 Den senaste tidens "gula västarna"-rörelsen – vars anhängare har demonstrerat varje lördag i Paris i flera månader – är en symbol för sprickan mellan Frankrikes arbetarklass och de gentrifierade progressiva. På bilden: "Gula västarnas" demonstranter intar trappan som leder till Basilique du Sacré-Cœur den 23 mars, 2019 i Paris, Frankrike. (Foto av Kiran Ridley/Getty Images) |
"När det gäller Frankrike år 2019 går det inte längre att förneka att en betydelsefull och farlig förvandling, en 'stor övergång' håller på att ske", observerade grundaren och ordföranden för Jean-Jaques Rousseau Institute, Michel Gurginkiel. Han sörjde "Frankrikes förfall som ett utmärkande land, eller i alla fall som den västerländska, judisk-kristna nation som det hittills identifierats som." Ett nytt omslagsreportage i veckotidningen Le Point kallade det för "den stora omstörtningen".
Övergång eller omstörtning; Frankrike som vi känner det idag är på väg att dö ut. Samhället har förlorat sin kulturella tyngdpunkt: det gamla levnadssättet håller på att blekna och är nära "utrotning". "Franskheten" försvinner och ersätts av en slags balkanisering av enklaver som inte kommunicerar med varandra. För det land som drabbas mest av islamistisk fundamentalism och terror är detta inget bra recept.
Den franska övergången börjar även bli geografisk. Frankrike verkar nu uppdelat mellan "getton för de rika" och "getton för de fattiga", enligt en analys av valkartan som Frankrikes största nyhetstidning, Le Monde, har utfört. "I den fattigaste sektorn har 6 av 10 nyetablerade hushåll en person som är född utomlands", noterar Le Monde. En slags avgrund delar nu upp det periferiska Frankrike – småstäder, förorter och landsbygd – från den globaliserade metropolen som tillhör "borgarbohemerna", eller "boboerna". Ju mer den franska eliten och deras disponibla inkomster och kulturnöjen klumpar ihop sig i sina enklaver, desto mindre troligt är det att de kommer att förstå den dagliga inverkan av den misslyckade massinvandringen och multikulturalismen.
En ny europeisk undersökning speglar dessa "två Frankrike som inte beblandar sig med varandra" observerade Sylvain Crepon från Tours universitet, i en analys av framgången för Marine Le Pens Rassemblement National i det senaste europaparlamentsvalet. Le Pen och president Emmanuel Macron, valets två vinnare, talar till helt olika sociologiska grupper. I Parisförorterna – Aulnay-sous-Bois, Sevran, Villepinte och Seine-Saint-Denis – har det högerextrema Rassemblement National fått ett uppsving. I städerna ligger Le Pen fortfarande efter i stor mån: hon kom på femte plats i Paris, tredje i Lille, fjärde i Lyon. Enligt Crepon:
"Dessa städer kommer att skyddas från Rassemblement Nationals röst av den sociologiska struktureringen. Den visar tilltro till det populistiska pratet som diagnostiserar en avskärmad elit. Detta [synsätt] ger stöd åt idén om en sociologisk brytpunkt som inte är helt fel".
På ena sidan av denna brytpunkt finns städer som Dreux, som Valeurs Actuelles kallade för "staden som förebådar morgondagens Frankrike":
"Å ena sidan en kunglig stad med spår av en historisk tro om att allt förändras [millenarister]; å andra sidan en stad som genomsyras av droghandel och islam. Borgarna i stadens centrum röstar på Macron, de 'små vita' på Le Pen."
På andra sidan har vi Paris. "Alla världens metropoler står inför samma öde. Det är här rikedomarna flödar och alliansen mellan 'globaliseringens vinnare' och deras 'betjänter, invandrare som har kommit för att tjäna de världens nya härskare – ta hand om deras barn, köra hem deras pizzor eller arbeta på deras restauranger" skriver den framstående samhällskommentatorn Èric Zemmour i Le Figaro. Från och med nu, skriver han, "är Paris en global stad, inte direkt en fransk stad."
Den globaliserade "bobo-iserade [borgerliga bohemiska] överklassen", enligt en av Frankrikes mest respekterade författare, Christophe Guilluy, fyller de "nya citadellen" – som i medeltidens Frankrike – och röstar på Macron i samlad trupp. De har utvecklat "ett enda sätt att prata och tänka ... som låter de dominanta klasserna ersätta verkligheten i en nation som utsätts för allvarlig stress och belastning som bara drabbar ett vänligt och välkomnande samhälle." Guilluy har kritiserats av en del av fransk media för att ha fört denna verklighet på tal.
Den senaste tidens "gula västarna"-rörelsen – vars anhängare har demonstrerat varje lördag i Paris i flera månader mot president Macrons reformer – är en symbol för sprickan mellan Frankrikes arbetarklass och de gentrifierade progressiva. Enligt Guilluy är det en "social och kulturell chock". Denna chock består enligt den franska filosofen Alain Finkielkraut av "det fula perifera Frankrike och dess effekter på konkreta liv, ledsamheten i arbetsklasserna som har förlorat inte bara en levnadsstandard utan också en kulturell referenspunkt." I Frankrike finns det nu en genomträngande känsla av "fråntagande".
Marine Le Pens parti vann över dubbelt så många valområden som Macron. Le Pen vann de deprimerade och avindustrialiserade områdena i norra, södra-centrala och östra Frankrike som gav upphov till de gula västarna.
"Sedan jag flyttade till Frankrike år 2002 har jag sett landet genomgå en total kulturell revolution", skrev Simon Kuper nyligen i Financial Times.
"Katolicismen har nästan dött ut (endast 6 procent av det franska folket går nu regelbundet på gudstjänster), men inte lika mycket som den rivaliserande 'religionen', kommunismen. Den icke-vita befolkningen har fortsatt att växa."
Macron, förklarar Kuper, är symbolen för "ett nytt individualiserat, globaliserat och icke-religiöst samhälle".
Frankrikes flykt från katolicismen är så uppenbar att en ny bok, L'archipel français: Naissance d'une nation multiple et divisée, av opinionsundersökaren Jerôme Fourquet, har beskrivit det franska samhällets kulturella brister som en "post-kristen era": Frankrikes samhälles förflyttning från den katolska matrisen har blivit nästan fullständig. Landet, konstaterar Forquet, implementerar nu sin egen kampanj mot kristendomen. Och det finns bara en stark ersättare på horisonten. Det finns redan idag, enligt en ny akademisk studie, lika många muslimer som katoliker bland 18–29-åringar i Frankrike; och muslimer representerar 13 % av befolkningen i Frankrikes stora städer, över dubbelt så många som i det övriga landet.
Ibland verkar den muslimska gemenskapen och solidariteten utnyttja denna fragmentering genom att skapa sina egna "shariagetton". En rapport från Institut Montaigne, "The Islamist Factory", har beskrivit radikaliseringen av det franska muslimska samhället. Istället för integration, assimilering och europeisering vill extremistiska muslimer i Frankrike ha multikulturalism, separation och klyftor. Enklaverna av invandrare i utkanterna av de franska städerna, menar Gilles Kepel i sin bok La Fracture, uppmuntrar en "spricka i värderingarna i det franska samhället, och en vilja att förändra dem." "Folk vill inte leva tillsammans", sa Frankrikes före detta inrikesminister, Gérard Collomb, i kommentarer som rapporterats i Valeurs Actuelles.
"Sprickan" omnämndes igen i samma publikation: "Fyra av tio pojkar i Seine-Saint-Denis har arabisk-muslimska förnamn". Opinionsundersökaren Jérôme Fourquet avslöjade i en ny studie att "18 procent av alla nyfödda barn i Frankrike har ett arabiskt-muslimskt namn."
Frankrikes "stora övergång" är i full gång. Som filosofen Alain Finkielkraut nyligen skrev: "Branden i Notre-Dame är varken en attack eller en olyckshändelse, utan ett självmordsförsök."
Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, är en italiensk journalist och författare.