Irak och Syriens kristna har i årtionden lidit av förföljelse och instabilitet som orsakats av förtryck av Ba'ath-regimerna, 2003 års USA-ledda invasion av Iraq, utbrottet av sunni-shiitiska stridigheter år 2006, al-Qaida-terrorism, folkmordet 2014 av by IS, pågående turkiska luftangrepp mot Irak och Syrien, och i många fall påtryckningar och trakasserier av deras muslimska grannar. All denna förföljelse har tvingat många av dem att lämna sina hemländer och söka asyl på andra platser.
Enligt en rapport av Open Doors:
"Irak är hem till ett antal traditionella ortodoxa och katolska kyrkor, men samtliga är kraftigt drabbade av intolerans, diskriminering och förföljelse av lokala ledare, statliga myndigheter och islamistiska extremistgrupper (...) I regionen Ninevehslätten har kyrkliga ledare tidigare kidnappats; de som kritiserar lokala miliser eller politiska ledare är särskilt utsatta."
Sedan den USA-ledda invasionen av Irak år 2003 har landets kristna samfund krympt från runt 1,5 miljon till under 200 000. Förföljelsen av kristna nådde sin topp i samband med IS övertagande av stora områden i Irak 2014.
Efter att IS tagit över den irakiska staden Mosul i juni 2014 fick de kristna alternativen att antingen konvertera till islam, betala skatter (jizya), ge sig av eller bli dödade. IS markerade kristna hem med den arabiska bokstaven "N", som stod för Nasrani, eller kristen. Två månader senare, i augusti 2014, tog IS kontroll över kristna orter på Ninevehslätten, vilket resulterade i en andra våg av massfördrivning, enligt en rapport från University of Minnesota.
I Syrien fortsätter kristna också att möta allvarlig förföljelse. Open Doors rapporterar:
"Kristna i Syrien kämpar fortfarande med daglig förföljelse som kan bli våldsam, trots att det öppna hotet från den så kallade Islamiska staten i mångt och mycket avtagit ... Att dela med sig av evangeliet är mycket riskabelt, och kyrkliga byggnader har ofta totalförstörts. Bortförandet av kyrkliga ledare fortsätter att ha en betydande negativ inverkan på kristna samfund.
"Antalet kristna i landet fortsätter att minska eftersom många har flytt från konflikt och förföljelse.
"Alla syrier och irakier har upplevt svåra förhållanden under det senaste årtiondet, men kristna har drabbats värre än de flesta. I många regioner har de varit måltavlor för islamiska miliser – mist sina jobb, sina hem och till och med sina liv. Många har behövt fly och förskjutits till andra platser i Syrien eller utomlands."
Många förföljda kristna från Irak och Syrien, eftersom de tvingats lämna sina hemländer, letar fortfarande efter ett nytt hemland.
För närvarande bor ungefär 5 000–6 000 irakiska och syriska kristna i Turkiet, där de väntar på omförflyttning i Väst. Många kom till Turkiet under folkmordet av IS år 2014. De bor för närvarande i 35 städer i Turkiet, eftersom regeringen har spridit ut dem i landet.
Iraqi Christian Relief Council (ICRC) åkte till Turkiet i slutet av februari för att intervjua kristna familjer från Irak och Syrien framför kameran för en kommande dokumentär om flyktingkrisen. Författaren talade med ICRC och dess grundare, Juliana Taimoorazy.
Bortglömda, övergivna människor
Irakiska och syriska kristna asylsökande, fast i Turkiet i åratal, lider av otaliga problem, såsom deras barns brist på utbildning, extrem fattigdom, brist på religionsfrihet, brist på arbetstillstånd, begränsad rörelsefrihet, vissa muslimers fientlighet mot deras tro, samt avvisningar av deras asylansökningar av västerländska regeringar.
Ett stort problem de står inför är deras barns oförmåga att utbilda sig i Turkiet. Mellanösternkristna värderar utbildning högt, men när deras barn försöker gå i skolan i några av de mindre turkiska byarna blir många trakasserade för att de är kristna och för att de inte talar turkiska. En del av dem går i temporära skolor som inte är ackrediterade i Turkiet. De flesta går därför inte i skolan överhuvudtaget.
I Irak och Syrien var de kristna som flydde främst yrkesmän såsom lärare, läkare, ingenjörer, jurister och företagsägare. I Turkiet däremot är de bara asylsökande med minimala rättigheter och eftersom dessa saker är av stor vikt i Mellanöstern upplever de en "brist på värdighet". Trots att många är utbildade och kompetenta får de inga arbetstillstånd och kan därför inte arbeta lagligt. Därför kan de inte försörja sina familjer utan lider av extrem fattigdom.
En del tillgriper tiggeri på gatorna eller lånar pengar från släkt eller grannar – och blir skuldsatta. I vissa fall försöker deras släktingar hjälpa till, men de flesta, till och med i Väst, är själva flyktingar och kan erbjuda minimal hjälp, om ens det.
Kvarteren är nedgångna, hemmen är fuktiga och angripna av kackerlackor. De har inte råd med värme. Ibland bor två familjer tillsammans i en lägenhet, utan möjlighet till avskildhet.
Många är sjuka, men många har ingen tillgång till sjukvård.
De kan inte röra sig fritt; ens resa från en by till en annan, utan måste få tillstånd (ett officiellt dokument) från statliga myndigheter.
Ensamstående mammor
Ensamstående mammor försöker att vara både mamma och pappa. Deras makar har antingen dött eller lämnat sina familjer eftersom de varit oförmögna att hantera de hemska situationer som deras familjer gått igenom. Tyvärr har det rapporterats om en del fall där kvinnor inte haft något annat val än att sälja sina kroppar för att försörja sina familjer – men de säger att det går emot deras tro, deras moral och allt de uppfostrats till att försvara.
Fientlighet mot kristna
I visa städer kan asylsökande inte beblanda sig med lokalbefolkningen; de blir diskriminerade för att de är irakiska eller syriska och kristna. På mindre orter är föräldrar till och med rädda för att skicka ut sina döttrar för att handla, på grund av den fientliga miljön mot kristna.
Eftersom de flesta bor på mindre orter är de rädda för att säga att de är kristna. De döljer sin tro i rädsla för förföljelse och undviker öppen tillbedjan.
När asylsökande bor i samma områden som muslimska flyktingar eller migranter från Afghanistan, Irak och Syrien är de även rädda för dem. I större städer är deras liv något bättre: folk är en aning vänligare mot kristna och utlänningar.
Turkiets ansvar mot kristna asylsökande och flyktingar
"EU-Turkiet-överenskommelsen" som skrevs under i mars 2016 hänvisar till ett "uttalande om samarbete" mellan EU-staterna och den turkiska regeringen. Enligt detta skulle Turkiet motta 6 miljarder euro för att förbättra den humanitära situationen som flyktingar stod inför där. I december 2020 betalade EU det sista delbeloppet på 6 miljarder euro för Turkiets flyktingmottagande.
Men enligt en rapport från 2021 av Migration Policy Institute:
"EU gick med på att tillföra 6 miljarder euro i humanitär hjälp, utbildning, sjukvård, kommunal infrastruktur och socioekonomiskt stöd för syriska flyktingar i Turkiet mellan 2016 och 2019. Trots att EU menar att det totala beloppet har fördelats och över 4 miljarder euro har utbetalats har den turkiska regeringen ifrågasatt takten och metoden för betalningarna, som har gått till flyktingtjänande organisationer i stället för statliga konton. År 2020 lovade EU att tillföra ytterligare 485 euro för att vissa program skulle fortsätta 2021 ut."
Så vad har hänt med de 6 miljarder euro som Turkiet har fått av EU för att hjälpa flyktingarna ytterligare? Om ett så enormt belopp har tillförts till Turkiet för att ge mer åt flyktingar, varför lider då så många flyktingar och asylsökande under så hemska förhållanden i landet? Och vilka är dessa organisationer som omnämns som "flyktingtjänande"? Har de tagit pengarna, förskingrat dem, gjort av med dem och ändå så är det inte nog? Det internationella samhället, inklusive EU, behöver mer transparens angående hur pengarna har spenderats och hur många flyktingar och asylsökande har dragit nytta av dem.
Sedan 2018 har Turkiets regering haft ansvaret för flyktingarbete. De turkiska statliga myndigheterna är därför ansvariga för dessa asylsökandes välbefinnande.
År 2018 lämnade FN:s flyktingorgan över hanterandet av registreringsprocedurer för flyktingar i Turkiet till landets migrationsmyndighet.
Turkiets generaldirektorat för migrationshantering övervakar nu själv registreringen av flyktingar och avgör deras status. Alla utlänningar som söker internationellt skydd i Turkiet måste först ansöka till Turkiets migrationsmyndighets lokala kontor.
Därigenom skulle Turkiets regeringstjänstemän kunna hjälpa asylsökande och flyktingar mer. De skulle kunna erbjuda sjukvård inklusive medicine och terapibehandlingar för mental hälsa. Och de skulle kunna sätta kristna asylsökande i städer och byar som är mer toleranta mot kristna och andra icke-muslimer.
Asylansökningar avslås av Väst
Även om syriska och irakiska kristna asylsökande i Turkiet möter trakasserier, fattigdom och diskriminering så avvisas många irakiska och syriska kristna av Australien, Kanada, USA och andra västerländska länder. Varför då? Iraqi Christian Relief Council gör en ansträngning för att ta reda på skälet.
Runt 22 000 irakiska och syriska kristna asylsökande bor för närvarande i Libanon, Jordanien och Turkiet. De har blivit utsatta för folkmord, terror, krigsbrott och brott mot mänskligheten i sina hemländer. Var är de västerländska regeringarna?
Varför inte utfärda andra visum än flyktingvisum? Särskilt eftersom 5,5 miljoner illegala migranter, enligt siffror som påstås ha släppts av Bidenadministrationen, har korsat den mexikanska gränsen till USA utöver "över 414 miljoner dödliga doser" av fentanyl bara år 2022.
Just nu behöver asylsökande humanitära visum för att förflyttas till västvärlden. Men många kristna asylsökande är utbildade och har kompetenser, så de skulle vara kvalificerade att motta arbetstillstånd för att bo i västländer. De hoppas på att säkert kunna migrera av yrkesskäl, använda sina kompetenser för att försörja sina familjer och leva värdiga liv.
Västerländska regeringar och internationella människorättsorganisationer skulle kunna samarbeta med och bilda partnerskap med andra organisationer såsom Iraqi Christian Relief Council för att hjälpa asylsökande flyktingar snabbt och effektivt.
Pastor Bashar Warda, ärkebiskopen i Irbil, huvudstaden i Kurdistans regionala regering i Irak, sa i London 2019:
"Kristendomen i Irak, en av de äldsta kyrkorna, om inte den äldsta i världen, är farligt nära utrotning. Vi som finns kvar måste vara redo att möta martyrskap."
Ärkebiskopen sa, med hänvisning till IS-jihadisterna som fördrev kristna från sina historiska hemtrakter i Irak:
"Våra plågoandar konfiskerade vår nutid samtidigt som de ville utplåna vår historia och förstöra vår framtid. I Irak finns det ingen upprättelse för de som har förlorat egendomar, hem och verksamheter. Tiotusentals kristna har inget att uppvisa för sina livsverk, för generationers arbete, på platser där deras släkter kanske levt i tusentals år."
Ärkebiskopen kritiserade Storbritanniens kristna ledare för att de inte gjort tillräckligt för att försvara det försvinnande kristna samfundet i Irak.
Nästan fyra år efter ärkebiskopens vädjan har inget förändrats. Var finns FN, internationella kvinnorättsorganisationer, International Rescue Committee och barnrättsorganisationer? Dessa asylsökande står inför utrotning i sina hemländer, lider på platser som Turkiet, Libanon och Jordanien, och hoppas på att någon gång finna trygghet i Väst.
Uzay Bulut, en turkisk journalist, är Distinguished Senior Fellow vid Gatestone Institute. Hon är också forskarassistent i Philos Project.