt till – det de betalat för och förtjänar – om de inte vill ses av andra, och till och med av sig själva, som trångsynta.
Som tur är stämmer denna beskrivning inte in på alla skandinaver. När den alternativa nyhetssidan Samnytt rapporterade att kyrkorna i Göteborg kommer att neka hemlösa som tillhör kyrkan för att istället tillgodose medlemmar av en religion som ser kristendomen som en styggelse reagerade ett dussintal läsare med ilska. "Vägen till helvetet är lagd med goda avsikter", skrev en. "Hatet mot inhemska svenskar vet inga gränser", skrev en annan. En tredje föreslog att Göteborgs kyrkor i vilket fall som helst snart kommer att konverteras till moskéer – med minareter och allt.
Detta verkar för närvarande vara ett som är säkert.
Bruce Bawer är författare av den nya romanen The Alhambra (Swamp Fox Editions). Hans bok While Europe Slept (2006) var en New York Times-bästsäljare och finalist i National Book Critics Circle Award.