 Tre iranska kvinnor som hålls i Teherans ökända Qarchakfängelse dömdes nyligen till vad som kan komma att bli över 10 år i fängelse. Deras "brott"? Att inte bära huvudsjalar och därigenom trotsa landets klädkod. På bilden: En iransk polis (vänster) varnar en kvinna om hennes kläder och hår under ett tillslag för att verkställa regimens klädkod, den 22 april 2007 i Tehran, Iran. (Foto av Majid Saeedi/Getty Images) |
Tre iranska kvinnor som hålls i Teherans ökända Qarchakfängelse dömdes nyligen till vad som kan komma att bli över 10 år i fängelse. Deras "brott"? Att inte bära huvudsjalar och därigenom trotsa landets islamistiska klädkod.
Tre kvinnor greps efter att ett filmklipp som de publicerat på internet under internationella kvinnodagen blivit viralt. I klippet ses kvinnorna gå utan huvudbonad på Tehrans metro och dela ut blommor till kvinnliga passagerare.
"Dagen kommer att komma då kvinnor inte tvingas lida" hör man en av dem säga, medan en annan uttrycker sitt hopp om att kvinnor i hijab en dag kommer att kunna gå sida vid sida med kvinnor som väljer att inte bära dem.
Kampen för kvinnors rätt att inte behöva täcka över sina huvuden fick den iransk-amerikanska journalisten och prisbelönta aktivisten Masih Alinejad – senast författare av The Wind in My Hair: My Fight for Freedom in Modern Iran – att grunda en rörelse på social media vid namn "My Stealthy Freedom".
Rörelsen skapade bland annat en hashtag, #WhiteWednesdays, under vilken iranska kvinnor kan dela fotografier och bilder på sig själva på offentliga platser utan huvudsjalar – eller bilder på sig själva där de bär symboliska vita huvudbonader och andra klädesplagg – och diskutera sin syn på kvinnors rättigheter.
Under de fem åren som gått sedan grundandet har My Stealthy Freedom tagit emot tusentals bilder och filmer och fått över en miljon följare.
I en färsk intervju med Gatestone sa Alinejad, som lever i "självexil" i New York:
"I 40 år har den islamiska republikens myndighet använt sig av tvång, offentlig förnedring och våld mot kvinnor. Det som är annorlunda nu är att kvinnorna slår tillbaka och kräver sina rättigheter. Jag startade My Stealthy Freedom-kampanjen mot den "obligatoriska hijaben" år 2014, och sedan dess har den vuxit enormt med initiativ som White Wednesdays som ger regimen konstant huvudbry, för kvinnor har blivit modigare vad gäller att utmana myndigheterna för sina medborgarrättigheter.
"Den islamiska republikens myndigheter menar att "obligatorisk hijab" är lagen och måste följas. Men dåliga lagar måste utmanas och förändras." Idag är de kvinnor som kämpar mot den bakåtsträvande obligatoriska hijablagen de största motståndarna till den religiösa regimen i Iran, och precis som en flod som så småningom kommer att ta sig förbi alla hinder kan dessa kvinnor inte stoppas.
Men vi behöver stöd från det internationella samhället för att belysa detta problem med iranska myndigheter och vidta åtgärder."
Men Alinejads skrifter och politiska försvar har haft ett högt pris. Som hon skrev i New York Times år 2018 har hon inte kunnat besöka Iran sedan 2009 av rädsla för att bli gripen. Och hennes familj, som "fortfarande bor i den fattiga by där hon växte upp i norra Iran", har blivit hotad av regimen – så grovt att hennes syster förskjutit henne på bästa sändningstid i iransk tv.
I anslutning till det två timmar långa förhöret som Alinejads gamla mamma blev utsatt för nyligen uttryckte Amnesty International sin oro "för att myndigheterna kan publicera uttalanden som framkommit under tvång i framtida propagandafilmer, med tanke på deras långa historia av att ägna sig åt sådana metoder."
Icke-våldsamma människorättsaktivister blir ofta utsatta för våld av den iranska regimen. Akbar Mohammadi, den USA-baserade iranska kvinnorättsaktivisten Nasrin Mohammadi, till exempel, blev gripen under studentupproret år 1999. Akbar blev torterad och så småningom dödad efter sju år i fängelse. Nasrin publicerade boken Ideas and Lashes: The Prison Diary of Akbar Mohammadi år 2012, om tortyren av hennes framlidne bror.
"Irans våldsamma tillslag mot kvinnor är bara ännu ett exempel på förtryck som det iranska folket utsätts för varje dag", sa Nasrin Mohammadi till Gatestone.
"Grunden till denna tyranni är den religiösa lag som regeringen har verkställt sedan revolutionen 1979. Kvinnor är andra klassens medborgare och i stort sett slavar i Iran. Det internationella samhället måste ha mod nog att förkasta religiös lag och se den för sin tyranniska natur. Precis som att den fria världen förkastade kommunism under Kalla kriget borde man göra detsamma med religiös lag."
"Det internationella samhället bör också fokusera på Iran, kämpa för att få slut på regimen och andra liknande regeringar över världen. Med Iran borde man också belysa korruptionen, där religion används som en ursäkt för att stjäla pengar och makt från folket."
En annan USA-baserad iransk aktivist, Nasim Basiri – en lärarassistent vid Oregon State Universitys avdelning för studier inom kvinnor, kön och sexualitet – sa till Gatestone att trots de risker som finns växer den feministiska rörelsen i Iran.
Basiri menade att hon anser att "utländska feminister kan vara allierade och fungera som en röst för iranska kvinnor och kvinnorättsaktivister."
Hon fortsatte:
"Många iranska feminister anser att västerländsk politik har favoriserat diktaturen i Iran, vilket har resulterat i ett ökat kulturellt och politiskt våld mot kvinnor. De vill inte uppleva det som afghanska och irakiska kvinnor har upplevt på grund av krig. Det leder inte till frigörelse, utan ger auktoritära regimer ursäkter för att tysta ned kvinnor för att skydda nationen och kämpa emot imperialismen."
Faranak Rostami, en iransk flykting i Qatar, sa till Gatestone:
"Iranska kvinnor vill verkligen byta ut denna regim mot en liberal regering. Vi behöver frihet och jämlikhet inom alla sektorer. Om vi inte får det så bör vi få flyktingstatus utomlands."
Uzay Bulut, en turkisk journalist, är Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute.