I september förra året publicerade en man vid namn Mark Feigin fem kommentarer på ett islamiskt centrums Facebooksida. De var inte islamvänliga. "JU FLER MUSLIMER VI SLÄPPER IN I AMERIKA", skrev han, "DESTO MER TERROR KOMMER VI UPPLEVA." Han kallade islam för "farligt" och sa att det "inte har någon plats i den västerländska civilisationen". En del av hans kommentarer innehöll vulgärt språk. Den 20 december stämde staten Kalifornien Feigin, och åtalade honom för att ha brutit mot strafflagen som delvis innehåller följande stycke:
"Varje person som med avsikt att irritera eller trakassera ringer upprepade telefonsamtal eller tar kontakt via elektronisk kommunikation ... med en annan person är ... skyldig till en förseelse."
Enligt statsåklagarens kontor hade Feigin gjort sig skyldig till brott eftersom han hade deltagit i "upprepade trakasserier" av personer vars religion han försökte "håna och nedvärdera."
Eugene Volokh, den juridiska professorn vid UCLA vars blogg "Volokh Conspiracy" är en populär debatt- och diskussionssida, skrev om Feigins fall den 29 december och noterade att staten med statsåklagarens logik skulle kunna stämma medborgare som skrivit lika kritiska kommentarer på till exempel en NRA- eller Trumpvänlig hemsida. "Det här kan inte gå ihop med konstitutionens "First Amendment", sa Volokh.
Nej, det gör det verkligen inte. Men det går däremot ihop med islamistisk lag, sharia. Faktum är att det idag skulle vara osannolikt att en individ i västvärlden skulle åtalas av en regering för att ha hånat och nedvärderat en organisation som försvarar rätten att bära vapen eller en kristen politiker. Nej, dessa extraordinära juridiska åtgärder är nästan helt begränsade till de som har kritiserat islam.
Ta fallet med den danska författaren Lars Hedegaard som dömdes för hets mot folkgrupp år 2011 för att ha nämnt i privata konversationer i sitt eget hem att många muslimska kvinnor och flickor blir våldtagna av sina egna familjemedlemmar. (Hans dom drogs senare tillbaka av Danmarks högsta domstol.) Eller den holländska politikern Geert Wilders som dragits inför rätta tre gånger i Nederländerna – tredje gången framgångsrikt – för "hets mot folkgrupp" riktat mot muslimer. Eller den framlidne italienska författaren Oriana Fallaci som prövades tre gånger, både i Frankrike och i Italien för att ha "uppviglat religiöst hat" respektive för "förtal mot islam". Eller den finska politikern Terhi Kiemunki, som dömdes för "förtal och kränkning av de som är trogna den islamiska religionen" för att hon "hävdat att alla terrorister i Europa är muslimer".
Varje dag i västvärlden uttrycks en rad åsikter om alla tänkbara ämnen i böcker, tidningar, tal, tv- och radiointervjuer. En extremt liten del av dessa uttalanden och åsikter resulterar i stämningar för förtal eller personlig kränkning. Och en statlig åklagare drar mycket sällan en individ inför rätta för att denne har kritiserat en grupp eller religion eller för att ha deltagit i "hets mot folkgrupp".
Det är alltid islam det handlar om. Politiker och kommentatorer rättfärdigar dessa åtal med att muslimer i väst är en sårbar minoritet och att kritik mot deras tro kan uppmuntra fördomar eller till och med våld mot dem. Å andra sidan verkar det uppenbart att den riktiga anledningen till dessa åtal är att makthavarna är rädda för våld som istället kommer från muslimerna om deras kritiker får fortsätta uttrycka sig.
Sådana åtal resulterar i en introduktion av ett viktigt element i sharialagen i väst. Det är alltså ironiskt att dagen efter att Volokh publicerade sina observationer om Mark Feigin-stämningen i Kalifornien så publicerade The Guardian en artikel av Ed Pilkington om att lagförslag har introducerats i USA under 2017 som ska förbjuda sharialag. "Juridiska experter påpekar att dessa lagförslag är överflödiga", skrev Pilkington, "eftersom USA:s grundlag är den högsta lagen i landet och att alla andra är underlägsna."
Enligt en viss Elsadig Elsheikh, skrev Pilkington, är den riktiga motivationen bakom dessa lagförslag att sprida skräck inför amerikanska muslimer. "Även om dessa förslag aldrig resulterar i någon lagstiftning", skrev Elsheikh, som granskar dessa anti-sharia-förslag åt något som kallas för Hass Institute, "så hjälper de till att utsätta muslimer för övervakning och andra former av utanförskap och diskriminering." Pilkington fortsatte citera andra "experter" – från det avskyvärda Southern Poverty Law Center (SPLC) och terroristlänkade Council on American-Islamic Relations (CAIR) – om att anti-sharialagar "marginaliserar och utesluter det muslimska samhället ytterligare", normaliserar "islamofobi" och så vidare.
Ingenstans i Pilkingtons artikel fanns det ens en antydan till att sharia de facto är på intåg till västvärlden och marginaliserar andra – inte minst i hans eget land, Storbritannien – där vi har sett att polisen inte verkar lika ivrig att jaga riktiga brottslingar som att trakassera de som man anser har gjort sig skyldiga till hets mot folkgrupp. (Förra året i juni greps till exempel tre män i Nordirland för att de uppvisat "antiislamistiskt material", och två personer i West Mercia greps för att de bränt upp en Koran.) De sharialiknande rättegångarna som Wilders, Hedegaard och andra gått igenom nämndes inte av Pilkington. Inte heller åtalet av Mark Feigin i Kalifornien. Pilkington hänvisade inte till den tyska domstol som i juni förra året "auktoriserade en grupp självutnämnda shariapoliser att fortsätta tillämpa sina islamistiska lagar i staden Wuppertal."
Inte heller noterade Pilkington en tysk lag om hets mot folkgrupp som gör att sociala nätverk måste radera stötande inlägg. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari, beskriver inte vad som gör ett inlägg stötande, men det behövs inte: vid det här laget vet alla vad sådana förbud handlar om. Det var under denna lag som nyårsinläggen som publicerades av Beatrix von Storch och Alice Weidel från partiet Alternativ för Tyskland (AfD) fick dem avstängda från Facebook och Twitter. Der Spiegel berömde dessa förtryckande åtgärder, men beklagade att nedtystandet av Storch och Weidel gjorde att de kunde "iklä sig rollen som offer". Der Spiegel avfärdade högdraget en representant för AfD:s officiella uttalande om att den nya lagen innebär "slutet på åsiktsfriheten", även om så är fallet, eller i bästa fall ett stort steg mot minskad yttrandefrihet. Den populära dagstidningen Bild erkände dock faran med den nya lagen och publicerade en rubrik som löd "Bespara oss tankepolisen, tack!" och uppmanade till att lagen skulle "avskaffas omedelbart.")
Den olycksbådande slutsatsen här är att samma reportrar och kommentatorer som insisterar på att det är absurt att oroa sig för att sharia ska komma till västvärlden är i verkligheten enade med de makthavare som introducerar sharialagar i väst, åtalar de som trotsar dessa lagar och utfärdar hotfulla varningar – i en ton som inte passar sig för offentliga tjänstemän i ett fritt land – om att det är bäst att man rättar sig efter sharia, annars får man ångra sig. Den riktiga lärdomen av allt det här är att vi måste lära oss att vara aggressiva i vårt motstånd till dessa shariainfluerade förbud; annars kommer vi sannerligen få ångra det bittert.
Bruce Bawer är författare av den nya romanen The Alhambra (Swamp Fox Editions). Hans bok While Europe Slept (2006) var en York Times bästsäljare och finalist i National Book Critics Circle Award.