 Den amerikanska presidenten Donald Trump anser att han står inför ett dilemma: att hans ansträngningar å Otto Warmbiers föräldrars vägnar underminerar hans förmåga att ta kärnvapen ifrån Kim Jong Un. (Otto Warmbier var universitetsstudenten från Virginia som de nordkoreanska myndigheterna grep och dödade.) På bilden: Fred och Cindy Warmbier, Ottos föräldrar, hedras under president Trumps tal den 30 januari 2018. (Foto av Chip Somodevilla/Getty Images) |
"Jag befinner mig i en hemsk position, för på ett sätt så måste jag förhandla", sa president Donald Trump vid CPAC den 2 mars, när han talade om försöken att avväpna Nordkorea. "Å andra sidan så älskar jag mr och mrs Warmbier, och jag älskar Otto."
Trump anser att han står inför ett dilemma: att hans ansträngningar å Otto Warmbiers föräldrars vägnar underminerar hans förmåga att ta kärnvapen ifrån Kim Jong Un, ledaren av denna fasansfulla regim. (Otto Warmbier var universitetsstudenten från Virginia som de nordkoreanska myndigheterna grep och dödade.)
Presidenten summerade på CPAC den obehagliga situationen på följande vis: "Det är en mycket, mycket noggrann avvägning."
Men är det verkligen en "noggrann avvägning"? Trump och hans föregångare har trott att de borde lyfta fram människorättsfrågor på ett kraftfullt sätt medan man förhandlar om olika saker med den regerande Kim-dynastin i Demokratiska folkrepubliken Korea.
De amerikanska ledarna har haft fel. Det bästa sättet att få det vi vill ha Nordkorea, oavsett om det är kärnvapenavveckling eller något annat, är att ta tillbaka årtionden av Washingtontänkande och lyfta frågan om mänskliga rättigheter högljutt och oupphörligt. Samma sak gäller för Nordkoreas sponsor och enda formella allierade, Folkrepubliken Kina.
USA har avstyrt en generell attack mot Sydkorea sedan vapenvilan i juli 1953, men utöver denna bedrift har amerikansk politik mot Nordkorea varit ett bottenlöst misslyckande. En utblottad stat har hållit den mäktigaste nationen i historien i schack, medan man bland annat har kommit undan med att bygga massförstörelsevapen och sprida massförstörelsevapenteknologi samt ballistiska missiler.
Med tanke på maktobalansen så är det uppenbarligen något som är fel med Washingtons politik. Som Greg Scarlatoiu, biträdande chef för Committee for Human Rights in North Korea, sa till Gatestone, "I nästan trettio år offrades de mänskliga rättigheterna i mycket allvarliga politiska, säkerhetsmässiga och militära frågor, men ändå har ingen nämnvärd framgång nåtts när det gäller kärnvapen och missiler".
Därför är det, som Scarlatoiu föreslår, dags för "en annan metod".
Många, inklusive president Trump, argumenterar för den gamla metoden, att han måste bygga vänskapliga relationer. Trump har, precis som alla sina föregångare med George H. W. Bush som förste man, försökt resonera med familjen Kim och locka den till att samarbeta.
Tyvärr finns det över tre årtionden av historia som visar att familjen Kim är oemottagliga för lockelser. Beijing har, som vi bör komma ihåg, försökt locka i flera årtionden, och det har även Seoul, särskilt under de på varandra följande "progressiva" presidenterna, Kim Dae Jung och Roh Moo-hyun, som styrde från 1998 till 2008.
Familjen Kim har i tre generationer drivit en militant stat och svarar inte på samma sätt som ledare i demokratiska samhällen. Eftersom demokratier har en inneboende legitimitet så lyckas ofta inte deras presidenter och premiärministrar inse sårbarheten som kommer ur laglösheten – och osäkerheten – hos despoter som familjen Kim.
I familjen Kims laglöshet och osäkerhet finns det makt för andra. Suzanne Scholte, ordförande i North Korea Freedom Coalition, sa till Gatestone att när Nordkoreas högst uppsatta avhoppare, Hwang Jang Yop, lämnade Norr år 1997 så varnade han, i Scholtes ordalag, att "mänskliga rättigheter var regimens akilleshäl och viktigaste fråga". I ett mejl denna månad skrev Scholte:
"Kanske är den värsta aspekten med att inte bemöta människorättsfrågan i Nordkorea att det ger underlag för Kims regims lögner för att rättfärdiga landets kärnvapenprogram. Regimen rättfärdigar avledningar av resurser från sina medborgare för att utveckla kärnvapen med lögnen om att USA är deras fiende som vill förstöra dem."
När vi inte talar om vår egen vision för en bättre framtid för Nordkoreas folk så ger vi också oavsiktligt underlag för Kims propaganda.
Sättet att få det vi vill av Nordkorea är att exponera denna lögn och därmed skilja Kim Jong Un från regimens tjänstemän och anhängare. "Om man är en elitmedlem i Nordkoreas samhälle så vaknar man varje morgon med ett enkelt val: slavisk hängivenhet åt Kim Jong Un eller att se sin familj mördas framför en innan ens egen brutala avrättning", noterade Scholte. Därför ger undanhållande av möjligheter för mänskliga rättigheter och välstånd för nordkoreanerna dem "ett annat alternativ", med andra ord, "ett fredligt sätt att skapa förändring i Nordkorea."
Dessutom finns det ännu en anledning att lyfta de mänskliga rättigheterna för att avväpna Kimregimen. Kim Jong Un vet hur inhumant hans styre är – han har trots allt låtit avrätta hundratals människor – så om vi inte talar övertygande om låt säga Otto Warmbier så kommer Kim tro att vi är rädda för honom. Om han tror att vi är rädda för honom så kommer han inte se någon anledning att vara tillmötesgående. Det är olyckligt, men utomstående kan inte vara artiga eller vänliga: Kims logik är motsatsen till logik i fria samhällen.
Det finns faktiskt ett verkligt exempel på vad som händer när USA:s lagstiftare signalerar till aggressiva ledare att de är rädda för att tala om mänskliga rättigheter. I februari 2009 förkunnade som bekant USA:s dåvarande statssekreterare, Hillary Clinton, att människorättsfrågor inte fick företräde bland andra frågor. Mänskliga rättigheter, sa hon, "får inte störa arbetet med den globala finanskrisen, den globala klimatkrisen och säkerhetskrisen".
Den retoriska eftergiften som skulle bana väg för samarbete fick istället motsatt effekt. Kinas ledare var "extatiska" över Clintons nedgradering av de mänskliga rättigheterna. "I deras ögon hade Amerika slutligen dignat under en bugning inför den himmelska kejsaren", skrev Laurence Brahm, en amerikan som vid denna tid hade starka förbindelser till de kinesiska ledarna.
Inom några veckor efter Clintons bristfälliga uttalande kände sig kineserna djärva nog att trakassera två oväpnade spaningsfartyg på internationellt vatten, både i Sydkinesiska havet och i Gula havet. Under en av dessa incidenter försökte kinesiska båtar kapa av en bogserad hydrofon från Impeccable, en handling som utgjorde en direkt attack mot USA. Vidare så visade det sig att de kinesiska ledarna inte var hjälpsamma när det gällde de frågor som Clinton hade räknat upp.
Det är dags att låta Kim Jong Un veta att USA inte längre bryr sig om hur han känner eller ens om att underhålla en vänskaplig relation med honom. Denna ställning, en radikal avvikelse från Washingtontänkande, är både mycket mer konsekvent med amerikanska ideal och ett steg närmre en politik som Kim kommer att respektera.
Gordon G. Chang är författare av "Nuclear Showdown: North Korea Takes On the World" och Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute.