 En stor del av utrustningen som kinesiska Folkets befrielsearmé förvärvar – hangarfartyg, amfibiska trupptransportfordon och smygflygplan – är till för maktprojektion, inte försvar på hemmaplan. På bilden: Kinas Typ 001 hangarfartyg år 2017. (Bildkälla: GG001213/Wikimedia Commons) |
"Var redo för strid." Det var så South China Morning Post, den Hongkongbaserade nyhetstidningen som allt mer speglar Kommunistpartiets linje, summerade Xi Jinpings första order i år till Folkets befrielsearmé (FBA). Xi uppmanade, på tv som sändes över hela landet, till följande: "Förbered er på en omfattande militär kamp från en ny startpunkt."
Kinas djärva ledare har hotat grannar och USA upprepade gånger under de senaste månaderna. "Xi leker inte bara med tanken på krig", skrev Victor Mair från University of Pennsylvania på Fanell Red Star Risings mejllista tidigare denna månad. "Han utmanar sig själv till att faktiskt starta ett. Han befinner sig i ett farligt sinnestillstånd."
Det är sannerligen farligt. Från Washington till New Delhi undrar lagstiftare huruvida Kina kommer att starta historiens nästa stora konflikt. Beijing vill så klart "vinna utan att strida", men Xi Jinpings åtgärder skulle kunna leda till strider oavsett. En särskilt störande utveckling i detta avseende är att den kinesiska militären vinner makt i Beijings politiska kretsar.
FBA, som den kinesiska armén är känd som, rustar sig fort, och denna utveckling är en varningsklocka. Beijing har alltid hävdat att dess militär enbart är till för defensiva ändamål, men inget annat land hotar territorium under Kinas kontroll. Därför ser uppladdningen ut som en förberedelse för angrepp. En stor del av utrustningen som kinesiska Folkets befrielsearmé förvärvar – hangarfartyg, amfibiska trupptransportfordon och smygflygplan – är till för maktprojektion, inte försvar på hemmaplan.
Kinesiska ledare – inte bara Xi Jinping – anser att deras territorier borde vara mycket större än vad de är idag. Det bekymmersamma är att om de skulle agera på sin egen retorik så skulle de använda sina nya, skinande vapen för att inta territorium och ockupera internationella vatten och luftrum.
Kineserna – ledarna och de övriga – är präglade av världens mest olycksbådande nationalism eftersom de vill "återta" områden som de faktiskt aldrig har styrt i, men de ser inte nödvändigtvis militära erövringar som medel för att förvärva visträckta "förlorade territorier". De anser att de kan skrämma och utpressa och sedan ta över utan våld.
Det finns också andra mål med den snabba vapenrustningen. Arthur Waldron från University of Pennsylvania sa följande om Kina till Gatestone Institute:
"Jag tror att målet är att stärka sin position i världens ögon, så uppladdningen kan därför tolkas som ett försök att bli tillräckligt stark för att kunna strunta i det internationella systemet utan konsekvenser."
Trots retoriken så känner kineserna till det "otänkbara" i att faktiskt hamna i krig. Under flera århundraden har de inte varit särskilt bra på det då de fått utstå förlust efter förlust och invasion efter invasion.
De militära meriterna under Fokrepublikens styre är även de föga imponerande. Ja, kineserna tog kontroll över Paracelöarna och en del av Spratlyöarna i Sydkinesiska havet i en serie av sammandrabbningar med olika vietnamesiska regeringar, men dessa incidenter var oviktiga jämfört med bakslagen.
Mao Zedong orsakade kanske 600 000 personers död – inklusive hans egen son, Mao Anying – för att överta en remsa i Korea i slutet av 1950-talet. Hans efterträdare, Deng Xiaoping, inledde år 1979 en attack "för att lära Vietnam en läxa", och fick istället genomlida en förnedrande förlust mot den lilla kommunistiska grannen.
Trots dess medelmåttiga meriter skapar Kina stor oro. Xi var redan tacksam mot generalerna och amiralerna som utgör kärnan av hans politiska stöd i Kommunistpartiets kretsar, och de har blivit ännu mäktigare alltmedan det kinesiska folket har blivit mer bångstyrigt.
Som Willy Lam från Chinese University of Hongkong sa till Gatestone denna månad, "det övre ledarskapet är paranoida över att det ska bli stor social oro, så de har gett militären och polisen ytterligare makt för att stärka den interna säkerheten ... Xi förstår mycket väl att det är armén och polisen som håller partiet flytande."
Xi har försökt få kontroll över militären med både "antikorruptionsåtgärder" – egentligen en rad politiska utrensningar – och som June Teufel Dreyer från University of Miami sa till Gatestone, "en svepande militärorganisation."
Men dessa ansträngningar har inte bara varit framgångsrika. Därför försöker Xi enligt Waldron ses som den "militära kejsaren". Han är medveten om FBA:s makt som "kungutpekare" – förmögen att stötta och avsätta civila ledare. "Kinas nuvarande fokus på militären har otvivelaktigt interna politiska rötter och är inte besläktat med förändringar i säkerhetsmiljön", sa Waldron. Xi måste ansluta sig till viceamiralerna för att ställa sig in.
Bara för att processen är internt driven så är den inte mindre farlig. Xi har sponsrat överdrivet stora militära budgetar och låtit högt uppsatta officerare förstora upp rollerna i formulerandet av provokativ extern taktik. Deklarationen från november 2013 över luftförsvarsidentifieringszonen i östra Kinesiska havet, ett fräckt försök att ta kontroll över luftrummet över kustremsorna, är ett tydligt exempel på det militära inflytandet. Beslaget av Panatag i början av 2012 och återtagandet och militariseringen av områden i Spratlyöarna i Sydkinesiska havet är två andra destabiliserande händelser.
Det militära inflytandet i den kinesiska huvudstaden innebär att fientligheten aldrig går ur mode. Två gånger i december hotade två FBA-officerare med oprovocerade attacker mot USA:s flotta. "USA är mest rädda för döden", sa konteramiral Luo Yuan vid det andra anfallet.
"Vi har nu Dong Feng-21D, Dong Feng-26-missiler. De är hangarfartygsmördare. Vi attackerar och sänker ett av deras hangarfartyg. Låt dem drabbas av 5 000 förluster. Attackera och sänk två hangarfartyg, 10 000 offer. Vi får se om USA är rädda eller ej?"
Alla, inte bara USA, borde vara rädda, delvis på grund av parallellerna mellan kinas armé idag och Japans på 1930-talet.
På 1930-talet vidtog Japans militiärofficerare, som Dreyer berättade för Gatestone, "drastiska åtgärder för att tvinga regeringen in i ett krigsläge och lönnmärdade till och med de politiker som motsatte sig sådana åtgärder".
Då var den japanska militären, precis som den kinesiska idag, stärkt av framgång och ultranationalism. Då, precis som nu, hade civilbefolkningen mycket lite kontroll över Asiens största armé. Då, precis som idag, är Asiens största armé full av förfäktande och stridslystnad.
Vidare publicerade media på 1930-talet idén om att Japan omgavs av fientliga makter som ville förhindra dess framgång. Eri Hotta skriver i Japan 1941: Countdown to Infamy att japanerna "övertygade sig själva om att de var offer för omständigheter istället för angripare". Det är precis vad kineserna gör just nu.
"Om vi frågar 'ville de ha krig?' så är svaret ja: och om vi frågar 'ville de undvika krig?' så är svaret fortfarande ja", noterade Maruyama Masao, en framstående politisk forskare om efterkrigstiden, som återberättat av Hotta. "Även om de ville ha krig så försökte de undvika det; även om de försökte undvika det så valde de avsiktligt vägen som ledde dit."
Tyvärr är detta tragiska mönster tydligt idag i Beijing där kineserna som bär stjärnor på axlarna ser ut som om de vill upprepa ett av det senaste århundradets största misstag.
Gordon G. Chang är författare av The Coming Collapse of China och Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute.