 En demonstrant kastar tillbaka en tårgasburk mot polisen under en demonstration med "Gula västarna" vid Triumfbågen den 8 december 2018 i Paris, Frankrike. (Foto av Chris McGrath/Getty Images) |
I åratal har de som skriver och oroar sig om islams uppgång i Västeuropa vetat att så småningom, om regeringarna i dessa länder inte gör stora förändringar så kommer något bli lidande. Än så länge hade de infödda varit anmärkningsvärt lugna. De hade svalt mycket. Deras ledare hade fyllt sina länder med enorma antal invandrare från Mellanöstern och Nordafrika, ett oproportionerligt antal som gjorde det klart och tydligt att de inte hade någon avsikt att gå med i eller bidra till sina värdsamhällen utan istället var nöjda med att ta, skada och förstöra, och fast beslutna att i det långa loppet övervinna och härska.
Ingen hade någonsin frågat Västeuropas invånare hurivida de ville att deras länder skulle förvandlas så radikalt på detta sätt. Förvandlingen blev dessutom alltmer intensiv för varje år. Någon gång skulle så klart det infödda folket i Västeuropa reagera.
Men hur? Vi som ägnar oss åt dessa ämnen i vårt yrke har tillbringat otaliga timmar med att fundera på denna fråga. Vi har frågat varandra: Vad tror du kommer hända? En del har förutspått Balkanisering. Det har redan funnits no-go-zoner – enklaver i och runt stora städer där "hedningar" inte har varit välkomna och där polisen och brandkåren har fått stenar kastade på sig om de har vågat inkräkta. Det har varit enkelt att föreställa sig hur dessa områden skulle expandera, deras faktiska suveränitet under sharialag som har varit officiellt erkänd och någon slags relativ stabilitet som etablerats. Andra observatörer förutspår kravaller – inte med eliten vars privatliv påverkats minimalt av den muslimska närvaron i deras länder, utan de mindre privilegierade vars områden och skolor har blivit farozoner, vars skatter har höjts upprepade gånger för att finansiera enorma utbetalningar till invandrargruppmedlemmar, och vars läkare och sjukhus har varit så överbelastade av nykomlingarna att livsviktiga behandlingar alltmer har fått ransoneras och väntetider har blivit allt längre.
År 2016 chockade britterna världen genom att rösta för Brexit, och senare samma år blev det en ännu större skräll när amerikanerna valde Donald Trump som president. En del kommentatorer förväntade sig att valet i Frankrike, Sverige och Nederländerna också skulle resultera i något sensationellt, men även om de partier som är för invandringskontroll gjorde framsteg, såsom Marine Le Pens Rassemblement National (tidigare Front National), Sverigedemokraterna och Geert Wilders Frihetspartiet och Thierry Baudets Forum för demokrati, båda i Nederländerna, så var dessa framgångar mindre än väntat. Å andra sidan valde österrikarna förra året Sebastian Kurz, en stark motståndare till EU:s påtvingade asylkvot, till förbundskansler och i år gick Italiens premiärministerpost till Giuseppe Conte som tar ett stort avstånd mot illegala invandrare och har förbjudit migrantfartyg i italienska hamnar.
Den viktigaste nyheten på denna front har dock inte varit i valurnan. I år uttryckte britterna en växande ilska över Theresa Mays fusk med Brexit, och under sommaren tog de sig ut på gatorna för att protestera mot den illegala frihetsberövningen av Tommy Robinson som blivit landets ansikte för islamiseringens motstånd. Vidare har franska medborgare under de senaste veckorna från olika sidor av det politiska spektrumet, framför allt från småstäder och landsbygden, ägnat sig åt inte bara vanliga offentliga demonstrationer; den ständigt återkommande galliska fritidsaktiviteten. De har till och med satt igång kravaller och begått vandaliseringsakter i Paris och andra stora städer där de har plundrat ikoniska platser såsom Champs-Elysées, tvingat Eiffeltornet och Louvren att stänga, och till och med vandaliserat Triumfbågen.
Först rapporterades det att de franska upprorsmakarna var arga på en höjning av bensinskatten som motiverades av president Emmanuel Macrons miljöprioriteringar. "Bensinpriserna har blivit otroliga", sa Ghislain Coutard, som ska ha startat den så kallade Gula västarna-rörelsen, häromdagen, innan han citerade vänner som "knappt överlever" på grund av kostnaderna med att äga en bil. "Minsta lilla problem med bilen blir en katastrof", förklarade han. "Man måste dra på sig skulder och då tar det aldrig slut." Tyvärr så fortsatte kravallerna även efter att Macron insett att han skjutit över målet och dragit in skatterna.
Journalister har haft det svårt att få tydliga och koncisa förklaringar från upprorsmakarna när det gäller deras motiv och mål. Kanske finner de inte orden – kanske uttrycker de en ilska som de ännu inte kan artikulera. Eller kanske är de motvilliga att uttrycka sina åsikter i rädsla för att bli kallade främlingsfientliga, islamofober eller rasister. I en intervju häromdagen tillskrev filosofen Alain Finkielkraut kravallerna till den ekonomiska och kulturella osäkerheten hos den etniska franska under- och medelklassen. Dessa människor har drivits ut ur stora städers centrum på grund av höjda hyror och fått sina jobb och småföretag förstörda av "gröna" skatter och regleringar. De känner att de har förlorat maktkampen mot muslimska invandrare och att deras regerande klasser visar mer sympati för invandrare än för dem.
Nu har kravallerna spridit sig till Belgien och Nederländerna. Där kan upprorsmakarnas mål också vara otydliga. Associated Press citerade en äldre holländsk kvinnas klagomål på höga skatter, bostadsbristen och förlusten av välfärdsstöd: "Det sociala nätet vi växte upp med är borta", sa hon. "Regeringen finns inte där för folket. Den finns där för att skydda sina egna intressen." Dessa "intressen" inkluderar förstås prioritering av gratisgrejor för invandrare på bekostnad av holländska människor som har bidragit med en livstids arbete. Till och med idag kan det dock för många västerländska europeiska infödda vara enklare att göra uppror än att tala öppet om islam och invandring.
Kommer dessa uppror att sprida sig ännu längre? På något sätt är det svårt att föreställa sig vanliga skandinaver göra uppror – de är helt enkelt för lågmälda. Deras bild av en demonstration är en stillsam vaka med levande ljus. När det gäller tyskarna så är de för ordningssamma för att utbryta i spontana kravaller. Ja, de är bra på att marschera i takt till order från en hysterisk fascistisk galning, men som individer är de inte benägna att ta till våld. Men dessa intryck kan förstås vara felaktiga. Det var trots allt en riktig överraskning att se så många vanligtvis artiga, till och med undertryckta, britter samlas på Londons torg för att uttrycka sin solidaritet med Tommy Robinson. Så kanske kommer dessa franska kravaller sprida sig i den västeuropeiska allmänhetens kamp mot elitens katastrofala multikulturella och globala projekt. Eller kanske är det bara ett steg närmre räkenskapens dag för kontinenten. Det lär vi snart få reda på.
Bruce Bawer är författare av den nya romanen The Alhambra (Swamp Fox Editions). Hans bok While Europe Slept (2006) var en New York Times-bästsäljare och finalist i National Book Critics Circle Award. Hans andra böcker inkluderar A Place at the Table (1993), Stealing Jesus (1997), Surrender (2009), och The Victims' Revolution (2012). Han är född i New York men har bott i Europa sedan 1998.