 Sri Lanka efter den jihadistiska massakern av kristna är inte bara en fruktansvärd följd av gråtande mödrar och små kistor. Tyvärr säger det även mycket om Västvärldens nedslående tillstånd. På bilden: Begravningen för ett av offren vid Påskdagens attack i Sri Lanka, 21 april. (Foto av Carl Court/Getty Images) |
"Var finns solidariteten för Sri Lankas kristna?" frågade den brittiska vetenskapsmannen Rakib Ehsan, en muslim.
"Skillnaderna i ton och karaktär mellan fördömelserna av terrorattackerna i Christchurch och Sri Lanka är slående. Efter Christchurch fanns det ingen tvekan om att ange de religiösa bakgrunderna hos offren och rikta medlidande och omtanke mot muslimska samhällen. Politikerna hade inget problem med att kategorisera händelserna i Christchurch som terrorism."
"I jämförelse har orden 'terrorism' och 'kristendom', med samhörande termer, än så länge inte nämnts i många av reaktionerna mot attackerna i Sri Lanka."
"Det som är uppenbart är inte bara en tydlig motvillighet att specificera de religiösa bakgrunderna hos de kristna som dödades i Sri Lanka, utan också frånvaron av innerlig solidaritet med kristna församlingar över hela världen, som fortsätter att utsättas för allvarliga former av förföljelse på grund av sin tro."
Rakib Ehsan ställde rätt fråga. Men den kan skrivas om som: Var finns solidariteten med Sri Lankas mördade kristna?
Det är ett drama i tre akter. Den första akten består av de kristna och andra icke-muslimska inhemska folk som blir kränkta och mördade. Den andra akten består av muslimska extremister som är kärnan till detta folkmord. Och den tredje akten består av ett likgiltigt Väst som ser bort.
Antalet mördade offer för påskdagens jihadistattacker den 21 april i Sri Lanka är för hemskt för att ens tänka på: 253 döda. Bland dödsoffren fanns 45 barn. Deras små ansikten och historierna om dem har börjat framkomma. De islamistiska terroristerna visste att det fanns många barn i de tre kyrkorna, och de riktade medvetet in sig på dem med sina bomber. Filmmaterial visar hur en av bombarna klappar ett litet barn på huvudet innan han går in i kyrkan St. Sebastian i Negombo, där "alla har förlorat någon".
Familjen Fernando hade tagit ett foto vid dopet på deras tredje barn, Seth. I Negombo begravdes de alla tillsammans. Pappa, mamma och tre barn i åldrarna 6, 4 och 11 månader. Enligt New York Times:
"Fabiola Fernando, 6, var en grundskoleelev. I ett foto som lagts upp på hennes mammas Facebooksida visade hon upp en guldmedalj och ett litet leende. Leona Fernando, 4, det mellersta barnet i familjen, höll på att lära sig att läsa och höll i en upplaga av Törnrosa på bilden. Seth Fernando, 11 månader, var det senaste tillskottet i familjen Fernando. Han begravdes tillsammans med sina föräldrar och två systrar."
Tystnaden som råder i den västerländska intellektuella världen och i media är särskilt chockerande. Det nya humanitära samvetet verkar bara se två grupper: de som har rätt till medkänsla och skydd av det internationella samhället och de som inte är värda någon hjälp eller solidaritet, såsom kristna.
Det uppsåtliga mordet på ett 8 månader gammalt spädbarn, Matthew, i en lankesisk kyrka var tydligen inte upprörande eller hemskt för Väst. Det blev inte viralt på sociala medier, blev ingen hashtag, européer blev inte uppmuntrade att samlas på offentliga torg, den islamiska världen tvingades inte rannsaka sitt samvete, västerländska politiker och opinionsbildare tvingades inte reflektera på allvar över vem som dödade barnet, eller om de som uppmuntrar och finansierar islamistiskt, antikristet hat.
Sudesh Kolonne stod och väntade utanför kyrkan St. Sebastian när han hörde smällen. Sedan sprang han in och letade efter sin fru och dotter. Det tog honom en halvtimme att hitta deras kroppar.
I attackerna blev också tre barn till en dansk miljardär dödade. En annan kvinna förlorade sin dotter, son, make, svägerska och två systerdöttrar. En brittisk pappa blev tvungen att välja vilket av sina två barn han skulle rädda. En annan brittisk familj förintades. För att göra situationen ännu mer fasansfull detonerade en gravid fru till en av terroristerna en självmordsväst när polisen sökte igenom hennes hem, och hennes egna barn dog.
Hertigen av Cambridge, prins William, besökte nyligen de muslimska överlevande i attacken mot moskéerna i Christchurch, Nya Zeeland, inklusive barn som återhämtade sig på sjukhus. Det var en gest som visade mänsklighet och medkänsla. Varför drev inte samma medkänsla den brittiska kungafamiljen att stanna till i Sri Lanka, deras forna koloni, för att träffa de kristna överlevande, innan de åker tillbaka till England? Hela kristna familjer förintades i attacken.
Var finns upprördheten i Väst över förintelsen av den kristna tillvaron och folket? Det känns som att det inte finns någon indignation, utan bara tystnad som bryts av bomber och "Allahu Akbar". Historieböckerna i framtiden kommer inte att fördöma detta svek från Väst. Om Väst hade tagit de kristnas förföljelse på allvar så skulle inte den kristna tillvaron dö ut – vilket den gör i både historiska kristna områden och i Väst. Islamistiska extremister har sett att Väst inte har mobiliserat sig för att hindra dem från att förtrycka kristna, som om det på ett undermedvetet plan fanns en märklig konvergens mellan vår tystnad och Islamiska statens etniska rensningsprojekt för att förinta det kristna folket.
Den brittiska författaren Melanie Phillips har kallat denna förföljelse av kristna för "vår skuldmedvetna hemlighet".
"Religiös frihet, kärnvärdet i den västerländska civilisationen, håller på att förstöras i stora delar av världen. Ändå vänder Väst bort blicken och förnekar detta religiösa krig och utplånandet av dess grundläggande trosbekännelse i Mellanöstern och försöket att förinta den på andra ställen. Det är därför ingen överraskning att den fria världen, som står inför jihadistiska grymheter utomlands och kulturellt inkräktande på hemma plan, visar sig vara så verkningslös."
Jihadistattacken i Sri Lanka var inte bara "den dödligaste attacken mot kristna i södra Asien i modern tid". Den var också den största massakern av kristna barn. Men ingen tidning har fört kampanj för att öka medvetenheten kring den europeiska opinionen, ingen kristen solidaritetsrörelse har bildats, ingen västerländsk ledare verkar ha besökt kyrkan i solidaritet, inga västerländska andliga ledare har haft mod att peka ut förövarna genom att kalla dem för vad de är, inga västerländska borgmästare har satt upp bilder på de 45 barnen som slitits i stycken, inget offentligt torg har fyllts med tusentals människor som säger "je suis chrétien".
För några år sedan, vid migrantkrisen i Europas höjdpunkt, övervann en fotograf opinionen i Väst. Det var det berömda fotografiet på den treåriga syriska pojken, Alan Kurdi, som drunknade vid utanför kusten i Bodrum, Turkiet. Den lilla pojken berörde västvärlden. Hans bild blev viral. New York Times kallade det för "Aylan Kurdis Europa".
"Av historiska skäl fruktade Angela Merkel bilderna på en beväpnad tysk polis som konfronterade civila vid våra gränser", skrev Robin Alexander, Die Welts ledande journalist, i sin bok Die Getriebenen ("De drivna"). Om fotografier av migrantbarn drev Europas ledare till att öppna sina gränser så förblev de tydligen likgiltiga inför fotografierna av mördade kristna barn – såsom de 45 barnen i Sri Lanka.
Asia Bibis dotters vädjan om att hjälpa hennes mamma mötte döva öron i Väst. Storbritannien vägrade erbjuda asyl till denna förföljda pakistanska kristna familj och ta emot förföljda kristna.
"Det är med likgiltighet som vi bevittnar en civilisatorisk katastrof utan motstycke", skrev den franska historikern Jean-François Colosimo om förstörelsen av den österländska kristendomen. Ingen religion, ingen samhällsgrupp, är idag mer förföljd än den kristna. Varför då denna tystnad i Väst? Har vi blivit så främmande för oss själva, för våra rötter och för vår historia att vi kan begrunda detta utbrott av jihadistiskt våld utan att blinka? Eller är vi så kortsynta att vi hade hoppats köpa oss till "fred" med muslimska extremister mot att överge dessa kristna? Samma jihadistiska ideologi som mördade kristna barn i Sri Lanka riktade in sig på europeiska barn i Nice, Manchester och Barcelona.
Sri Lanka efter den jihadistiska massakern av kristna är inte bara en fruktansvärd följd av gråtande mödrar och små kistor. Tyvärr säger det även mycket om Västvärldens nedslående tillstånd.
Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är en italiensk journalist och författare.